Uttag medges ej

Jag var och handlade för 75 kronor. Drog mitt kort.
- Uttag medges ej.
WTF??? Jag VET att jag har pengar på kortet. Ja ja. Drar fram nästa kort.
- Uttag medges ej.
- Det måste vara nåt fel, sa jag. Jag VET att jag har pengar på båda korten.
För en kort sekund hann jag tänka "Skimmad? Nä, men inte på båda korten. Kapat konto?"
Expediten ler, och jag ser att hon tycker synd om mig, som TROR att jag har pengar. Hon har varit med om det här förut. Överlägset förklarar hon att de aldrig har fel på kortapparaten.
För ovanlighetens skull har jag en 100-lapp, så det löser sig.
Men jag ska i väg och helghandla. Sätter mig i bilen, loggar in på banken. 31 000 kronor! (har nyss fått en summa, det hör inte till vanligheterna denna tid i månaden). Kollar det andra också, för säkerhets skull. 2 500 kronor.
Jag har lust att gå in till expediten och visa henne, men det gör jag inte.
Jag åker till en annan affär och kan betala.
Och har lust att ringa den överlägsna expediten. Men det gör jag inte.
Vad ville jag med det här då? Äh, inget mer än att: varför är en del så överlägsna och säkra på att de har rätt? Så till den milda grad att jag som vet, blir osäker?

Om konsten att fråga

Jag är sjukt nyfiken och ställer alltid 1000 frågor till människor. Dessutom har jag valt ett yrke som gör att jag får fråga på betald arbetstid. Några kanske tycker att jag är utan farstu, men de allra, allra flesta tycker det är skönt att jag vågar fråga. Jag tycker att alla måste få fråga vad de vill. (Med normalt hyfs och fason och sunt förnuft.) Sedan är det upp till den som får frågan om den vill svara. Kanske att jag 1 gång på 1000 får svaret "Det vill jag inte svara på". STOR respekt för det!
Jag träffade en kvinna som var väldigt nyfiken på mitt jobb. Hon kände sig nästan lite dum för att hon inte visste hur mitt jobb funkar. Men kära nån - det vet ingen som inte frågar! Och så klämde hon i med:
- Ja, jag vet inte riktigt om jag kan fråga det här.
- Jo, det kan du. Du kan alltid fråga. Sedan bestämmer jag om jag vill svara.
Vad ska hon fråga, tänkte jag nyfiket.
Och så kom den mest banala fråga. Jag tänker fortfarande på hur hon tänkte.

Lista i brist på annat

Hittat hos Mammispammis.
Namn: Doris ;)
Stjärntecken: Stenbock.
10 ord som beskriver dig: Snabb. Snäll. Smart. Händig. Bokintresserad. Kulturtant. Skrivkunnig. Pysslig. Kreativ. Flitig.
Ordspråk/talesätt du gillar/lever efter: Det som inte dödar det härdar. /En dag i taget.
Vad ville du bli när du gick i gymnasiet? Barnskötare, för jag gillade ungar och visste att då fick jag jobb direkt = lön = jag kunde ha kul.
Hur gick det med den drömmen? Finemang! Sedan bytte jag yrke, till ett annat drömyrke.
Vad var det viktigaste som hände under 2011? Att det tog slut. Det var ett skitår, så jag lägger det bakom mig, vänder blad och går vidare.
På milleniumnatten, vad gjorde du då? Hade en vanlig fest hemma hos oss, med ett kompisgäng. Inget särskilt jämfört med andra nyårsnätter.
Fem maträtter du lagar ofta: Köttfärs, soppa, fisk, kött, grönsaker i 100 olika varianter.
Godisarnas topp 5: Söt lakrits, mörk choklad, skumgodis, sockerbitar, gelégodis.
Vad skulle du göra om du vann 5 miljoner: Köpa varsin lägenhet till mina barn. Bygga en bastu och borra en brunn i stugan.
Fem saker du är bra på: Socialisera. Jobba. Handarbeta. Skriva. Prata.
Tre du är dålig på: Ha tålamod, göra saker långsamt, vara tyst.
Fem hobbies eller saker du gillar att göra: Umgås. Läsa. Jobba. Titta på tv och film. Handarbeta.
Fem som du INTE gillar att göra: Träna (dumt, jag vet), städa, klippa gräs, rensa ogräs, måla.
Det fulaste du vet i klädväg: För smått, för kort, leopardmönstrat.
Fem favoritleksaker: Datorn, telefonen, symaskinen, massagekudden, spikmattan.
Viktigaste världsfrågan: Krig och svält.
Någon ovanlig talang: De jag har, de använder jag, visar och skryter om.

Varför klickar man med vissa?

Eftersom jag är så ödmjuk, kan jag erkänna att jag är ett socialt geni. Jag kan prata med bönder på bönders vis, och med de lärda på latin. Moahaha. Nä men allvarligt talat så gillar jag verkligen att träffa folk, och jag är så nyfiken så jag vill veta allt om dem jag träffar. Men varför klickar man så bra med en del på nolltid, och med andra tar det längre tid, eller så klickar man inte alls? Med en del kan man ha berättat/fått höra det mest privata, svåra efter en kvart, medan det med andra kan ta hur lång tid som helst. Handlar det om integritet? Värderingar? Öppenhet? Jag vet inte.

