Siesta + sex = sant

Martin Ezpeleta har ett smart förslag: Man ska ju ha siesta så man orkar med sex! På kvällen när man kommer i säng är man ju jättetrött efter en hård arbetsdag. Då orkar man ju inte. Men en siesta på dagen och sen sex, det är ju grejen! Nu undrar jag bara hur jag och Maken ska hinna ta siesta, träffas och ha sex, och sen jobba? Mitt jobb är flexibelt så jag kan nog fixa det, men med Makens är det svårare. Hmmm. Jag ska fundera vidare.

Dagens måsteläsning

Jag blir rasande.

Provocerande positiv

Vi som skriver på Facebook skriver ju sällan om tråkiga, negativa, jobbiga saker. Det är ju liksom inte till för det, tycker jag. Och de flesta andra. Igår skrev jag ett positivt inlägg om min toppensöndag som rymde både utevistelse, god mat, motion och bastu. I morse träffade jag en vän, AFK, som sa att det nästan var provocerande att läsa om min jä**a positiva söndag, när h*n själv legat hemma sjuk och eländig.
Det kan jag väl förstå, men skulle h*n känna sig bättre om jag inte haft en bra dag? Som att jag måste blåsa ut ditt ljus för att mitt ska lysa starkare?

Är jag bortskämd om jag vill ha kul?

Jag beklagade mig häromdagen för att det inte är så kul på mitt jobb. Då sa några personer ungefär:
- Vaddå kul? Hur kul tror du jag har på mitt jobb? Det är kul ibland, men för det mesta är det ju trist. Inte jobbar jag för att det är kul. Kul har jag på min fritid.
Jag har jobbat i 30 år och nästan alltid haft kul på mina jobb. Inte varje dag, men för det mesta. Och när det inte längre har varit roligt, så har jag sagt upp mig och hittat ett annat jobb.
Jag undrar nu: är det bortskämt att vilja ha kul på jobbet? Är det för mycket begärt? Ska jag nöja mig med mindre? Är det mer realistiskt att ha ett jobb som bara är helt OK? Jag har ju kul på min fritid - det kanske räcker?

Vad kan man kräva?

Jag har en bekant vars son är vegetarian. Det har han varit hela sitt liv, för att hans mamma och pappa har bestämt så. Jag har inga synpunkter på det, bara barnet får i sig tillräckligt med näring. Men. Nu kräver föräldrarna att maten på dagis (jag vet att det heter förskola) till sonen ska vara så lik de andra barnens mat som möjligt. Köttbullar till de andra, kikärtsbullar till pojken. Ni fattar. Fin tanke. Men inte helt realistisk, tycker jag. Det här dagiset får sin mat från ett stort centralkök (förkastligt, iofs, men det är en annan sak), så då får pojken den vegmat som tillagas där. Föräldrarna kräver nu att dagis ska laga kikärtsbullar när det är köttbullar. De är mycket arga och stridbara. Jag har sagt att jag inte tycker att mina skattepengar ska gå till att en person ska tillbringa tid i köket för att tillfredsställa dem, när det är så lite personal på dagis. Jag fick onda ögat. Så nu brinner jag väl i helvetet.

Trivialt lördagspyssel

Hittade hos Mammipammis och  Från mitt hörn. Väl bekomme.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? - andefattig: tom, intetsägande, innehålls- (Stora synonymordboken) 
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? - Ingenting. 
3. Vad var det senaste du såg på tv? - Skavland. 
 4. Utan att se efter, gissa vad klockan är: - 15.30. (15.44)
 5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?- Luftavfuktaren i källaren.  
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då? - I dag, i trädgården och tömde krukor på sommarblommor och lite annat småjox.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen? - Tidningarna (Expressen, Aftonbladet, DN och SvD).  
8. Vad har du på dig? - Jeanskjol, t-shirt, trosor, BH.  
9. Drömde du något inatt? I så fall – vad? - Ja, jag minns det i morse, men inte nu.  
10. När skrattade du senast? - I dag, när jag pratade i telefon.  
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?- Anslagstavla med lite smågrejs. 
 12. Har du sett något konstigt på sistone? - I går såg jag en man som var jätte, jättelång. Säkert 2.30. Och så såg jag en annan man som såg mycket konstig ut. Han mådde nog inte så bra.  
13. Vilken var den senaste film du såg? - Hmmm... minns inte. Men senaste som jag minns är Precious (se den!). 
 14. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. - Vad skulle det vara? Jag berättar allt.  
15. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? - Fred på jorden. Det skulle föra med sig så många andra positiva saker.  
16. Tycker du 18. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?- Det tog lång tid.

