Det som inte dödar, det härdar. Det är mitt ordspråk, sådär lite vanvördigt. Men det ligger något i det.
Jag drar mig till minnes ett samtal med några vänner. Tre av oss har haft det tufft, på olika sätt. Den fjärde har inte det, och sa typ:
- Ni har blivit bättre människor av det här, för ni har så stor förståelse för andras elände. Och ni kan uppskatta det goda i livet mer än jag, för jag tar allt för givet.
Kanske det, tänkte jag, men min kompis fräste:
- I helvete heller. Och får jag välja, är jag i så fall en sämre människa.
Ha ha, hon har en poäng!
SvaraRaderaEller hur?
SvaraRaderaHaha, du angående din kommentar, jag lovar att jag ibland tänker att nu får man rycka upp sig. Fast som en bra vän ser man ju ofta när vännen passerar gränsen från att vara legitimt ledsen till att börja älta. Det är ju inte nyttigt heller och då tycker jag definitivt man ska säga ifrån. Men det är ju inte riktigt samma sak som att säga att personen inte har rätt att vara ledsen.
SvaraRaderaHåller helt med om att det ändå är ganska bra att dela med sig av sin skit, det ger perspektiv åt alla håll.
Tack för att du tog dig tid att skriva de raderna, de gav bra input! Kram
Jag tänker nog som dig, fast din väninna har en poäng där. Ibland/ofta önskar man ju att man varit utan de där bakslagen, sjukdomarna eller vad det nu kan vara, men jag tror ändå att man växer av dom på något sett.
SvaraRadera@Mia: Oh yeah!
SvaraRadera@Marie-Louise: Precis. Man vill vara utan händelsen, men inte utan kunskapen. Och det går inte.