Drog mig till minnes ett samtal jag hade med goda vänner för några år sedan. Vi pratade om när barnen flyttar hemifrån. Jag sa att man inte fick gråta inför barnen, för då skuldbelägger man dem. De kan få dåligt samvete och tror att mamma sitter och gråter hela dagarna för att de inte längre bor hemma. Någon höll med mig. Och någon inte. Den som inte höll med mig, sa att man ska visa känslor för sina barn och säga att man kommer att sakna dem, men att det är roligt (och naturligt) att de flyttar.
Jag har ändrat mig. Nu tycker jag att man ska gråta inför dem, och säga precis så "Det är jättekul att du flyttar, men det blir tomt och tyst och konstigt att du inte bor här. Men jag kommer att vänja mig. Snart kommer jag att tycka att det är skönt."
Jag tror jag har ändrat mig av flera skäl: Jag har varit med om tre flyttar. De har blivit äldre och klokare. De vet att jag lipar åt allt, allt. Och jag KAN inte låta bli att gråta om jag blir gråtsugen.
Att gråta inför dem behöver ju inte betyda att man skuldebelägger dem om man precis som du säger förklarar hur man känner. Och vi föräldrar som är lipsillar har ju barn som vet att det är så, så de tar det nog inte så allvarligt.
SvaraRaderaPrecis!
SvaraRaderaJag tycker det är ganska fint att man kan gråta inför dom, det visar att man har känslor precis som dom. Även barnen kan tycka att det är dubbelt med att flytta, kan jag tänka mig, skönt att bo utan föräldrar men också lite nytt och läskigt. Och visst är man en lipsill så vet ju barnen det redan :D
SvaraRadera