Jag är först

Igår pratade jag med en kompis om att Daniel Sjölin på Babel är fantastisk som programledare. Han borde ta över efter Fredrik Skavlan som numera bara är ytlig och trist mot kvinnor.
Sedan läser jag Cecilia Hagen som säger samma sak!
Idag hetsade jag upp mig över reglerna i Mästarnas mästare. Hur kan en person som diskas, gå till final? Med mera.
Sedan läser jag Jonathan Jeppsson som säger samma sak.
Nu grubblar jag över om jag är sällsynt smart, synsk eller bara mainstream?

Kidsen är på nätet, men var är vuxna?

Emanuel Karlsten skriver klokt om Bjästa och internet. Det är ju inte internets fel att skvaller sprids, lika lite som det är telefonens fel. 100 procent av 16-24-åringarna finns på nätet! Men var är de vuxna??? Det är jättekonstigt att varken föräldrar eller lärare vet vad deras ungar pysslar med. Det är inte lätt, men man måste försöka!
Själv läxade jag upp några 14-åringar på Facebook. De hade en väldigt otrevlig ton mot varandra. Det är de som "addat" mig. Och ibland måste jag påminna dem om att vi vuxna finns där och ser vad de gör.

Jag vill ha 214 mille. Trots allt.

Mymlans bloggtema: Vad skulle du göra om du vann 214 miljoner kronor?
Jag skulle: köpa varsin lägenhet till barnen och ge dem tio miljoner var. Två miljoner vardera till mina syskon, föräldrar, svärmor, svägerska och barnens kusiner. En miljon till min by, en till mina vänner i Ryssland, och så skulle jag pytsa ut tio miljoner till Läkare utan gränser och andra biståndsorganisationer. Jag skulle bygga ett hus precis som jag ville ha det, miljösmart, och möblera det i de möbler jag vill. Inklusive en pool. Och med sjötomt. Köpa en bil till mig och en till maken. Bjuda alla mina vänner på stor fest. Köpa flygbiljetter till alla, betala hotell till dem. Reeeeeesa!!!! Då har jag gjort av med hälften.
Jag skulle sluta jobba, och starta en egen tidning. Jag skulle skriva böcker och göra dokumentärer.
Min man skulle sluta jobba, för det vill han. Jag skulle inte skaffa städhjälp, trädgårdsmästare eller egen kock. De sysslorna skulle min man mer än gärna ägna sig åt. Men jag skulle skaffa en personlig tränare.
Jag skulle gå ut och äta oftare, gå på bio, teater, opera, musikal. Åka taxi oftare. Köpa kläder i god kvalitet. Allt jag skulle köpa, skulle vara av kvalitet, och det jag verkligen vill ha. Jag skulle inte tokshoppa.
Jag skulle köpa en båt till min man, för det vill han ha.
Pengar leder inte till lycka, men de gör livet enklare och roligare. Tänk att bara kunna resa iväg när man känner för det. Hälsa på sina vänner. Gå på en musikal i London en helg. Åka till solen en vecka när det är kallt och mörkt här. Resa till alla ställen jag drömmer om: Vietnam, Kambodja, Filippinerna, Malaysia, Sydamerika, USA, Bali, Maldiverna, Azorerna, Kap Verde, Gambia, Sydafrika, Tanzania...
Jag kanske skulle vara lite orolig för mina barn. Att de skulle strunta i att utbilda sig och skaffa ett kul jobb, för att leva på mammsens pengar. Och bli odrägliga. Så jag kanske skulle pytsa en summa månadsvis till dem, tills de blivit mogna. Jag vet inte.
Jag vet att pengar också kan ställa till bekymmer. Jag måste ha larm på mitt hus. Hantera tiggarbrev. Hantera människors avundsjuka.
Om jag skulle ge pengar till några vänner som har det tufft ekonomiskt, hur blir vår relation? Känner de en evig tacksamhetsskuld?
Men det positiva överväger, så 214 mille: välkomna!

Sevärd dokumentär om sluten psykvård

Jag har en kär vän som är bipolär. Hennes högsta önskan är att bli lagom. Nu är hon ofta för mycket eller för lite. Hennes dosett är välfylld, men utan mediciner skulle hon inte leva ett såpass bra liv som hon ändå gör.
Jag tänkte på henne när jag såg Maud Nycanders välgjorda dokumentär Sluten avdelning. Se båda delarna!
Det var så befriande att se intelligenta och välformulerade människor. De är ju som vem som helst. Som du och jag. Om nu någon trodde något annat? Och överläkaren var så klok.
En kvinna, tillika mamma, som var självmordsbenägen berättade om läkaren som sagt:
- Ta inte livet av dig. Då hamnar din son här.
Det blev en vändpunkt för henne.
Tänk att säga något som förändrar livet för en person.

