Det finns så mycket kärlek i cyberrymden

Det finns mycket att säga om näthat, och det är förfärligt för dem som drabbas. Men det finns så mycket mer av kärlek! En av mina favvisbloggar är The Swedish Girl. Jag läser ofta, kommenterar sällan (jag tänker "jag gör det sen" och så glömmer jag). Men nu kommenterade jag att hon hittat två böcker av Bodil Malmsten på rea. Och vet ni vad som händer? Jag ska FÅ dem!!! Jag blir alldeles varm i hjärtat. Visst är det fint?

Två modiga människor

Emma Igelström berättar om sitt alkoholmissbruk. Oj vad jag håller alla mina tummar för att hon kan fortsätta hålla sig nykter.
Och Patrik Sjöberg berättar om hur hans tränare utsatte honom för sexuella övergrepp i många år. Och inte bara honom. Jag är chockad. Bilden av Viljo var ju att han var så hyvens och en bra extrapappa och tränare. Hurvas.
Jag tycker de är modiga båda två, som berättar. Hoppas de kan ingjuta mod i andra att våga berätta!

Fy f*n för barnfattigdom och annat elände

Tidiga insatser lönar sig. Hur svårt kan det vara att inse det? Och ska man prata pengar, lönar det sig i längden. Heja de här två socialarbetarna. Härligt att de vågar säga ifrån! Alliansen har sänkt skatten med 100 miljarder. 100 miljarder!!! De pengarna hade kunnat bekämpa barnfattigdomen och bidragit till att inget barn hade behövt leva i missbruk. Punkt.

Nu har det hänt igen

Ett plejs, denna gång ett bageri/kondis, som inte kan stava till S.E.R.V.I.C.E. Hur korkad får man bli? Det är usla ägare/chefer som inte kan berätta för sina anställda att de är där för att göra kunderna N.Ö.J.D.A. Det är så rätt åt dem att bli uthängda i en tidning med... ja kanske flera miljoner läsare? Ha ha!

Om LVM, lagen om vård av missbrukare

Det pågår en utredning och det sägs att lagen kanske ska försvinna. Det vore förfärligt! Såvida det inte kommer något bättre. Annika Härd skriver så klokt om det. Det är alldeles för få som omhändertas med ett LVM, eller LVU (lagen om vård av unga, motsvarigheten till LVM men för unga människor). Det är alldeles för många som förväntas begära vård frivilligt. Anhöriga stångar sina pannor blodiga, och socialtjänsten säger "Men h*n vill ju inte". Typ. Om detta kan sägas mycket. Men jag slutar här nu.

Dagens måsteläsning

I år är det nio år sedan jag dog.
Ett hugg i magen. Så välformulerat. Och starkt. Läs!

Självmord

Är fruktansvärt. Så inihelvete vidrigt. Jag har några fullbordade i min närhet och något försök. Jag orkar inte orda mer om dem här. Nu.
Men: Tills nyligen fick man upp en vidrig sajt när man googlade på självmord. Nu ska alla kloka människor i cyberrymden ändra på det. Vi kan alla hjälpas åt att länka till andra, bra sidor som kan få den självmordsbenägna att söka hjälp. Så kom igen nu!
Socialstyrelsen om självmord
Vårdguiden om självmord
Netdoktor om självmord
Nationella hjälplinjen
Det var Mymlan som gjorde mig uppmärksam.

Om integration och assimilation

Eller lite i utkanten av det. Jag läser några bloggar med utlandsbosatta svenskar. Jag har själv bott utomlands och jag har vänner som gjort/gör det. Hur det funkar? Jo, nu ska ni få höra: Vi bosätter oss nära varandra, gärna i samma kvarter, typ "Svenskkvarteret". Vi håller benhårt på traditioner och äter sill och lax till påsk, jultomten kommer på julafton, inte juldagen, vi dansar runt en midsommarstång, vi åker många, många mil till Ikea för att köpa kaviar och knäckebröd och så vidare. Vi gör till och med MER än vi gör i Sverige, när det gäller traditioner. Och framförallt: vi umgås mest med varandra, eller åtminstone väldigt mycket. Det är självklart att prata svenska hemma och vi läser svenska böcker för barnen och de får se svenska filmer. Och så vidare.
Varför ifrågasätter vi dem som flyttar till Sverige och bosätter sig nära varandra? Håller på sina traditioner, äter sin mat som de är vana vid och umgås med sina landsmän? Det har jag aldrig förstått.

