Gott Nytt År!

Jag tänker inte summera och minnas. 2010 var ett riktigt sk**år om du frågar mig. I alla fall de sista månaderna, som just nu överskuggar året. Nere på botten finns en studsmatta, och nu hoppar jag utav bara hel**te så jag kommer upp. Bryta ihop ligger liksom inte för mig. Så nu ser jag fram emot ett ljust, fint 2011. Hoppas detsamma för er, alla pussgurkor! Glöm bara inte att knipa när ni hoppar på studsmattan. Och nej, jag stjäl ingen fyrverkibild, så tänk er en.

Om konsten att inte gråta

Jag har inkontinenta tårkanaler. Det har jag alltid haft, men de blir inte bättre med åldern. Tvärtom. Och jag KAN inte hålla mig. Det är frustrerande ibland, typ på jobbet är det inte så kul alla gånger att böla åt petitesser. Och nu, när jag ska berätta för folk om "min svårighet" (trogna läsare vet), så är det så olika. Ibland kan jag berätta rakt upp och ner utan att spilla en tår, och ibland hulkar jag och snorar som en tok. Jag fattar inte varför det är så olika.
Jag berättar för dem som står mig nära. Och jag vill inte ljuga, så om någon frågar så säger jag som det är. Men det är ju inte precis så att jag ställer mig upp på jobbets stormöte med 100 pers och säger "Jo, hörrni...". Det skulle ju bara vara knäppt.
Jaha, vad ville jag med det här då? Äsch, ingenting ;)

Björn Ranelid i Let´s dance

Det ska bli roligt att se! Han är så speciell. Jag har träffat honom och han gjorde ett starkt intryck på mig. På ett sätt är han så pretto, fåfäng och skrytsam, men på ett annat så är han lyssnande och öppen. Och jag tycker han får oförtjänt mycket skit i media (minns ni den där historien med Linda Skugge och läppglanset?). Och framförallt: han skriver på ett sätt som bara han kan. Helt fantastiskt! Han är i fin form. Säger han. Jag skulle ha blivit förvånad om han sagt att han var i dålig form.

Vänner är guld värda!

Mina vänner är verkligen supergulliga. Nu, när jag ha det lite tufft, men annars också. Jag har en kollega som ger mig en kram varenda morgon. En annan kompis, som har det tufft på sitt håll, ringer och SMS:ar ofta. Och andra ringer, mejlar och SMS:ar. Och de jag träffar, frågar och lyssnar. Och jag vet att jag kan höra av mig till var och en av dem, när som helst. Mitt i natten, om jag skulle vilja. Och de lyssnar. Och ställer upp. Vilken rikedom! Tänk så fattigt att känna sig ensam. Usch. Jag kan knappt tänka tanken.

Upp med skiten på bordet!

Jag såg en gripande dokumentär: Kapten Nemos barn. Se den! Jag blev berörd, rörd och förbannad.Den handlar om barn som blev bortbytta på BB, och vid sju års ålder bytte den ena pojken tillbaka till sin biologiska familj. Vilket trauma! För alla. Det går knappt att begripa.
Jag ska inte avslöja allt, men det jag tänker är att det är synd att så många har så svårt att prata om känslor. Idag är det ju någorlunda, men vår föräldrageneration och generationer före det, teg sig igenom allt "svårt". Om jag ska generalisera. Här i dokumentären pratar två personer, den ena är 67 år och den andra i 90-års åldern, typ. Det hade de aldrig gjort utan filmkameran. Och ändå var det inte så svårt för dem att prata. Och vilken lättnad efteråt! Nu kan 90-åringen dö i lugn och ro.
Vi måste lyfta all skit och alla frågor upp på bordet! Vad är det värsta som kan hända? Hur farligt kan det vara? Det är en sådan enorm lättnad, och sällan så svårt som man fantiserar om. Ofta är det en lättnad för den andra personen också, så det kan vara som att öppna en dammlucka.
Jag är ingen mästare. Än. Men jag försöker. Oj, vad jag försöker.

