Om vett och etikett på Facebook

Man kan tycka mycket om FB. Många är skeptiska, och jag säger bara att det blir vad man gör det till. Men det här är några saker jag retar mig på, i ordning med värst först:
1) De som bara skriver om sitt företag/sin bok, och aldrig något privat. Som bara ber en gilla för att de vill nå 100 eller 1 000 gillare. Jag känner dem privat, och de har registrerat sig i sitt namn. Det vore ju en sak om de reggat sin bok, sitt företag eller vad det nu är.
2) De som skriver en miljard statusuppdateringar om sig själva, men aldrig interagerar med andra.
3) De som aldrig skriver statusuppdateringar eller kommenterar, men skickar en miljard kramar, nallar och gud-vet-vad. 
4) Smygarna. Som bara läser, aldrig kommenterar eller statusuppdaterar.
Så lite har jag att göra, att jag kan hetsa upp mig över dylikt. Och till och med blogga om det. Kanske skulle skaffa mig ett liv?

Huvva så en del människor har det

Jag träffade en kvinna igår som jag aldrig träffat tidigare. Hon har det verkligen överj**ligt. Hennes situation är bland det värsta jag hört om. I Sverige. Men jag vill inte skriva några detaljer här. Vi var fem personer och alla sa åt henne att "Så där kan du inte ha det. Du måste..." Jag förstår att hon inte på egen hand orkar göra så mycket åt situationen, men vi tipsade henne om olika ställen där hon kan söka hjälp. Och nu kan jag bara hoppas. Men tänk om hon inte ens orkar be om hjälp, och det tar en ände med förskräckelse? Jag tänker mycket på det och vet inte riktigt vad mer jag kan göra. Hon har många vänner omkring sig, och de måste väl ändå agera? Ja, huvvaligen. Vårt skyddsnät är verkligen grovmaskigt. Som jag skrivit om tidigare.

Våga tala klarspråk

Jag hörde en intervju på P1 om en rektor som stängt en skola, för att eleverna bangat ut. Det var bra gjort. Men framförallt var det bra att han sa som det var, han vågade tala ur skägget. Ofta vid liknande situationer är rektorer rädda om skolans rykte, så de lindar in allt och säger att-det-var-inte-sa-farligt. Säg som det är!

Plötsligt händer det

Jag har inte många läsare, för jag är anonym och har bara outat denna blogg för ett fåtal. Därför har jag också sluppit elaka kommentarer. Fram till nu. Det var mitt inlägg om att jag gladde mig åt forskningen som visar att man inte begår fler brott bara för att man är född i ett annat land, utan kriminalitet är till mångt och mycket en klassfråga. Då får jag denna kommentar:
"OCh du tror på Bagdad bobs lögner?
Grattis! Det är tack vare såna som dig som vårt land är på väg rakt åt helvete."
Jag svarar:
"Jag väljer att inte bemöta anonyma kommentarer som gör ett så grovt påhopp på mig. Vill du debattera, får du använda en annan ton, tack."
Det är intressant hur de främlingsfientliga krafterna nosar upp de främlingsvänliga inläggen. Vilken tid och kraft de måste lägga ner.

Djuraffär + mat + fika = sant

En affärslokal har bytt inriktning i min stad. Där det förut var en videouthyrning/kiosk är det numera en djuraffär. Där man också kan fika och köpa snabbmat. Jag skulle aldrig köpa mat där, än mindre sätta mig och fika där. SÅ äckligt! Först tar de bort bajset i marsvinsburen och sen gör de en sallad. Inte till marsvinet, utan till en människa. Men jag är nog inte målgrupp. Tanken kanske är att hundägarna får en mötesplats där de kan ta med sina hundar och fika? Kanske hunden får en egen stol och ett eget ben att gnaga på, på en tallrik? Vad vet jag. Är jag konstig som tycker kombon mat och djur är konstig?

