Den är svår. Det är jag den första att erkänna. För jag älskar att prata. Men ibland kan jag förundras över hur dåliga en del är på att lyssna. Så här: Jag börjar lätta mitt hjärta, jag har något jobbigt jag behöver prata om. Det kanske jag till och med sagt innan. Personen lyssnar. En liten stund. För att snabbt börja prata om en liknande situation, och hur h*n löste den. Jag har gjort likadant. För många gånger. Man vill ju väl, och man vill hjälpa till och kommer då med goda råd. Eller berättar att man själv haft det jävligt, för att den andra inte ska känna sig ensam, eller för att visa att man förstår hur jävligt det är.
Som tur är, har jag några vänner som är superlyssnare, och låter mig prata klart. För med de här andra, slutar jag prata, och börjar lyssna. (Tro´t eller ej!) Och kanske var det så att de egentligen hade större behov av att prata?
Det är svårt det här. Men om jag verkligen, verkligen behöver prata, brukar jag säga det. "Du, jag skulle behöva prata med en klok person. Vill du lyssna?". Det brukar funka.
Så är det väl alltid: sträcker man ut handen så är det någon som tar den.
Du har så rätt, det ÄR en konst att lyssna. Jag vet med mig själv att jag ibland efter ett tag kan börja prata om något liknande som jag upplevt och när jag kommer på det skäms jag. Men jag tror att när jag gör det är det just för att visa att jag förstår, att jag upplevt något liknande, så egentligen är det i all välmening. Det blir dock fel, det är ju inte det den som pratar behöver höra, den behöver bara låna mina öron en stund. Jag jobbar dock på att bli en bättre lyssnare, för jag vet ju hur jag vill att folk ska göra när jag berättar något.
SvaraRaderaDå har vi ju kommit långt! Sen kommer vi att glömma bort oss ibland, men vi är i alla fall medvetna om det, och gör vårt bästa.
SvaraRaderaDet kanske är lika bra att vi inte åker samma buss - det kanske skulle bli alldeles tyst ;)