Om två memoarer jag läst

Eller memoarer och memoarer, båda är så unga, så kan de kallas memoarer då? Nåväl. "Hjälp, vem är jag?" av Caroline af Ugglas och Ukon. Mycket bra. Hon är så modig och självutlämnande. Jag kände igen mig själv i flera grejer, och det visar förstås att mycket är allmängiltigt, även om hon var mycket mer extrem som ung, än vad jag var.
"Från vaggan till deadline" av Robert Gustafsson. Också oväntat bra. Han är också självutlämnande, och skriver bland annat om en otrohet. Jag undrar varför. Men framförallt skriver han om sin arbetsnarkomani och rastlöshet, och han drabbas ju av lite ånger över att han missat så mycket av sina barns barndom. Ändå fortsätter han som förr, för han kan inget annat.
Jag älskar att jobba, men gjorde det inte när barnen var små. Det finns inget jobb i världen som är roligare än att vara med sina barn. Det känns som om jag skrivit detta förut?
Nåväl. Läs!

Det är f*n inte klokt!!!

Jag hörde en 21-åring som ringde in till ett program i P3. Han kände sig lite ensam och ledsen och saknade sin mammas kakbak så här i jul. Varför??? För hans kristna familj hade förskjutit honom eftersom han är homosexuell!!! Hur f*n är en mamma och en pappa funtade som vänder sin som ryggen för att han är bög??? Skulle jag få reda på vilka föräldrarna är, skulle jag f*n åka dit och spöa upp dem. Nä, det skulle jag inte. Men jag skulle prata förstånd med dem. Ska inte kristna behandla alla människor som de själva vill bli behandlade? Och älska sin nästa? Och Gud vet vilka kärleksbudskap som finns i Bibeln? Detta är en SKAM!!! Må föräldrarna brinna i helvetet. Nä, men må de komma till sans. Och må den stackars pojken få ett gott liv. Med, eller utan, sina puckade föräldrar.

Är det provocerande att inte stressa?

Gu så alla håller på innan jul. Ibland undrar jag vad de gör, för det tar liksom aldrig slut. Och jag undrar om det är nåt fel på mig. Jag känner noll stress. I år är det speciellt, på grund av en svår händelse i familjen. Då bleknar liksom allt annat, och inget känns så viktigt. Jo, det känns viktigt att vi är tillsammans, men inte att vi har tusen paket och en miljard saker på julbordet. Men jag känner inte av julstressen andra år heller. Är det något fel på mig? Vad GÖR alla andra? Jag vågar inte yppa att jag är lugn som en filbunke, för det känns som ett koketterande, och folk blir så provocerade. Man bara SKA stressa.
En fridefull jul önskar jag er alla!

Om konsten att säga förlåt

Jag har några (inte många, tack och lov) personer omkring mig som inte kan SÄGA förlåt. Men de GÖR förlåt. Det är lite roligt att se. De är så... ja, jag vet inte hur jag ska säga... insmickrande, snälla och milda. Men vad tusan. Jag spelar med och tänker att det är bättre än att inget alls. Men är det inte bra konstigt att man inte kan få ur sig ett så litet ord?

Visst är det konstigt?

Jag har drabbats av en mycket svår händelse som jag inte vill skriva om här. Jag pratar om den med några utvalda. Inte så mycket för att jag inte vill prata med alla, men jag orkar inte. Jag tar en då och då. Och människor reagerar verkligen olika. Bäst gillar jag dem som lyssnar. Och tycker synd om mig och visar verklig medkänsla. Det gör de flesta. Men några drar snabbt upp en liknande, tycker de, händelse som de, eller någon de känner, råkat ut för. Det är intressant. Och nu funderar jag på varför somliga reagerar så. Orkar de inte lyssna på min historia, så de vill snabbt byta samtalsämne? Eller tror de att jag ska känna tröst i att veta att deras bekant varit med om något som ligger 1 000 mil från mitt elände? Eller är jag bara så skör och överkänslig så jag vill täppa till truten på dem, för att jag ändå har det värst?
Lite av denna tanke. 

Jag har inga fördomar

brukar jag skämtsamt säga. För det är klart att jag har det.
I morse hörde jag på radion om en militärpolis som protesterat mot att så många militärer köper sex av kvinnor i ett land i östafrika (minns inte vilket). Det är som om det är mer accepterat att göra det utomlands, för få av dem skulle göra det hemma.
"Va häftigt att en man SER det, och kritiserar det", hann jag tänka. Tills militärpolisen tog till orda. Det var en kvinna.

