Vem ska ta det lugnt?

Jag skriver ett meddelande till min bank, via deras hemsida, om ett fel de begått. Det går två veckor. Inget händer. Jag skriver ett nytt. Lite irriterat. Får ett svar "Lugn! Vi har..." Hur f*n ska jag veta att de åtgärdat felet när de inte svarar??? Hur tänker de? Usch, jag blir så irri.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling. Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Offentlighetens baksida

Jag har många i min närhet som lever i offentligheten. Jag tycker det är ett ganska högt pris de måste betala. Alltid bli betraktade och igenkända. Alltid ha allas ögon och öron på sig. De måste vara "övertrevliga" och ordentliga för att slippa "Jaha minsann, NN tog inte undan brickan efter sig på lunchen. Det ska väl det lågavlönade cafébiträdet göra åt divan". Och så vidare.
Läser detta och tänker att det är modigt. Men också sorgligt att han valt att blotta sig i hopp om att få lugn och ro. Jag tror tyvärr inte han får det. Nu ska kvälls- och skvallerpressen gotta sig i hans historia. Huvva!

Konstiga saker, del 2

Jag satte in en annons i vår lokaltidning. Jag ville ha den publicerad 21/3 och 24/3. Frid och fröjd. Jag fick en faktura. Betalade den. Idag kom en till. WTF? Jag ringde.
- Vi fakturerar den 22 i varje månad, och då går alla fakturor ut på annonser publicerade fram till den 21. Och så får du en ny för det andra införandet.
- Jag gör EN beställning och får TVÅ fakturor, för att ni har ett konstigt faktureringssystem.
- Ja men det beror på din kundprofil... yada yada... Och vi upplyser om det här när du ringer.
- Jag ringde inte, jag fyllde i ert formulär på nätet, och fick aldrig den här informationen.
- Nästa gång kan du ringa.
- Nä, det gör jag inte. Allt jag kan göra på nätet, gör jag på nätet. Det måste väl underlätta för er också?
- Mmmm... kanske.
- Jag tänker inte betala faktureringsavgift två gånger för att ni har ett korkat system.
- Ja... jag måste kolla... ähum....ähum...
Vi enades om att jag inte behövde betala fakturaavgift två gånger.
Hur konstigt system är inte det?

Konstiga saker, del 1

En biståndsorganisation har en secondhandbutik. De betalar ingen tv-avgift, eftersom de inte ser på tv. De jobbar. Dessutom behöver de varenda krona. Det betyder att de inte får ta emot, och sälja, tv-apparater och VHS:er. DVD:er går bra. Hur konstigt är inte det?

Vad ÄR det med folk och e-post?

Jag blir galen på folk som inte kan svara på mejl. Vad är rimlig tid? Jag tycker en, max två dagar. Är det mycket begärt? Myndigheter, företag etc kan ju ha ett autosvar om de är borta. Med privatpersoner har jag lite större förståelse. Men bara lite. Då kan jag sträcka mig till tre dagar. Grrrrrr.

Var sitter minnena?

Vi ska flytta från 200 kvm till typ 75. Det betyder att vi måste göra oss av med ungefär 1/3 av vårt hem. Det går bra. Jag är ganska osentimental när det kommer till saker. Och ett hus är ett hus, inte ett hem. Hemmet är där jag bor, och det blir snart något annat. 
Min kompis var på semester med sin 7-åring. Sista dagen frågade han:
- Vill du köpa en souvenir härifrån?
- Vad är en souvenir?
- Det är som ett minne från den här platsen.
- Man kan väl inte köpa minnen!
Så himla smart unge!
Minnena sitter i våra hjärnor och hjärtan, inte i en grej. 

Om att bädda in barnen i bomull

Läste på Vimmelmammans blogg om en förälder som aldrig skulle släppa i väg sitt barn på översovning, för man måste räkna med att det kan bli utsatt för sexuella övergrepp! Stackars mamma, och stackars barn, säger jag. Det är klart att man ska ha ögon och öron öppna, men att fyllas av en sådan här oro gör mer skada än nytta.
Det viktiga är att ingjuta mod i barnen: mod att säga ifrån när något inte känns bra och mod att berätta det för någon vuxen. Jag har tutat i mina barn att man inte måste krama, eller sitta i knät på, vuxna om man inte vill. Om det känns konstigt, så ÄR det konstigt, och man har rätt att säga att man inte vill, och gå därifrån.
Och då är jag ändå en hönsmamma av stora mått.

Uttag medges ej

Jag var och handlade för 75 kronor. Drog mitt kort.
- Uttag medges ej.
WTF??? Jag VET att jag har pengar på kortet. Ja ja. Drar fram nästa kort.
- Uttag medges ej.
- Det måste vara nåt fel, sa jag. Jag VET att jag har pengar på båda korten.
För en kort sekund hann jag tänka "Skimmad? Nä, men inte på båda korten. Kapat konto?"
Expediten ler, och jag ser att hon tycker synd om mig, som TROR att jag har pengar. Hon har varit med om det här förut. Överlägset förklarar hon att de aldrig har fel på kortapparaten.
För ovanlighetens skull har jag en 100-lapp, så det löser sig.
Men jag ska i väg och helghandla. Sätter mig i bilen, loggar in på banken. 31 000 kronor! (har nyss fått en summa, det hör inte till vanligheterna denna tid i månaden). Kollar det andra också, för säkerhets skull. 2 500 kronor.
Jag har lust att gå in till expediten och visa henne, men det gör jag inte.
Jag åker till en annan affär och kan betala.
Och har lust att ringa den överlägsna expediten. Men det gör jag inte.
Vad ville jag med det här då? Äh, inget mer än att: varför är en del så överlägsna och säkra på att de har rätt? Så till den milda grad att jag som vet, blir osäker?

Om konsten att fråga

Jag är sjukt nyfiken och ställer alltid 1000 frågor till människor. Dessutom har jag valt ett yrke som gör att jag får fråga på betald arbetstid. Några kanske tycker att jag är utan farstu, men de allra, allra flesta tycker det är skönt att jag vågar fråga. Jag tycker att alla måste få fråga vad de vill. (Med normalt hyfs och fason och sunt förnuft.) Sedan är det upp till den som får frågan om den vill svara. Kanske att jag 1 gång på 1000 får svaret "Det vill jag inte svara på". STOR respekt för det!
Jag träffade en kvinna som var väldigt nyfiken på mitt jobb. Hon kände sig nästan lite dum för att hon inte visste hur mitt jobb funkar. Men kära nån - det vet ingen som inte frågar! Och så klämde hon i med:
- Ja, jag vet inte riktigt om jag kan fråga det här.
- Jo, det kan du. Du kan alltid fråga. Sedan bestämmer jag om jag vill svara.
Vad ska hon fråga, tänkte jag nyfiket.
Och så kom den mest banala fråga. Jag tänker fortfarande på hur hon tänkte.