Obehaglig auktion

Jag var på en visning till en auktion som äger rum i morgon. Det är en vän till mig som dog alldeles för tidigt, och nu säljer hans barn allt hans lösöre. Han var en samlare av stora mått, och de gånger vi stötte på varandra var det på auktioner eller loppisar. Han var kvalitetsmedveten, och det fanns inget skräp här. Ändå suckade folk:
- Men herrugud så mycket grejer. Av EN person.
(Hur mycket grejer har inte du hemma, hade jag lust att säga.)
- Såg du? 40 xx! Och 100 yy. Vad hade han dem till? Det är ju inte klokt!
(Han samlade på dem, hade jag lust att säga. Lika klokt som att samla på äggkoppar, frimärken, knivar, tomtar eller vad folk nu samlar på.)
Jag har säkert sagt liknande saker när jag varit på auktion. Men nu var det så obehagligt, eftersom jag kände honom. Där gick folk och rotade i hans saker och förfasade sig. Och plötsligt kommer jag ihåg vad min mamma sagt:
- När jag dör, vill jag inte att ni ska ha en auktion på mina grejer. Jag vill inte att grannar och andra ska rota bland dem. Ni får hellre bränna upp det ni inte vill ha.
Jag tyckte det var lite tramsigt, men nu förstår jag precis.

PS Jag vet att min vän ville ha en auktion som ska inbringa en massa pengar till hans barn. Han skojade om det när vi sågs och sa "Det är min livförsäkring. Tänk va roligt för mina barn att göra sig en hacka på mitt samlande."

Rätt åt dem!

Att inte restauranger, och andra företag, fattar att dålig service sprider sig blixtsnabbt i cyberrymden. Med bloggare som har hundratusentals besökare varje vecka, som sprider det till sina vänner, som sprider det till sina, så...Ja, de konkar väl snart. Lång näsa.

Höjden av fräckhet

Intressant. Hoppas fler har stake i sig som Therésia Erneborg på Söta saker. Tyvärr tror jag inte det. Jag tror alltför många upplåter plats och genomför tävlingar för en sketen glassmaskin, ett armband eller what so ever.

Det här med pengar igen

Plus har ett reportage med ett ungt par som flyttat ihop. Han tjänar ca 5000 kr mer än henne, och Charlie (programledaren) ska hjälpa dem att enas och hitta en modell. Jag fattar inte. Om man flyttar ihop, så gör man det för att man älskar varandra, och varför vill man då inte bara dela? När jag flyttade ihop med min man, hade vi en lapp på kylskåpsdörren där vi skrev vem som var skyldig vem. Jag handlade mat för 200 kronor, och skrev då 100 på honom. Han köpte något för 100 och skrev då 50 på mig. Så där höll vi på. I typ tre veckor. Sedan insåg vi att det jämnar ut sig, och då började vi med den modell vi fortfarande kör: Vi gör slut på ett konto och sen börjar vi på nästa. Numera har vi en bra ekonomi, men under många, många år hade vi det riktigt tufft. Men aldrig att vi bråkat om pengar. Men vi är tydligen unika. Hmmmm.

Jag har skådat mörkret

Träffade en god vän idag som berättade att hon fått en ny kollega. Hon gillar honom verkligen.
- Han har tittat i det där svarta hålet, och då blir man ödmjuk och förstår så mycket mer.
Det var klokt sagt. Jag har också tittat i det, och därför uppskattar jag ljuset så mycket. Och det är därför vi har dag och natt. Halleluja.

Nu pratar vi klass, del två

Jag aktar mig för att döma ut tv-program innan jag sett dem, men Elin Grelsson sätter verkligen huvudet på spiken om arbetarklassen som ska läxas upp i tv-program. Här också.
I kväll börjar ett nytt: om långtidsarbetslösa. Hå hå ja ja.

Nu pratar vi klass

Jag fick en aha-upplevelse igår när jag läste en serietidning! Jo, du läste rätt, en serietidning. Det var en serie av Liv Strömquist som visar att det var ju arbetarklassungarna som rökte, drack och fick ligga. De var inte bra i skolan, men de var populära. Medelklassungarna var töntarna som avundsjukt tittade på. Sedan jämnar det ut sig. Medelklassungarna utbildade sig, fick välbetalda jobb, har livskvalitet, designade glasögon, bor ljust och fräsch, kan allt om topplån och behöver aldrig jobba utomhus eller lyfta något som väger mer än 12 kg. Arbeterklassungarna fick förslitningsskador, odiagnostiserad värk, folk ser ner på dem och säger till dem vad de ska göra. Hela livet. Och i värsta fall blir de missbrukare, dör av en överdos, ramlar ner från ett bygge, får en järnbalk i huvudet eller blir påkörd av tåget när de städar spåren. De dör 10-15 år före medelklassungarna.
Ja men så var det ju. Och är. Herreminje!!!
(Serien fortsätter men detta inlägg är redan för långt.)

