Gråta på jobbet men kämpa vidare

Det här var dagens intressantaste.
Jag fastnade för "Massor av kvinnor som mött motgångar på sitt jobb, och gråtit floder, följer med stort intresse hur hon kommer att bära sig åt". Och jag som söker andra jobb tänker att jag kanske ska stanna kvar och kämpa? Gråta floder och komma igen? Tänk vad styrkt jag skulle vara om jag klarade det. Men tänk vad jag skulle fara illa om det inte var värt det...

Jag fattar inte

varför folk som har serviceyrken inte ger service? Jag hetsar upp mig över det med jämna mellanrum. Nu senast är det en hylla jag beställde den 18 augusti, via en hemsida. Fick ett bekäftelsemejl, och sedan RINGDE säljaren och undrade om jag inte glömt hyllplan. Det hade jag inte, för jag har hyllplan. Men det bådade ju gott. Vilken service, tänkte jag. Tji fick jag. Ingen hylla kom. Jag mejlade och frågade. Fick inget svar. Gick in i butiken. Säljaren minns mitt mejl (varför hade han inte svarat???) och min beställning. Han gick in på lagret. Hittade ingen hylla.
- Du, jag kollar det här och återkommer till dig.
Det var väl sisådär tre veckor sedan.
I dag beställde jag en likadan hylla. Av en annan leverantör. Nu ser jag med spänning fram emot när säljare nummer ett ska höra av sig. Jag ska fundera på något riktigt dräpande jag säga åt honom. Förslag, någon?

Nu har det hänt igen

Det som övergår mitt förstånd: Folk ömmar mer för djur än för människor. Nu handlar det om kaninslakt. Det är förbjudet att slå ihjäl dem, vilket tar en sekund. Man ska använda slaktmask. Som är mycket svårare och smärtsammare. Och nu finns det bilder på en slaktare som slår ihjäl en kanin. Det blir toppnyhet. 20 minuter senare i nyhetssändningen får vi veta att 400 människor i Indonesien dött pga tsunami och vulkanutbrott.
Av detta drar jag slutsatsen att de flesta tycker att en död kanin i Sverige är mer värd än 400 döda i Indonesien.

Går vi mot en bättre värld?

Vi har sett demonstrationer och protester mot SD och andra främlingsfientliga tendenser. Och jag tycker att allt fler upprörs över hur illa asylsökande, romer och många andra svaga ickesvenska grupper, behandlas. Och jag tänker att det kanske betyder att vi går mot en bättre värld? Att fler plockar fram sina goda sidor för de blir så förbannade över hur illa invandrare behandlas? Att de goda sidorna har slumrat hos folk, men nu jädrar. Jag tror, och hoppas, att det är så!

Har alla sin akilleshäl?

Jag har funderat över vad vi får för fysiska besvär när vi känner oss stressade, eller mår dåligt. Några får huvudvärk, en del får sömnstörningar och andra får problem med magen. Jag får alla tre. Plus hjärtklappning. Så nu sitter jag här, skittrött med huvudvärk, magkatarr och hjärtklappning. Det här går inte.

Varför shoppar de så mycket?

Jag ser svenska Hollywoodfruar och Isabelles (tror jag hon heter) garderob. Och jag undrar varför, varför, varför har man tusentals skor, blusar, byxor, klänningar osv? Snacka om att inte veta vad man ska sätta på sig - man blir ju trött bara man ser allt. Jag blir nästan illamående när jag ser överflödet. Hon har noll koll på vad hon har. Eller använder hon allt en gång och kastar det sen? Hon kanske inte har nån tvättmaskin?
Jag skulle jätte, jättegärna vilja ha massor av pengar för att kunna köpa det jag vill och göra det jag vill. Men jag skulle aldrig, aldrig bara köpa, köpa, köpa. Det är ju rubbat.
Jag hoppas verkligen att de skänker mycket pengar till välgörenhet.

Dagens måsteläsning

Kunde inte sagt det bättre själv.

Varför måste alla härmas?

Samla ett gäng kändisar på ett ställe och låt dem bo, äta, leka och festa ihop. Och kanske bråka lite. SVT gjorde Stjärnorna på slottet. Nu gör TV4 Så mycket bättre. Ja, det heter så. Om det är så mycket bättre återstår att se. Men det känns så trist med detta härmande. Hur svårt är det att hitta på nåt nytt? Jättesvårt.

