Lyssna på Tendens. Det handlar om att vi blundar för orättvisor, fattigdom och annat elände runt om i världen. Och jag kände så väl igen mig: I min ungdom var jag arg och engagerad. Jag tänkte att om alla bara fick VETA hur det står till i världen, så blir det bättre. Jag ville bli en världsförbättrare, och trodde länge att jag och mina kamrater kunde det. Idag är jag cynisk och desillusionerad. Och jag blundar ganska mycket. Jag är fortfarande en engagerad människa, och jag drar väl mitt strå till stacken, men jag tror inte längre jag kan rädda världen. Och jag vill fortfarande åka i väg som biståndsarbetare. Men inte för att "hjälpa fattiga människor", för det kan jag nog inte. Nu vill jag åka för min egen skull. För att lära mig något nytt, se nya ställen och träffa nya människor. Kan jag hjälpa någon en gnutta, är det en bonus.
Undrar varför man inte behåller sitt engagemang och sin naiva tro på att kunna rädda världen?
Ingen kan ju hjälpa hela världen, men alla kan ju hjälpa någon. Halleluja ;)
Ja tänk om man hade samma engagemang som man hade tidigare. Tyvärr har mitt engagemang blivit betydligt mindre för omvärlden (ej Sverige) eftersom jag nu mer har upptäckt mer och mer brister i vårt egna samhälle. Jag har en känsla av att jag vill hjälpa "oss själva först och främst". Så länge vi har fattiga barn/barnfamiljer, hemlösa, fattiga pensionärer m.m. så vill jag främst lägga min kraft och ork på de våra. Detta vet jag sticker många i ögonen med det är så jag känner det, jag kan inte börja hjälpa andra innan jag försökt hjälpa våra egna. /Kram p.s. det är så sant det du skriver, ingen kan hjälpa alla - men alla kan hjälpa någon. d.s.
SvaraRaderaJo, så är det säkert. Och var och en är sig själv närmast. En del kanske tycker det är gott nog att se till att ens egna ungar blir samhällsgoda medborgare? Och det är ju också viktigt.
SvaraRaderaTror du inte att det kan bero på att vi får reda på så MYCKET elände nu så vi kan liksom inte ta in det? Rapporteringen från världens alla hörn överöser oss med så mycket information att det blir vardagsmat på något vis. Men visst, jag tror att var och en av oss på något sätt kunde bidra aningen mer än vi redan gör - och då behöver det ju inte bara vara ekonomiskt utan också med andra insatser.
SvaraRaderaJo, det tror jag du har rätt i. Och jag tror också att fler skulle kunna göra mer. Inte minst jag.
SvaraRadera