Om konsten att låta andra gråta

Jag är en lipsill utan dess like. Jag känner ingen annan som gråter lika lätt, och lika ofta, som jag. Några är i närheten, men inte i samma division som jag. Ju äldre jag blir, desto mindre gör det mig. Det är faktiskt väldigt sällan jag känner att det är hemskt, pinsamt, opassande eller något annat. Men. Det tycks däremot många andra tycka. De vet inte vad de ska göra och vad de ska säga.
Nu ska jag lära er vad ni INTE ska göra: Rusa inte fram och lägg en hand på axeln och säg "såja, såja". Säg inte "Förlåt, vi behöver inte prata mer om det här". Byt inte samtalsämne. Börja inte själv berätta om något liknande.
Nu ska jag lära er vad ni ska göra: Säg ingenting. Låt den som gråter, gråta klart. Har du en näsduk eller servett: ge den till gråtaren. Och lägg möjligen en hand på ryggen, utan att säga något. Den handen ska signalera "Gråt, jag lyssnar, jag finns här".
Nu vet ni! Och det är så underbart skönt att få gråta färdigt, och slippa känna att de som är med tycker det är jobbigt.
Jag kom att tänka på detta när jag läste Jonas Indes inlägg på Twitter, med anledning av kvällens "Stjärnorna på slottet". Jonas skriver:
"Övriga höll tyst när Lindarw började gråta. Så ska det vara. Få vet att låta människor gråta klart. #stjärnornapåslottet #folkbildning"
 och
"Om du gråter o nån säger "Såja" o lägger handen på din axel (rör vid dig öht) så betyder detta: "Sluta, du är jobbig." Låt människor gråta"


Lyssna på mig och Jonas Inde!