Jag har tre barn och jag vill att det ska vara någorlunda rättvist dem emellan. Eller ville. Nu har jag gett upp, för det går inte, och jag intalar mig att det jämnar ut sig. Men det finns ändå saker som inte går att göra något åt nu. Som att ettans album är fullskrivet om när han fick varenda tand, hur 1-årsdagen var, vilka julklappar han fick och så vidare. Tvåans album är inte lika välfyllt. För att inte tala om treans. Oj oj oj. Jag hade en bebis, en 2,5-åring och en 4,5-åring (hemma, de gick inte på dagis när vi var föräldralediga) och jag hann bara inte. Hade jag en timme över ville jag sova. Med ettan har jag nio foton på min mage, ett för varje månad. Med trean klappade jag magen när jag gick och la mig, för inte hade jag hunnit tänka på min växande mage på hela dagen. Ettan visste inte vad godis var innan han var flera år. Trean mulade i sig godis innan han var ett. Ska jag ha dåligt samvete över det? Nä. Jag har slutat med det. Trean har ju fått växa upp i sen stor, härlig familj med två bröder. Det kompenserar. Eller hur?
Och så tänker jag också att man måste hjälpa den som behöver mest hjälp. Då vet de andra att de får hjälp om de behöver. Och till jul och födelsedagar får de exakt lika mycket. Helt orättvis är jag inte ;)
Det där har ju jag som enbarnsförälder aldrig behövt tänka på. Men min mormor resonerade som du, hon brukade säga "Jag ger till den som mest behöver" och det är nog ganska sunt, det kan nog jämna ut sig i längden också. Häromdagen läste jag i Aftonbladet om en amerikansk författare som skrivit om att 95% av alla föräldrar har en favorit bland sina barn, vad säger du om det?
SvaraRaderaOj. Det vill jag verkligen inte tro. Men det är klart att man har lite olika relation till dem, för att de är olika. Någon är öppen, medan en annan är mer hemlig. Och den man får stångas mest med, kanske man kommer närmare? Men favorit? Nä. Jag skulle hugga av mig högerhanden för var och en av dem, om det garanterade att det gick bra för dem.
SvaraRaderaJag är en trea(och sladdis), jag har ingen välfylld bok om mitt första år eller så. Vi syskon är så olika som man kan bli, så helt lika har vi aldrig fått. Jul och födelsedag har vi fått för lika mycket, men under resten av året har den som behöver fått. En gång fick min bror exempelvis köpa en bli billigt av föräldrarna genom att ge en slant var till sina systrar. Jag ville inte ha någon bil, men pengarna gjorde stor nytta eftersom jag levde på CSN då!
SvaraRaderaDu verkar rätt nöjd, och inser att det jämnar ut sig. Skönt!
SvaraRaderaHaha, får mig att skratta högt.Det här bekräftar min teori om hur pappa varit bra mycket strängare mot mig än min lillasyster. Som jag fått utegångsförbud, läxförhör, godisransonering. Min syster har typ aldrig upplevt det, pappa, i min mening, daltar med henne.
SvaraRaderaMen du, jag har alltid varit säker på att pappa älskar oss lika mycket.
Jag är också storasyster och vet också vad utegångsförbud, indragen veckopeng etc är. Men min lillebror... oj, oj, oj så mycket han slapp KAN bero på att han var mycket lugnare än jag ;) För att inte tala om 4:an, den allra yngsta. Nu när jag själv är förälder förstår jag varför.
SvaraRaderaUnderbart att du inser att han älskar er lika mycket!