Bästa arga lappen på länge

Bättre fly än illa fäkta

Jag gillar inte gnäll. Och jag gillar inte att gnälla. Jag försöker verkligen låta bli. Men nu har jag trillat dit. Det är för att jag inte har så kul på jobbet. Då sällar jag mig till gnällgänget. Men det konstiga är att somliga hängt där i tio år. Varför söker de inte andra jobb, om det är så hemskt? Det gör jag.

Deppigt

Oförsvarligt slarvigt

Jag har inte sett tidningen, men jag fattar upplägget. Den som redigerat har inte läst artikeln, utan vill dra på nåt som säljer. Och det blev inte så lite fel.

Kyrkan förlorar 30 miljoner - rätt åt den

Jag hörde på radion en finsk präst (partiledare för motsvarande KD) vräka ur sig sina homofoba åsikter om att äktenskap är bara för man och kvinna, som det står i Bibeln. Och man ska inte leva ut sin homosexualitet. Yada yada. Men då reagerade folk med att gå ur kyrkan.18 000 personer har nu lämnat kyrkan, och det innebär att en veckas utträden har kostat kyrkan omkring tre miljoner euro i förlorade skatteinkomster. Heja alla som reagerar!
Jag fattar inte varför kristna inte tycker att alla människor är lika mycket värda, och varför de inte bejakar kärlek.

Vägra ge, men kräva få

Jag har anmält mig till Donationsregistret för länge sedan. Min kropp få de använda till både transplantation och forskning, om de vill. De flesta anmäler sig ju inte, varken med ett ja eller ett nej. Men OM man anmäler ett nej, alltså vägrar ge organ, och blir sjuk och behöver organ: ska man få det då? Jag förstår att man får organ. Förmodligen är det inte ens någon som frågar om viljan att ge. Men visst är det en intressant tanke?

Ålder är bara en siffra

Igår var jag på fest där jag hade kunnat vara morsa till nästan alla. Vi började prata om ålder, och någon frågade hur gammal jag var.
- Shit, det hade jag aldrig trott!
- Tack, sa jag.
Och kom på att han kanske menade tvärtom: att han inte kunde tro att jag var så UNG. Den tanken slog jag snabbt bort, för det är klart han inte menade så.
Sedan sa de:
- Fan va häftigt att va ung på 70-talet!
- Ähum... ja, kanske det.
Och sedan skulle jag gissa ålder på dem. Jag prickade fyra av fyra, på året. Då slutade jag, för man ska sluta när man är topp. Men en 31-åring var besviken.
- Shit! Ingen brukar tro att jag är så gammal.
De är roliga ungdomarna.

Självständig med backup

Jag blev tidigt självständig. Lite för tidigt, tycker jag så här i efterhand. Men det har ju gått bra för mig, så det är kanske en paradox? Hur som helst så ville jag att mina barn skulle vara få barn jääääääättelänge, och att de inte skulle ha så bråttom att flytta hemifrån. Men det blev inte riktigt så. De har flyttat i 18-20-års åldern. Men nu vet jag varför! Det är ju för att de vet att jag och Maken stått bakom. De vet att vi funnits där för att ta emot om det skiter sig. De vet att vi ställer upp. I alla lägen. 24-7. Då vågar de prova vingarna. Precis som jag vågade. För jag visste att mina föräldrar fanns där. I alla lägen.

Modigt att våga erkänna

Jag blev så berörd när jag läste det här, och tänker att hon är himla modig som vågar erkänna det. Men jag kan aldrig förstå hur någon, mamma eller pappa, kan sätta sitt jobb före sitt barn. Jag kan inte se ett enda jobb som vore värt att lämna barnen för. Sedan får var och en göra som de vill, men jag tycke det är en konstig prioritering. Kan inte folk inse hur fort de där småbarnsåren går?

Vanans makt är stor

Det har byggts en ny väg till mitt jobb. Den är lite kortare och snabbare. Men det tog säkert två veckor innan jag kom på att jag skulle köra den. Nu kommer jag ihåg det kanske varannan morgon. Och igår kom jag för första gången ihåg att ta den vägen hem. Jag har liksom autopiloten på och bara kör. Utan att tänka. Låter det livsfarligt? Det är det inte.