Om att lämna kungligheter i fred

Får meddelande från en vän på väg till ett varmt, skönt, fint ställe. "Victoria och Daniel är med på planet", skriver han. (Det finns Wifi på planet - helt otroligt!) Men han skulle aldrig, aldrig ta en bild eller ringa Expressen för att berätta vart de är på väg. Det skulle inte jag heller. Stackars människor, lämna dem i fred. Men jag undrar hur många som tänker så? De flesta, hoppas jag.
En annan gång såg en annan vän Carl-Philip pussa en flicka i en gränd i Gamla stan. Min vän var där för att fota och hade lätt bara kunnat bränna av en bild. Men aldrig.
Heder åt mina vänner. Och åt mig.

Om ömsesidig respekt

Jag har börjat twittra. Det är roligt. Idag diskuteras #alkohol. Intressant. Det bästa jag läste där är "Jag har stor respekt för folk som inte dricker. Och för dem som gör det. Men inte för den som fördömer den andre." Det var Mymlan som skrev det.
Jag dricker. Till fest, ibland hemma på fredags- och lördagskvällarna och någon enstaka gång mitt i veckan. Väldigt ofta dricker jag inte. Faktiskt oftast ;) Jag bor på vischan, och tycker det är bökigt att åka buss, och för dyrt med taxi, så går jag på krogen kör jag nästan alltid bil. Dessutom har jag och min man haft "ständig beredskap" i många år då våra barn varit tonåringar och vi har fått skjutsa och hämta dem. Då har det känts viktigt att visa dem att det aldrig är en stor uppoffring att avstå alkohol, för att kunna hämta dem.
I min lilla by bor många nykterister. Somliga (de flesta) är bra och respekterar mina alkoholvanor, och jag respekterar deras. Men det finns också ett fåtal fördömande, fnysande typer. Och jag fattar inte varför. Det finns liksom ett mellanting mellan alkoholism och nykterhet. Hur svårt kan det vara att visa ömsesidig respekt?

Jag hade rätt! Jippie!

Jag har alltid hävdat att barn mår bäst av åka baklänges i vagnen, och se sina föräldrar. De behöver inte den stimulans de får av att åka framlänges. Tvärtom! Det blir för mycket stimulans och för rörigt. Det diskuterade jag med kompisar och andra redan på dinosauriernas tid när mina barn föddes (slutet på 80-talet och början på 90-talet). Alla tyckte jag var helknäpp som envisades med att ha mina barn bakåtvända lääääänge. Men se. Jag hade rätt! Inte undra på att mina barn är så smarta, snälla, verbala, snygga, fina, omtänksamma, generösa, gulliga... Jag slutar här.

Jag, en ifrågasättare

Någon kvällstidning (hittar inte artikeln) skrev att pedofiler i fängelse skulle få tillgång till dator med internetuppkoppling. Så de kan surfa efter barnporr. Nä, det var såklart inte syftet, men det blir konsekvensen. Att de ska få det, är för att man inte "kan bestraffa alla kollektivt" genom att förbjuda datorer. Suck. Sedan när blev en dator en mänsklig rättighet?
För några veckor gjorde min lokaltidning en artikel om HVB-hem (Hem för Vård och Boende), och listade vilka som fått kritik från tillsynsmyndigheten. Ett av hemmen hade fått kritik för att de boende inte fick ha mobiler eller datorer. De skulle också öppna posten tillsammans med personal. Hemmet fick kritik för de här reglerna var integritetskränkande! Men HALLÅ! De som är där, är missbrukare. Och hur ska vi få drogfria HVB-hem om de boenden INTE får restriktioner? Jag fattar det inte!
PS Jag mejlade journalisten på min lokaltidning. Tror ni jag har fått svar?

