Om jag läser en bra bok, ser en bra pjäs eller film eller hör en klok kändis i radio eller tv, brukar jag ibland höra av mig till dem och säga att jag gillar det de gör/säger. Alla blir jätteglada, och svarar 9 gånger av 10 typ "Tack, va fint sagt". "Tack snälla du" osv. (Den 10:e svarar inte) Stöter jag på dem, brukar jag också säga det. Inte alltid, men ibland. Jag vill inte vara påflugen, utan känner efter hur situationen är.
Jag pratade med några vänner om det som sa "Va? Men gu hur vågar du?" eller "Ja men det får de väl höra hela tiden, de får väl tusentals mejl om hur bra de är". Men vet ni vad? Jag tror inte alls att de får tusentals mejl, eller att alla går fram till dem och ger beröm. Jag tror det är därför de blir så himla glada, för att det är så få som ger beröm. Och så är de som alla oss andra: de blir glada av beröm. De går på toa och bajsar också ;)
Eller är jag fel ute?
Det är väl snällt av dig, själv har jag aldrig kommit på tanken att göra det, skulle nog inte ens veta hur jag skulle få kontakt med dem. Men det där med bajsandet...njae, det vet jag inte...inte Silvia och inte George Clooney!
SvaraRaderaDe flesta har ju en blogg/hemsida, eller via förlagen/tv-bolagen. Jag tror vi skulle få en bättre värld om alla gav varandra mer beröm. Till exempel tycker jag din blogg är jättebra, och så är du både smart och snygg. Och rolig. Och snabbtänkt.
SvaraRaderaNä ok då, kanske inte de två då, men alla andra.
Hej!
SvaraRaderaJag heter Erik Olkiewicz, är frilansjournalist och skriver för Aftonbladet.
Jag fann kommentaren nedan från dig på en blogg.
Just nu arbetar jag på en artikel som jag hoppas kan intressera dig. Jag skriver nämligen om vad som händer i ett förhållande när barnen flyttar hemifrån. Jag söker par att intervjua.
Att barnen flyttar hemifrån är en omvälvande förändring, fullt i klass med att bli förälder. För vissa par innebär det att man ser på relationen med nya ögon - man går från att vara ett arbetsteam i vardagen till, ja vadå?
Jag är nyfiken på vad denna förändring innebar för dig. Ring mig eller maila mig så kan jag berätta mer.
Tack på förhand.
Din kommentar på bloggen:
Jag gråter för PRECIS så där känner jag! Med skillnaden att även min yngsta har flyttat, så nu är det tomt, tyst och konstigt. Min yngsta fick himla bråttom, och jag tror det beror på att det blev så trist och tyst när syskonen dragit. Och nu tjatar jag till alla mina kompisar som har småbarn: njut, tiden går så fort. Men de tycks inte förstå ;)
Jag vill att barnen ska komma hem och hälsa på. Jag vill att de ska följa med när vi reser. Jag vill att vi ska gå på bio, gå ut och äta och bara SES. Men de vill inte. Inte lika ofta som jag. Och jag inser att det är så det ska vara. Jag måste släppa dem för att de ska komma tillbaka.
Med vänliga hälsningar
Erik Olkiewicz
Besök gärna min hemsida http://www.frilansreporter.se