10 saker på 10 år, idag 101010

Effekt utmanar.
Här är min lista (ingen prioritets- eller tidsordning)
1. Jobba och bo utomlands, gärna som biståndsarbetare
2. Få barnbarn
3. Byta till ett riktigt, riktigt roligt jobb
4. Resa två gånger per år, alltså 20 gånger
5. Flytta till en lägenhet utan onödiga prylar
6. Köpa en stuga med sjötomt
7. Skriva fem böcker
8. Hålla fast vid allt som är bra nu, så jag har det kvar
9. Släppa allt som är dåligt, så jag slipper ha det kvar
10. Ta tag i det där drömprojektet som jag håller hemligt här

Lista din!

Varför är det så?

Idag fick jag kritik. Oförskyllt, tycker jag nu när jag tänkt på det en stund. Men jag blev stum. Eller hummade på något, jag minns knappt vad.
Men NU vet jag precis vad jag skulle ha sagt. Varför är det alltid så? Varför kommer man inte på de där smarta svaren DÅ, när de behövs?

Jag har nog stor arbetskapacitet

Igår satt jag med en kollega och gjorde en arbetsplanering där vi bestämde vem som skulle göra vad. Vi hade en ganska lång lista med stort och smått. När vi var klara sa han:
- Det är en person som kommer att få det riktigt stressigt. 
- Mmm, sa jag, och så nämnde jag en kollega.
- Nä! Det är ju DU!
Jag hade inte tänkt så, för jag är så inställd på att jobba mycket. Jag har ett på- eller avläge. Jag jobbar gärna och mycket, men är också bra på att lata mig. Och nu erkänner jag: Jag HAR en stor arbetskapacitet.

Kroppen är väl fantastisk

I lördags jobbade jag extra med något jag aldrig brukar. Jag stod och gick på ett hårt golv och kånkade grejer i drygt åtta timmar. Kom i säng vid 02.00, helt slut. Men det tog flera timmar innan jag somnade, för jag hade så FRUKTANSVÄRT ont i benen och fötterna, som jag aldrig haft.
Men efter lite sömn, lite vila, lite gå inomhus och lite fötter i högläge var jag fit for fight på eftermiddagen. Jag tycker det är fantastiskt att kroppen kan läka sig själv.

Dissa Britney men inte manliga popgenier

Jag såg inte Dansfeber. Och jag är inget fan av Britney, men jag tycker hon är stark som kommer igen och kommer igen. Mymlan skriver lysande om kvinnliga och manliga popikoner, och hur somliga tar sig rätten att döma Britney.

Kär mot sin vilja

Jag ser att Amelia Adamao är kär mot sin vilja. Eller så står det i tidningarna. Jag har inte läst artikeln, men jag gissar att det är det klassiska. Som det var för mig när jag träffade min Make: Jag hade haft några kortare relationer, en del struliga, och jag tänkte att nu ska jag verkligen vara singel och inte se åt en man. Då dök Han upp.
Hade jag varit intresserad av att träffa någon, hade jag väl inte gjort det. Då lyser det väl desperation i ögonen på en, och alla blir livrädda för att man är desperat?
Men egentligen är det ju en paradox: Är man dejtingsugen så är man öppen, och då borde man träffa fler presumtiva objekt? Och är man inte det, så är man ointresserad och sluten, och då håller sig objekten på avstånd.
Jag fattar inte hur det där funkar.

Vikten av att höra båda sidor

Det är viktigt i rättegångar. Och i journalistik. Och i alla andra sammanhang också. Jag känner två tonåringar och deras respektive föräldrar. Tonåringarna har trasslat till det ganska mycket. Först pratade jag med den enes föräldrar och blev förskräckt, bestört, arg och ledsen. Och när jag sedan hörde den andra sidan blev jag lika förskräckt, bestört, arg och ledsen. Men berättelserna skiljer sig åt. Väldigt mycket. Det är bara tonåringarna själva, och i viss mån deras föräldrar, som vet vad som är sant. Jag tänker att sanningen kanske ligger någonstans mittemellan. Och att vi är så snabba på att ta vårt eget barns parti. Vilket är fullt naturligt, men ibland kanske man måste inse att ens eget barn KAN ha gjort fel. Hur smärtsamt det än är. 

Fortsättning på sexspåret

Min Make läser inte min blogg (tror jag).
I dag bjöd han på riktig god mat. Det gör han ofta, men i dag sa han:
- Minns du att det här var det första du bjöd mig på när vi dejtade? Jag hade aldrig ätit det förut. Skål och tack för att du introducerade den maträtten i mitt liv. 
Va? Snacka om invit! Jag bara smälte. Nu har han halva inne.