Bara inte de onda krafterna kommer fram

Jag är rädd för att sprängdåden i Stockholm släpper fram en massa onda krafter och ett muslimhat som kan ta en ände med förskräckelse. Vi måste inse att det handlar om en galenpanna (eller flera), inte en religion. Jag är också rädd för att SD får vatten på sin kvarn. Hoppas de kloka, besinnade vinner över de onda. Innan vi vet mer.

Jag gjorde henne glad och hon gjorde mig glad

Några gånger har jag skrivit på författares bloggar. Särskilt när jag gillar deras böcker. De bemödar sig sällan att ens kommentera det. Det är s**t om du frågar mig! Nu pratar jag om författare som har 0-5 kommentarer per inlägg. Typ som jag ;)
Igår skrev jag på Malin Persson Giolitos blogg och tackade för läsuppleveslen av "Bara ett barn". Läs den!!!
Hon skrev:
Malin Persson Giolito // 7 Dec 2010 22:40

Käraste Doris. Jag blir så glad. Du anar inte hur mycket jag behövde just det här. Precis i dag. Tack snälla, snälla du. Tack!
Nu kanske jag ska tacka för att hon tackade ;)

Om tajming

Det är inte min bästa gren. I jobbet är jag ofta före min tid. Har idéer som folk inte fattar. Förrän ett, två år senare. När jag säger "Vad var det jag sa", så minns ingen det. Privat, och framförallt när det gäller pengar och "investeringar", är jag helt off. Hade en 3:a på Söder i Stockholm som vi bytte till en 4:a i en förort i Norrland. Utan pengar mellan. Dumt. Sedan köpte vi hus på vischan. Grannarna köpte hus i stan. Deras har ökat i värde med en miljon. Minst. Vårt har inte ens ökat så mycket i värde som vi lagt ner i pengar på det. Dumt. Jag levde loppan när jag var ung och gjorde av med alla pengar. Dumt. Men kul. När jag fick barn hade vi noll kronor sparade och ett hem med loppissaker. Vi jobbade inte heltid och vi var lågavlönade eller pluggade. Dumt. Vänner till mig sparade pengar, gjorde bostadskarriär, investeringar, pluggade, fick bra jobb och skaffade barn när de hade allt på det torra. Smart.
Sådär skulle jag kunna hålla på. Och ibland drabbas jag av ruskig avundsjuka mot dem som gör allt rätt. I rätt tid. I rätt ordning. Men så lyfter jag näsan och känner en djup tacksamhet över det jag har. Och jag ska verkligen inte klaga. Verkligen inte. Men jag skulle vilja vara bättre på tajming.

Om bekräftelsebehov

Alla vill bli bekräftade. Och sedda. En del mer, en del mindre. Det gäller att lära sig hur mycket var och en behöver, för att kunna bjuda på det.
Jag har under en period kört en variant där jag berömmer kvinnor för det de gör, och män för hur de ser ut. Eftersom det oftast är tvärtom, och männen lätt blir för stora egon. Det har funkat toppen och varit jätteroligt.
Men nu funderar jag över en annan variant: Att berömma folk för den de ÄR, snarare än för det de GÖR. Det är så lätt att bli så prestationsinriktad.
När jag hade det tufft med ett av mina barn som var på glid, så sa jag "Jag älskar dig för den du är, men jag hatar det du gör". Tonåringen himlade med ögonen och sa "I vilken film har du hört det där?". Men det var ingen filmreplik, jag hade kommit på den själv.

Jag tävlar här

Snacka om fina bilder!

Kasta skit runt, runt

Jag har en teori: Den som får skit på sig, vill kasta skit på någon annan. Oftast törs man inte kasta tillbaka, eller kasta på någon som kanske skulle behöva få en skopa. Utan man kastar neråt. Eller möjligen åt sidan. Sällan uppåt. Och så fortsätter det och går runt, runt.
Därför läser jag nu en bok som heter "Ta skit och gör det till guld". Jag har egentligen fått nog av alla sådana där positivitetsböcker, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har inte blivit så mycket klokare. Än. Men snart kanske jag har byrålådorna fyllda av guldtackor.