Så ålderdomligt vi röstar

Jag ser alla rösträknare på tv, med gummituta på fingret, bläddrandes och räknandes. Hur ålderdomligt är inte det? Jag kan hantera miljoner på olika bankkonton (om jag hade), jag kan deklarera och göra en mängd andra saker med e-legitimation. Varför kan jag inte rösta så? Jag har röstat i 30 år och det har gått till på precis samma sätt. Och innan dess gick det till på samma sätt i många, många år. VILKET annat område i samhället har stått still lika länge? Det skulle vara skolan då.

Att utgå från sig själv

Det tror jag de flesta gör. Och så tycker vi att andra, som inte är som oss, är lite konstiga. Typ så här:
En person har dålig ekonomi (pluggar) men har aldrig med sig matlåda, utan lägger ca 1 600 k/månad på att äta ute. Varför har du inte matlåda, undrar jag, som alltid har det.Eller tar med dig fil och flingor, eller gröt eller Findus färdigmat?
- Det bli ingen mat över, svarar vederbörande.
- Men varför lagar du inte mer då? Tänker jag, men säger inte.
En annan kommer alltid för sent, och har inte hunnit äta frukost, och börjar arbetsdagen med att äta, på arbetstid. Varför går du inte upp lite tidigare, undrar jag som alltid är i god tid och har ätit när arbetsdagen börjar.
- Jag är så trött. Jag snoozar för många gånger. Ungarna krånglar. Eller något annat.
- Varför lägger du dig inte tidigare då? Tänker jag, men säger inte.
Och så vidare. Som tur är, så håller jag truten, och jag försöker att inte fördöma. Men jag TYCKER det är konstigt. Hur  svårt kan det va, liksom?

Dagens måsteläsning!

Precis det här försökte jag säga till en kompis i går. Men Hanne Kjöller skriver bättre. Läs!

Föräldramöten

Hur många sådana här, eller snarlika, föräldramöten har jag varit på? Alltför många. Jag har varit som D, men har vikt mig för trycket. Inte för att vi inte haft råd, utan med tanke på andra som kanske inte har råd. Tänk en lågavlönad, ensamstående morsa med tre ungar, där alla ska ha klasskassa!
- Mäh, det är ju inte mer än en chipspåse, det har ju alla råd med, säger många.
Och VAD vet de om det???
Alla mina barn kom till Liseberg. Men nu ångrar jag att jag inte stod på mig och vägrade klasskassa.

Hur gick det till?

Hur kunde SD ta sig in i riksdagen? Jag känner INGEN som röstat på dem. Är alla jag känner kloka? Kanske. Eller skäms folk att säga det? Troligen. Är det en missnöjesyttring? Förmodligen. Är det rasism? Säkert. Rädsla, okunskap, dumhet? Bergis. Och hur många är som Carina Åhs? "Hennes mamma är fattigpensionär och Carina tycker inte att man ska behöva vända på varenda krona och inte kunna köpa det pålägg man helst vill ha på smörgåsen. Hennes son blev i början av sommaren rånad och Carina tycker sig se mer våld i vardagen och längtar tillbaka till den tid då man inte behövde låsa sin dörr. I kampen om resurserna ser hon inte hur pengarna ska kunna räcka till både hennes mamma och Fatima från Somalia." (Annika Hamrud och Elisabet Qvarford). Hela inlägget här. 
Jag tycker att  de rödgröna missat att föra fram politiken som kan hjälpa Carina, hennes mamma och son. Och Fatima. Jag tycker de står för att vi gör saker TILLSAMMANS, medan Alliansen står för att var och en sköter sitt. Och jag befarar att många tänker "Röstar jag på Alliansen får jag 100 kr mer i plånboken varje månad. OK, då är saken biff".
Nu ska det bli väldigt intressant att se hur det blir. Får vi ett kallare, hårdare Sverige?

