Jag har en god vän som haft det förfärligt. Riktigt förfärligt. Nu är allt över, tack och lov, och h*n har gått runt och pratat med sina grannar som sett och hört en del, och varit nyfikna och med all sannolikhet skvallrat. H*n har berättat precis vad som hänt, och ALLA sa:
- Ja, vi förstod ju att allt inte stod rätt till, men vi ville inte lägga oss i.
Vad är det MED folk??? Hur tänker de??? En granne är i uppenbar nöd, men man vill inte lägga sig i. Jag blir så arg. Min vän hade kommit ur eländet snabbare om folk lagt sig i. Nu har h*n ensam fått kämpa, och vilken kamp... Jag fattar det inte. Jag bara förstår inte. Är jag unik som lägger mig i? För det har jag gjort. Och hur farligt är det är att fråga "Hur har du det? Kan jag göra något för dig?".
ja det verkar som om vi som faktiskt reagerar är unika, sorgligt nog. Som när jag ringde 112 här för några dagar sedan, ingen annan hade reagerat. Det är faktiskt hemskt att tänka på att folk inte "vågar" lägga sig i och bry sig om sina grannar och närstående. Bra att du hjälpte till och stöttade. Kram
SvaraRaderaVad ledsamt att höra det från grannarna. Det måste ju göra att personen ifråga precis som du inser att h*n hade kunnat komma ur sitt elände snabbare om de bara hade reagerat och sagt något. Nej, fler som dig vill vi ha i världen!
SvaraRadera@Marie-Louise: Bra av dig! @Kristina: Och som dig!
SvaraRadera