Jag, en lögnare

Jag är bra på att lyssna och behålla förtroenden. Antar jag. Därför får jag ofta veta mycket. Typ så här: A berättar något om B. Jag lovar att inte föra det vidare, för det är tunga grejer. Så kommer B till mig och berättar den här tunga saken. Då måste jag ju låtsas som om jag vet något. Jag gör det nog bra, för jag hamnar hela tiden i sådana här situationer. Det känns inte helt 100 att ljuga, eller undanhålla sanningen. Men jag gör mer skada om jag skulle säga "Nä men vet du att det där visste jag redan, för det har A berättat". Det vore förfärligt och skulle ställa till med saker som jag inte ens vill tänka på.
Ibland har jag tänkt att jag kan säga åt A "Berätta inget till mig om någon annan som jag inte får föra vidare", men det vore också grymt. När A  gör det, är det för att det tynger honom/henne. Och det är klart jag upplåter mitt öra åt en vän i nöd.
Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är intressant att få en historia från två olika synvinklar.
Kanske skulle bli medlare? I FN? Hur svårt kan det va?

Jag, en avundsjuk typ

Det är väl inget större problem, men det kan reta mig en aning att jag alltid ska jämföra mig med dem som har det bättre. Och det gäller särskilt de som har mer pengar än jag. Inte nog med att de tjänar bra, dessutom får de ärva en och annan miljon av sina föräldrar. Det gör mig ruskigt avundsjuk. Jag vill också. Med mitt förnuft vet jag att det är puckat av mig. Jag har det verkligen jättebra. Varför kan jag inte jämföra mig med dem som har det sämre, och vara glad och tacksam? Jo, ibland gör jag det. Men alldeles för sällan.

Jag, en insamlare

Barnen slutar skolan och fröken ska få en present. Vem samlar in pengar från alla föräldrar? Jag. Får in i bästa fall 300 kronor av 400 möjliga. En kollega på jobbet fyller år. Vem samlar pengar till en present? Jag. Får in 200 kronor av 400. Så där kan jag hålla på. Men i denna stund bestämmer jag mig: Det får vara slut på detta! Aldrig mer ska jag hålla i en insamling. Så lätt var det.

Jag, en sammankallande

Jag har många vänner som jag gillar att träffa. En del träffar jag ensam, men med många så är vi ett litet gäng på tre, fyra, fem, sex personer. Och i 95 fall av 100 är det jag som tar initiativet till att ses. Alla tycker det är kul, och vi får till en träff förr eller senare. Jag har inget emot att vara sammankallande, men ibland kan jag undra om de andra inte vill ses. Eller väntar de bara på att jag ska ta initiativet? Det blir ju bekvämt för dem. Bara luta sig tillbaka och vänta. Och nej, jag tänker inte strejka - det är alldeles för roligt att träffas, men jag kan ändå önska att någon annan tog initiativet ibland. Överhuvudtaget så ses folk för lite. Lyft rumpan ur tv-soffan och hälsa på någon, vet ja!

Jag är en ordmärkare

Jag kan hetsa upp mig  väldeliga om folk säger, eller ännu värre, skriver fel. Detta har gått i arv till mina barn, som tidigt lärde sig läsa och stava. Men vi påpekar bara felen inom familjen. Jag sa till barnen att de fick känna sig nöjda över att veta hur det ska vara, utan att behöva tala om det för sina kompisar. Hur som helst, så var det kul att hitta den här. Men jag saknar hårdra. Folk skriver ju hårddra. Huvva så hemskt.

Två tankar jag tänkt och nu slipper skriva

För Per gör det lika bra. (Om jobbet som strandprovare hos Amelia).
Och en av mina favoritbloggare gör det också så bra: Mammis pammis. (Om 70-åringar som förfasar sig över dagens lärare).
Så. Nu sparade jag massor av ord. Kan vara bra att ha.