Dagens måsteläsning

Hon är så modig. Mia Skäringer.

Hjälp Martin att hjälpa Rosita

Jag vet att Japan och Libyen behöver hjälp. Men Rosita behöver också hjälp. För mig som följt Martins blogg länge, kändes det angeläget att hjälpa till. Jag tyckte lite synd om mig själv. Tills jag läste hans blogginlägg.

Hur svårt kan det vara, del två

Hörde en språkforskare på radio som sa att finska barn är så bra på finska i skolan. Till skillnad från svenska barn på svenska. Det beror på att i Finland fångar de upp ungar som har det tufft med språket redan i 1.an. Och då menar jag inte 1:an i gymnasiet (som väl är fallet i Sverige, om jag vill vara elak), utan när ungen är sju år. De hade också duktiga speciallärare, så i ett nafs var ungarna i kapp och simsalabim fixade de sitt hemspråk galant.
Grejen är ju, att kan du inte ditt modersmål bra, så kommer du efter i alla andra ämnen också, för du kanske inte förstår de skrivna (eller muntliga) instruktionerna i matte, SO, NO och andra ämnen.
Hur svårt är det att fatta att tidiga insatser lönar sig? I ALLA lägen!!!
Kanske skulle bli politiker?

Hur svårt kan det vara?

Jag besöker massor av sajter, och har massor av inlogg. Ibland samma, ibland olika. Och jag kan inte alltid komma ihåg när jag har vad. Hur svårt kan det vara att till exempel ha ett frågetecken vid användarnamn och lösenord. När jag så för musen över ? så ser jag förklaringstext av typen "Användarnamnet är ditt personnummer 19xxxxxx-xxxx" eller "Användarnamnet är det du själv valt, utan å, ä och ö". Och "lösenordet ska vara 8 tecken, utan å, ä och ö och med minst två siffror". Ni fattar. DÅ skulle jag komma ihåg, eftersom jag har ett gäng jag varierar mellan. Och det här med personnummer. Ibland skriver man 1901010101, ibland 010101-0101 och ibland 19010101-0101 och ibland 0101010101. Skriver jag fel (för att jag inte minns vilken variant som gäller just på den sajten), får jag felmeddelande "Fel användarnamn eller lösenord". Då får jag gissa mig fram till vilket som var fel. Jag blir faktiskt GALEN på detta!

Så himla skönt för Emanuel Karlsten

att kunna säga upp sig för att han känner att han inte kan jobba som han vill. Han är ju superduktig och har gjort sig ett namn, så inte behöver han ligga sömnlös av oro över att inte få ihop till hyran eller mat på bordet. Tvärtom. Han kommer att tjäna mycket pengar. Jag är ruskigt avundsjuk. Men inte missunnsam.

Om vett och etikett på Tradera

Jag köper och säljer på Tradera i perioder. Jag retar mig på några saker, framförallt på dem som inte behagar skriva omdömen, i allmänhet. Och i synnerhet de som alltid väntar på MITT omdöme först, oavsett om jag är säljare eller köpare. Nu senast hade jag köpt en grej. Jag var nöjd, men inte supernöjd, så jag klickade bara i positivt utan att skriva något extra. 90 gånger av 100 skriver jag nämligen typ "Supersnabb och seriös säljare/köpare. Bara många +++++ från mig". Men det ville jag inte nu. Och vad händer? Hon lämnat också bara positivt, utan att skriva något mer. Trots att jag betalade in efter EN MINUT, för jag råkade sitta vid datorn. Jag vet, det är tramsigt att hetsa upp sig, men jag gör det.

Skönt att höra

Det är klart att man inte begår mer brott för att man inte är född i Sverige. Nu är det bevisat. Det är en klassfråga. Som så mycket annat. Vi borde prata mer klass.

Sanna Lundell har ju helt rätt

Hennes särbo och far till barnen, Mikael Persbrandt, har snortat kokain. Det är tragiskt. Han är ändå en småbarnspappa. Men Sanna Lundell kan det här med medberoende och vet att hon måste ta hand om sig själv och sina barn. Ta ansvar för sin lycka (och barnens) och sitt liv. Han får väl sköta sitt, bäst han kan. Det skriver hon inte, men det är min tolkning. Det är faktiskt det enda rätta.

