Alltid någon annans fel

Jag har svårt för människor som alltid skyller på andra/annat. De försover sig och säger "Klockan ringde inte". Nä, för du hade glömt att ställa den. Jag kom för sent till jobbet för det var så långa bilköer. Nä, du startade för sent. Och så vidare i all oändlighet.
I dag är det halt ute och en bil ligger på taket i en erkänt farlig kurva. Hoppas verkligen det gick bra för alla i bilen! "Vägverket måste göra något åt vägen, det är inte första gången det händer", skriver vänner uppbragt på FB . Visst, det kanske behövs, men jag tänker att man också måste ta eget ansvar och sakta ner i kurvan. Men det skrev jag inte. Jag orkar inte alltid vara motvalls, och när jag inte vet hur det gick för dem i bilen är det respektlös att jag ska besserwissra.

Modiga My Skarsgård om sitt fd missbruk

Jiiiz va modigt att berätta om något så skamfyllt. Läs! 

Om att växa upp i missbruk

Det här var det bästa jag läst på länge! Det handlar om Dante Kinnunen som vuxit upp med en missbrukande pappa. Om allt det gör med en, om allt som händer. Jag grät floder när jag läste. Jag kan känna igen så mycket, och jag säger precis som honom: Jag hade gärna varit utan all j**la sk*t, men jag hade inte velat vara utan det jag lärt mig, och de människor jag träffat.

Om konsten att jobba

Jag är en Duktig Flicka som jobbar hårt. Det gör ju de allra, allra flesta av oss. Även på mitt jobb. Men så har vi de där smitarna. Alla är män. En av dem har fått ett uppdrag för flera veckor sedan. En struntenkel grej, men han får bara inte tummen ur. Trots tjat. Idag tröttnade min chef och sa "Nä, det hår går inte. Nu får vi sätta det i händerna på dig så det blir gjort". Det kan ju vara smickrande, men vore det inte bättre att säga åt smitaren att nu får han faktiskt skärpa sig? Han får mindre att göra. Jag får mer. Gissa vem som har högst lön.

Om drevet mot Juholt

En del tycker synd om honom. Det gör inte jag. Han är en klant som inte tänker sig för.
En del tycker det förs ett mediedrev mot honom. Det tycker inte jag. Så här: Det har ett stort nyhetsvärde. Ska då SVT eller VK eller Katrineholmskuriren låta bli att ta upp det för att SR, Aftonbladet, Expressen. DN, SvD, Sydsvenskan osv redan gjort det? Så klart inte. Så funkar det ju inte! Problemet är väl att så många av oss tar del av så många olika medier, och då upplever vi det som ett drev.
Sedan vill jag bara påminna om vem som höll i taktpinnen och drev fram drevet när Mona Sahlin fick avgå. Han heter Håkan Juholt.

Fort och fel eller Snabb och slarvig

Jag är snabb. I tanke och handling. Det betyder att det blir fel ibland. Men lugn alla läsare: jag är inte hjärnkirurg. Jobbar inte i sjukvården. Så mina fel blir aldrig ödesdigra. (Peppar, peppar.) Jag trycker på knappen lite för fort, och måste trycka en gång till (typ glömma bilagan i mejl). No big deal. Jag syr, det blir fel. Sprätta, göra om och göra rätt. Men det gör mig ingenting. Hellre fort och fel än långsamt och rätt. Nu pratar vi fortfarande bagateller, inget som hänger på liv och död. Jag har en kollega som är likadan. Vi älskar varandra, och hänger med i varandras svängar. När vi är på ruta sju är de andra på två. Men vi är så snälla så vi väntar in dem. Under tiden hinner vi göra en massa annat.
Vi pratade om det häromdagen, och kom fram till att de långsamma ju också gör fel ibland. Alltså är det bättre att hinna göra mycket och det blir fel ibland, än att hitta göra lite och ändå blir det fel ibland.
Rätta mig om jag har fel.
PS Jag VET att jag måste bättra på mitt tålamod. Därför spelar jag Wordfeud. Men än har jag inte lärt mig att inte ha så bråttom. Därför förlorar jag typ 2 matcher av 5. Det grämer mig. Trots att jag inte är en tävlingsmänniska.