Föräldraledighet och bolagsstyrelse hänger ihop

Om papporna tar föräldraledigt, så ökar jämställdheten, och per automatik blir det självklarare att kvinnor väljs in till bolagsstyrelser och VD-poster. Om man hårdrar det lite. Jag läser en intervju med Cissi Elwin Frenkel i Vi. Hon säger bland annat: "Det går att klara ett chefskap utan att vara felfri intill minsta atom... Om kvinnor bara kunde förstå att de inte behöver överleverera hela tiden – i alla jävla sammanhang - skulle vi ha många fler kvinnor i toppositioner."
Ja men så är det ju: kvinnor ÖVERLEVERERAR!!! Läs hela intervjun - hon är klok.

Lagstifta om kvinnor i bolagsstyrelser

Det har snackats för länge utan att vi sett en förändring, så nu är det dags för lagstiftning.
Jag tittar på Draknästet på SVT. Ett bra program, men det kan göras bättre. Varför intervjuar inte Ebba personerna när de kommer ut? Jag ville veta varför de två kvinnorna med den briljanta idén om ett testamente för mina nätaktiviteter, tackade nej.
Nåväl. Jag googlade på Douglas Roos, för han verkar vara en spännande person. Och vad ser jag? Han vill också lagstifta! Hör bara: "Om fler kvinnor hade suttit på höga positioner i näringslivet hade vi inte haft finanskrisen i dag. Kvinnor leker inte med pengar på samma sätt som män, är mindre riskbenägna, mer ansvarstagande och samvetsgrannare".Go Douglas, go!

Jag fördömer allt hat som riktas mot "Oskar"

Jag läser att lynchmobben vänt sig mot "Oskar", och hans familj, i Bjästa. Och mot prästen, rektorn och många andra Bjästabor. Det är fruktansvärt. Först fördömer alla hatet och avståndstagandet mot "Linnea". Och det är bra. Men att samma hat nu riktas mot "Oskar" och de andra är illa. Riktigt illa. Jag vill bara förtydliga det, så ingen tror att jag dragits med i lynchmobben, av mitt förra inlägg att döma.

Jag måste säga något om Bjästa

Det mesta är sagt, men en reflektion jag gjort är: Hur kan pojkens mamma vara så övertygad om att sonen är oskyldig? Varför har hon inte istället kämpat för att han ska få hjälp?
Jag har söner. Om de skulle anklagas för våldtäkt (Gud förbjude!) så är det klart att jag skulle ha svårt att tro att det var sant. Men. Döms de i två domstolar så är de skyldiga.
Skulle det hända mig, skulle jag fortsätta älska min son, men jag skulle hata det han gjort. Och jag skulle kämpa mig blå för att han skulle få vård. Och en andra chans.
Sedan det visade sig att Hagamannen varken bodde ensam i en stuga i skogen, eller hade horn, så kan den snyggaste, trevligaste, ordentligaste pojke/man/flicka/kvinna göra vad som helst. Typ Kapten Klänning.
PS Idag var jag på ett möte där det pratades om Bjästa. Förståss. Då sa en person: "Va? Bjästa? Vad är det?" Det är fascinerande att somliga inte läser tidningar, inte ser på TV och inte lyssnar på radio. Typ Gunde Svan.

Böcker? Äh, det vet man ju hur de är. Usch.

TV-program? Äh, det är ju bara skit. Det har jag då läst. Och det är inte bara jag som tycker det.
Lika korkat som det är att bunta ihop alla böcker eller tv-program, lika dumt är det att bunta ihop alla bloggar. Ändå så gör folk det. Om och om igen.
Bloggar? Ha. Hur kul är det att läsa vad folk åt till frukost och se vilka kläder de har på sig idag? Hå hå ja ja.
Bodil Malmsten skriver klokt om det.

Suzanne Reuter & jag är inte lyckliga på jobbet

Vi var föräldralediga samtidigt, jag och Suzanne Reuter. Hennes pojkar var lika morgonpigga som mina, så vi hängde på låset till Konsum i Zinkensdamm när det öppnade. Vi hejade på varandra och bytte några ord. Hon såg alltid så glad och fräsch ut. Smågnolade och sjöng för sina pojkar i tvillingvagnen. Det var dagens jag-mötte-lassie.
Nu läser jag en intervju med henne, och hon är så klok. "Min identitet har definitivt inte varit skådespelerskans, utan mammans. Det är som mamma jag har sett mig, det är det jag har varit mest stolt över att vara och tyckt mest om.
... den lycka jag kunnat känna när killarna och hemmet fungerat, den har ingen känsla jag upplevt i yrket kunnat mäta sig med. Nej, ren lycka kan jag inte känna i jobbet."
De kunde varit jag som sagt det. Trots att jag har ett av världens roligaste jobb.

Vad är det för fel på papporna?