Man har väl de barn man har

Jag träffade en man en gång och frågade hur många barn har han.
- Det beror på hur man räknar, svarade han.
- Va??? Hur menar du då?
- Ja, men jag har ett barn som jag bor med, och två som jag träffar ibland och en som jag tappat kontakten med, eller ja, vi ses sällan.
- Fyra alltså, sa jag och gick.
För jag blev så paff. Man har väl de barn man har, oavsett om man träffar dem varje dag eller aldrig. Jag undrar hur han tänkte. Han måste ju ha fått hjärnsläpp. För han kan ju inte på fullt allvar mena att det beror på hur man räknar.

Jag är inte rädd

Jag är rädd för massor av saker, men jag är inte rädd för att närma mig människor i sorg. Jag vågar krama om, jag vågar fråga, jag vågar lyssna och jag vågar gråta. Och jag har vett att hålla truten, och inte komma med "Jag förstår hur det känns", för det gör jag inte. Eller "Jag känner också en person som ... och ...". Eller "Tiden läker alla sår". Eller "När jag...". Och då är det som att lyfta ett lock: det bara väller ut prat. Och jag lyssnar.
Himla fint. Om jag får säga det själv.

Vår välfärd blir allt grovmaskigare

Elin Grelsson är en kvinna med huvudet på skaft. Läs. Jag såg debatten med Kissie. Huga. Men problemet är större än så. Det är otäckt att välfärdstryggheten blir allt grovmaskigare. Och att så mycket individualiseras, när det handlar om strukturella, samhälleliga problem.

Dagens näst roligaste

Ha ha. Underbar. The Swedish girl tipsade.

Dagens roligaste

Eftersom jag inte själv tillhör white trash, och eftersom jag har lite von oben attityd.

En del är starka, andra är inte det

När min första son föddes och jag aldrig fick sova mer än två timmar i sträck, så sa min mamma (som inte är troende) något i stil med "Var och en får den börda att bära som man klarar av. Och du klarar en stor." Det kändes faktiskt lite bättre.
Och idag läser jag att Morgon Alling sagt något i stil med "Någon vars hund precis dött kan lida mer än någon som vuxit upp på barnhem. Därför att vissa är skörare än andra." Ja men exakt!
Hälsar Stålkvinnan.

Om det känsliga med pengar

Pengar är svårt. Det är ett h-vete om man har för lite. Har man för mycket, kanske det också är besvärligt. Det vet jag inget om. Jag har så jag klarar mig, men jag skulle gärna vilja ha dra-åt-helvete-pengar på banken. Det skulle betyda att jag inte behövde göra något trist, utan hade råd att be folk dra åt helvete. Det finns någon gardin jag skulle vilja snyta mig i.
På radion hörde jag om ett gäng som tjänade mycket pengar. En kvinna hade berättat att hon tackat nej till löneförhöjning, för hon ville inte "springa på pengar", utan jobba för att det var kul. De övriga blev oerhört provocerade och tyckte hon var en idiot.
Pengar väcker så mycket känslor. Och tänk vad många släktband som kapats, eller infekterats, på grund av penningbråk. Huvvaligen.

Dagens måsteläsning

Jag tyckte Fredrik & Filip var briljanta, men jag har tröttnat. Och nu detta. Hå hå ja ja. Vilket bottennapp!

Varför byter man ord?

I "alla" tider så har vi sagt socialbidrag. För något år sedan skulle vi säga "försörjningsstöd". Och nästan alltid, i media, sas det "Försörjningsstöd, eller socialbidrag,..." Och idag hörde jag "Ekonomiskt bistånd, eller försörjningsstöd eller socialbidrag". Men herre min je. Kan vi inte hålla fast vid ett ord? Vad är grejen?
Och nej, jag säger inte förskola. Jag säger dagis. Till förskollärarnas förtret.

Jag undrar hur jag skulle göra

Jag läste en intervju med sångerskan Pernilla Andersson i DN. Hon berättar hur hon och hennes man Dregan var med om Tsunamin. De band ihop sina handleder och sprang för livet. Efteråt drogs hon med skuldkänslor för att hon inte hjälpte andra, utan bara sprang för sitt och mannens liv. Men jag vet inte. Är det så konstigt? Är det inte det de allra, allra flesta av oss skulle göra? Om jag råkade ut för något liknande (Gud förbjude!) och mina barn var med, så skulle jag kämpa för dem i första hand, och för mig själv i andra. Hjälpa andra? Sorry. Jag tror inte det. Inte i det läget. Jag har inte högre tankar än så om mig själv.