Om att komma ut som homosexuell

Jag ser dokumentären "Livet blir bättre" om Anton Hysén och när han kom ut som homosexuell. Han berättade att han var så nervös över vad hans kände pappa, Glenn Hysén, skulle säga. Han var beredd på att kanske bli utslängd hemifrån. Det är sorgligt, så oerhört sorgligt att behöva vara rädd för det.
När så Glenn Hysén blir intervjuad, säger han det: att det är sorgligt att Anton ens tänkte det. Han hade inga problem med det.
Jag tänker att som förälder borde man förstå det, ganska tidigt. Och då måste man signalera det till sina barn; att det är OK att vara homosexuell. Det betyder att inte att man behöver kräva att barnet ska veta, eller säga, att det är homosexuellt, men barnet måste KÄNNA att det är OK. Att man pratar positivt om det, visar att det inte är så märkvärdigt.
Ingen skugga över Glenn Hysén, han har säkert gjort så gott han kunnat, och han har ju accepterat det fullt ut. Men tänk att som ung man/kvinna vara rädd för att berätta om det hemma. Huvvaligen. 

Hur ÄR folk funtade?

Jag läser många bloggar. Och nu och då händer detta: Spott och spe, aggressiva och elaka kommentarer. Den här gången var det UnderbaraClaras tur. Och även om merparten är snälla och positiva, så sätter sig de här elaka kommentarerna. Det är inte så lätt att låta dem rinna av sig. Clara fortsätter, men kommer nu att radera de elaka. Det är bra. En del ger ju upp och slutar blogga, och det är synd.
Men varför, varför är folk så elaka? Vad ger det dem att ösa ur sig galla, mot en oskyldig bloggare, de inte känner?

Saker som man säger men som aldrig blir av

Jag har lärt mig att det sällan blir så att man ses, när man fått nya vänner på säg en superintensiv kurs i en vecka där man kommit varandra jättegärna. Man kramas, gråter och säger "Åh, vi måste ses, vi måste hålla kontakten". Det gör man inte. I bästa fall håller man kontakt via Facebook, och det är gott nog.
Expressen skriver en hel artikel om Stjärnorna på slottet som tappat kontakten. Ja men såklart. Så blir det ju. Och nuförtiden vet jag det. Men jag säger det aldrig. Jag gråter också och faller in i kören "Vi måste seeeees..."

Om konsten att lyckas med sina barn

Jag hörde Cecilia Torudd (som skrivit den underbara Ensamma mamman) på radio idag. Hon sa ungefär så här: "Det finns tonåringar som är jätteenkla. De röker inte röker och super inte, de har jättebra betyg, tränar, äter bra mat, pluggar till läkare och jobbar extra. Deras föräldrar tror att de är så bra föräldrar. Det är de inte. De har bara fantastiska barn".
Jag blev så tagen av det, för jag har funderat mycket över det. Det är klart att de föräldrarna är bra, men det kryllar av föräldrar som också är bra, men som ändå får struliga tonåringar som röker, super, har usla betyg, aldrig tränar, äter skräpmat, hoppar av skolan och är arbetslösa. Hur kommer det sig? Innan jag fick barn hade jag massor av principer, och tänkte att det är väl för bövelen bara att uppfostra ungarna bra och ge dem mycket kärlek, så blir allt toppen. Det är inte så enkelt, kan jag meddela er.
Men hur kommer det sig att det finns maskrosbarn som klarar sig alla tiders, trots taskiga förutsättningar? Och andra, som föds med silversked i mun, och ändå går det åt tjottafanders för dem? Är det ett lotteri?

Var ska de hemlösa bo?

Hemlösheten ökar. Det är fruktansvärt. Det finns till och med hemlösa barn, vilket är fullständigt oacceptabelt! Men var ska de bo, de som till exempel är aktiva i sitt drogmissbruk? (Alkohol är också en drog.) Nu menar jag långsiktigt, inte tillfälliga härbärgen. Vilken hyresvärd vill hyra ut till dem? Vem vill bo granne med en narkoman? Räck upp en hand. 
Ska vi bygga egna hus åt dem, långt bort från oss andra, så kan de härja på där bäst de vill? En lösning för oss väletablerade, ordentliga människor, kanske. Men för dem? Hur svårt skulle det vara att försöka bli/hålla sig nykter i en sådan miljö?
Jag vet inte, jag har verkligen inget bra svar på denna svåra fråga. Har du?
Är man nykter, i ett tillfrisknande, ska man ha en vanlig lägenhet. Det är självklart. Och då får man ta kampen att hålla sina missbrukande kompisar därifrån. För sin egen, och för grannarnas, skull.

Vad man kallar varandra tre

Jag blir otroligt provocerad när killar/män kallar sina fruar/sambor/flickvänner för Kärringen, Regeringen eller Tanten.
Gumman kan jag stå ut med. Och gubben. Det kan låta gulligt. Kanske. Tycke och smak, gissar jag?