Varför vill de inte vara hemma med sina barn? Jämställdhetsbonus har blivit en flopp. Det finns bara ett sätt: lagstifta om hälften var! Och tips nummer två till alla kvinnor: Då blir det ännu viktigare att ni väljer rätt man. Förresten, hade ni gjort det från början, så hade ni delat.
Häpp vad jag stack ut hakan här då.

Vem vill byta liv?

Jag läste någonstans att om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, skulle ingen vilja byta. Alla har liksom sin skit.
Jag har inte världens bästa liv, och jag är lite vingklippt för att livet varit tufft mellan varven. Men jag har ju klarat av det, och i det stora hela är jag väldigt, väldigt nöjd.
Så jag tänker på kollegor, vänner, släktingar, grannar, bekanta. Och jag kommer inte på en enda som jag skulle vilja byta med. Däremot skulle jag vilja ha mitt liv plus några beståndsdelar av andra. Då skulle det bli perfekt.

PS Jag läste en artikel om Hillevi Wahl. Vad säger hon på slutet? "Alla har sin skit. Jag hörde en gång någon som sa att om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle ingen vilja byta." Va? Har hon läst min blogg???

Skilj er på låtsas!

Jag har småbarnsåren bakom mig, men visst var det en tuff tid. Men också rolig. Små barn, små bekymmer...
I boken "Skilda på låtsas – istället för skilsmässa" av Kristina Haggård beskrivs en "låtsasskilsmässa". Kristina och hennes partner har testa metoden med framgång.
Så här skriver hon: "Metoden ger endera föräldern ett tydligt ansvar för hem och barn.... Ansvaret gäller både normer och genomförande och varar i en vecka. Samtidigt skäms den ansvariga föräldern bort av den lediga på flera sätt. Dels genom planerade mysstunder vars innehåll och förverkligande helt vilar hos den lediga. Dels genom att det plötsligt finns mängder med tillfällen att ge vardagsgåvor till varandra. Gåvor i form av spontana handlingar som underlättar för den andre. Inte för att någon tjatar eller kastar menande blickar, utan för att man helt enkelt vill... Ut med tjafset, in med kärleken helt enkelt. Man simulerar på så vis en situation som liknar den för skilda par (det delade ansvaret), samtidigt som man njuter av äktenskapets och föräldraskapets alla fördelar".
Låter jättespännade!

Var lägger man sin ribba?

Jag träffade några kvinnor. Vi åt lunch. En smal lunch, som den smalaste av dem hade tillagat. Hon är smal, riktigt smal. De andra var högst normalviktiga. De började prata bantning. Där satt jag, kraftigt överviktig. Jag blir oerhört provocerad, men jag säger inget. Vad ska jag säga?
Jag träffar några andra kvinnor. Alla har vi tonåringar. En av dem ondgör sig över att hennes son provat snus. Jag blir nästan full i skratt. Att prova snus är väl inget att hetsa upp sig över? För att jag haft större bekymmer än snus med mina barn.
Jag har tänkt på det här. Och kommit fram till att var och en måste få ha sin ribba. Är det ett BMI på 19 som är ens ribba, så är det klart att man måste banta om man ligger på 23. Är ens barn skötsamma och ordentliga och aldrig gör något "bus" så är det klart att man ska bli upprörd när de provar snus.
Så jag måste sluta bli provocerad eller skrattnödig. Alla har rätt till sitt gnäll, utifrån sina förutsättningar. Och det finns alltid de som har det värre.

Varför skaffar de barn?

Peter Settman och hans fru har en son på fem månader. Men ingen av dem har tid att vara hemma. Jag förstår inte det. Varför skaffar de barn om de inte vill vara hemma med det? Vilket jobb i världen är viktigare än ens barn? Jag hoppas de inte ångrar sig. För då är det för sent. I alla fall att umgås och knyta an till en bebis. När det kommer till familjepolitik är jag en riktig KD-tant. Men så är jag inte heller så karriärsugen.

Paradigmskifte i min hjärna

Jag är en optimist, men visst hyser jag en liten oro för framtiden ändå. Hur ska det gå med vår miljö? Och hur ska jordens resurser räcka till alla? Jag lyssnade på den kloka Hans Rosling på P1 idag. Lyssna! Det var helt fantastiskt. Jag blev så upprymd.
Han förklarar att befolkningsökningen inte längre är ett problem. I de allra flesta länder föder kvinnan bara två barn. I de fattiga länder där familjerna är stora, ska man satsa på vaccination, antibiotika och myggnät till barnen, och preventivmedel till de vuxna. Då minskar barnadödligheten, och då behöver inte kvinnorna föda så många barn för att säkerställa sin ålderdom.
Problem blir det däremot när de allra fattigaste ska komma ur fattigdomen (OBS! inte bli rika). Till det krävs resurser. Och då kan vi inte använda samma energimetoder som vi använder nu. DET är utmaningen.