Jag måste lita på min intuition

Jag såg Pär Johansson från Glada Hudikteatern på Uppdrag granskning på SVT i kväll. Oj va besviken jag blev. Han har gjort otroligt mycket bra, och det kan ingen ta ifrån honom. Det ska han ha all heder för! Sedan måste han ha blivit fartblind. It´s all about money... Se det här:
Nu kommer väl ingen att tro mig, men när jag såg honom i Skavlan för kanske ett halvår sedan, så kände jag att det var fel. Allt han sa kändes så inövat, jag såg inget engagemang. Och jag tänkte på pengarna, eftersom jag vet att han föreläser ofta. Men inte sa jag det till någon. Inte för att det hade gjort någon skillnad. Mer än för mig själv. Jag kunde ha sagt "Vad var det jag sa". Det är så roligt att säga det!
Jag måste börja lita mer på min intuition. Och stå för den.

Någon som kan drömtyda?

Jag drömmer mycket och kommer ihåg rätt mycket. Jag tror drömmar kan säga en del. Om jag drömmer att jag inte hittar saker, springer runt och letar, letar, att jag försover mig eller att jag missar tåg, så är jag alltid stressad. I natt hade jag en rolig dröm. Eller konstig. Jag var på en Internetdejt med en snygg man. Han hade fyra busiga barn, varav en hade stora sömnproblem och fick ta sprutor för att kunna sova! Han bodde i ett stökigt visningshus, 5 m från hustillverkaren. Jag var intresserad av honom, men lite tveksam pga hans många och busiga barn och stökiga hus. Vi pratade hela tiden förbi varandra. Och till slut kom jag på det: Vi hade missförstått varandra. Han hade annonserat efter en hushållerska, och trodde det var jag. Ha ha.
VAD kan det betyda???

Visa hänsyn till oss kräkmagade!

Jag är kräkmagad när jag äter. Om ni inte förstår ordet, så betyder det att jag börjar må illa om någon börjar prata om kiss, bajs, spyor eller annat äckligt. Jag kan inte fortsätta äta då. De som känner mig, vet det, och brukar låta bli. Ibland börjar de, så säger jag bara "Sluta!" så kommer de på sig. "Visst ja, förlåt". Men häromdagen, i personalmatsalen, satt vi ett helt gäng och åt. Tack och lov hade jag ätit färdigt. Då börjar en kollega berätta om sommarstugegrannen som tömt latrintunnan i skogen och då hade hennes hund rullat sig i det, och så fick vi veta alla detaljer om lukt och konsistens. Tidigt i berättelsen sa jag "Snälla, kan inte folk få äta utan att behöva lyssna till sånt äckel?". Men hon fattade ingenting, utan bara fortsatte. Jag såg de andra himla med ögonen och tappa aptiten, men det gick henne obemärkt förbi.
Alltså: man vet ju inte om folk är kräkmagade eller inte, så kan man inte bara låta bli att prata om sånt här i matbordet? Eller är jag överkänslig?

Kan någon förklara för mig?

Den tragiska händelsen med en liten flicka som dog på sjukhus, och där en läkare nu kan dömas till fängelse, för vållande till annans död. Jag har inte läst allt, men en del. Och jag har ingen annan vetskap, mer än att jag hört att läkaren var erkänt duktig. Och så här har jag fattat det: flickan var svårt sjuk, och låg i respirator. Föräldrarna hade bestämt att den skulle stängas av, och hon skulle få dö. Så gjordes, men flickan hade jättejobbigt med andningen. Därför ville föräldrarna att läkare skulle ge henne något så hon slapp lida. Och det gjorde läkaren. Kanske för mycket? Men var drar man den gränsen? Och hur viktig är den, den sista timmen/de sista timmarna? Jag kanske är ute på hal is, men jag tycker det bara finns förlorare i den här tragiska historien.

Vi blir vingklippta med åren

Jag träffade en vän som jag inte träffat på 30 år. Tack Facebook! Det var så roligt. Men det som slår mig, igen och igen, är att vi blir lite vingklippta med åren. En del mer, en del mindre. Visst är det många som åker omkring på en räkmacka och skonas från helveten som vi andra går igenom. Men ju äldre man blir, desto större risk att drabbas av svåra saker. Ingen kommer undan. Ingen. Och tänk om det blir rättvist till slut? Tänk om jag har mitt värsta bakom mig? Jag blir alldeles uppfylld när jag tänker på det.