Sociala medier bygger på kommunikation

Jag har sagt det förut: Att jag retar mig på dem som inte svarar på sina kommentarer på bloggar. Mymlan skriver så klokt om det. Den här gången om Twitter, och skillnaden mellan Mona och Gudrun. Den ena kommunicerar, den andra kör envägskommunikation.

Rut till de rika

Det var väl det jag visste: Inte tusan är det en utarbetad, lågavlönad, ensamstående kvinna som nyttjar Rut-avdraget. Hon subventionerar höginkomsttagarens avdrag. De som skulle haft råd att köpa en städerska i alla fall.

Varför är det så många som har så dålig service?

Jag gjorde en beställning på ett webbformulär här. Fick ingen bekräftelse, men tänkte att det kommer väl ett på mejl. Icke. Då ringde jag. Efter typ åtta signaler kopplas jag till ett mobilsvar "Du har kommit till Telia mobilsvar tillhörande 070...". Hur proffsigt är det? Varför har de inte pratat in ett meddelande? Nåväl. Jag pratade in ett meddelande. Har de ringt? Gissa. Tyvärr finns det bara de som har intensivkurser i körkortstagning. Synd. För helst hade jag velat be dem dra åt... och anlitat någon annan.

Jag är beroende

Men ingen missbrukare. Sju av sju möjliga. Kanske skulle starta Anonyma Bokhoror? (Om du mot förmodan inte vet vad en bokhora är, så är det en kvinna som går till sängs med massor av olika böcker.)

Fram med spegeln, flickor!

Kvinnors underliv är som ansikten: Inget är det andra likt. Vet du hur ditt ser ut? Ja, inte ansiktet då.

Varför finns det...

... läkare och sjuksköterskor som inte vill belasta vården, så de väntar tills ungen behöver dropp innan de besöker akuten?
... journalister som inte läser tidningen på morgonen och säger "Va, har Apoteksmonopolet upphört?"
... människor som alltid skyller allt på någon/något annan/annat?
... bilister som inte fattar var högerregeln är?

Rut- eller pigavdrag? Same shit!

Jag tycker han sätter huvudet på spiken. Nu vet jag vad jag tycker.

Så här kan en mamma också vara

Dagens måsteläsning. Knock i magen. Pang. Philip Wildenstam skriver om sin mamma.

Det är konstigt att tacka nej till alkohol

Jag hör det ganska ofta. Senast på P1 idag när Moa Herngren pratade om sin nya bok "Jag ska bara fixa en grej i köket". Att det anses så suspekt att inte dricka alkohol. Att man blir ifrågasatt och betraktad som tråkig om man avstår. Att det är ett socialt tryck att dricka.
Jag begriper det inte. Jag är inte nykterist. Verkligen inte. Men jag avstår ganska ofta. För att jag ska köra bil, eller vara "standby" omutifallatt något barn ångrar sig och vill komma hem istället för att sova hos kompisar. Eller för någon annan anledning. Och aldrig har jag behövt förklara eller försvara mitt val.
Slutsats: Jag har ett synnerligen klokt umgänge. Eller..?

Varför svarar de inte?

Jag läser många bloggar. Men funderar på att sluta med dem som aldrig interagerar med sina läsare. Det finns några riktiga föredömen, typ Nattens bibliotek och Mymlan. Men jag måste säga att flertalet är usla. Jag skulle kunna förstå det om de fick 200 kommentarer om dagen. Eller 20.
Det finns de som hävdar att man slipper näthat om man bemödar sig att svara på alla inlägg, och ta diskussionen med surskallarna. Men det är ju så få som gör det. Istället stänger de av kommentarsfunktionen.
Höjden var när jag hade läst en bok som jag blev så oerhörd berörd av. Jag skrev ett tacksamt inlägg på författarens blogg. Inte ett pip till reaktion. Och han var INTE överöst med kommentarer.
Det är trist att så många väljer envägskommunikation. Som Fröken Ur.

Jag erkänner: Vi sover inte ihop

Jag och Maken har hängt ihop i 24 år. Vårt äktenskap har gått upp och ner, och just nu är det upp. Faktiskt riktigt bra. Men vi har skilda sovrum.
Det började när jag fick hosta, och hostade halva nätterna. Maken tog sin kudde och la sig i gästrummet. Och där har han stannat. Trots att jag slutat hosta för länge sedan. Det är min idé, men även han trivs.
Jag kan läsa hur länge jag vill. Jag slipper vakna av hans väckarklocka om han börjar jobba före mig. Jag slipper ligga sömnlös och putta på honom när han snarkar. Och vice versa.
Vi hälsar på varandra ganska ofta ; ) men när det är sovdags går var och en in till sig.
Men detta möts av nästan chockade reaktioner. Nu struntar jag i det, men jag undrar varför det anses så konstigt?