Lite skryt över mina barn

Min son berättade om en vakt på en krog som sagt "Jävla bögjävel" till sonens kompis.
- Han kanske förtjänade det, försökte Maken.
- Man kan väl aldrig förtjäna att bli kränkt för sin sexuella läggning, svarade min son.

Jag höll på att spricka av stolthet. Till min Makes försvar måste jag säga att han försökte förklara att det inte var SÅ han menade, utan att kompisen kanske varit för full, uppkäftig och bråkig, och därmed förtjänat en utskällning. Maken höll givetvis med om att bögjävel förtjänar ingen att kallas.

Ord är viktiga.

Nöden är uppfinningarnas moder

Min yngsta har flyttat hemifrån. Första månaden, innan han hinner få lön, blir det magert. Väldigt magert. Vi har gett ett litet bidrag. Ett litet. Jag har väntat på att han ska be om mer, men icke. I stället planerade han sina matinköp i 1,5 timme. Lästa alla annonsblad, cyklade till fyra olika butiker och handlade på extrapris, och fick mat för tio dagar för en spottstyver. Mycket vita bönor och linser, men WTF. Jag är stolt. Och känner igen mig själv. Jag flyttade hemifrån när jag var 17, och hade hellre svultit än bett mina föräldrar om pengar. Det var en stolthet som kanske gick till överdrift, men se så bra det gått för mig.

Oroa sig till beredskap?

Jag hade en intressant diskussion med goda vänner. En av dem oroar sig mycket. Och hon tycker det är bra. För då har hon en beredskap och har tänkt ut en plan om något skulle inträffa. Då behöver inte kriser och händelser bara dimpa ner. Hon har funderat på hur hon skulle göra vid skilsmässa, sjukdom, dödsfall och annat svårt.
Vi andra tyckte att det är dumt att oroa sig för saker som kanske aldrig inträffar. Händer det något, så tar man det då. Hittills har det funkat lysande för mig.
Jag har också svårt att tro att en plan som jag bestämmer mig för idag, om X skulle hända, knappast skulle hålla, om X blev verklighet.
Men det är spännande tankar. Och klart jag oroar mig. Men jag försöker hela tiden sluta med det, och jag tycker att jag blivit riktig duktig.
Däremot tar jag gärna ut glädje i förskott. Då får man ju i alla fall vara glad EN gång. Och i bästa fall två.

Mymlan och jag

På pricken så här är det. Snyft.

Jag såg Idol och nu undrar jag

1. Överskattar de sin förmåga?
2. Har de slagit vad med sina kompisar?
3. Är de lindrigt utvecklingsstörda?
4. Är de ute efter sina 15 sekunder i rampljuset?
Inget av ovanstående är fel. Jag bara undrar vad som driver dem. Sedan undrar jag varför man har en jury. Jag gissade rätt på ALLA: vilka som ska gå vidare, och vilka som inte gjorde det. Jo, jag fattar att juryn är underhållande. Nåja. Så pjåkigt var det inte.

Babel eller Idol?

Jag tänkte skriva på FB "Ska jag se Babel eller Idol?". Men jag gjorde inte det. För att... ja, jag vet inte riktigt. Men några vet att jag ser Babel, och andra tror att jag väljer Idol. De som vet att jag ser Babel, skulle fatta att jag skojade. Att valet liksom var självklart. Medan de som tar för givet att jag ser Idol (för att de gör det, för att de knappt vet vad Babel är), skulle tro att jag skämtade. Åt andra hållet, så att säga.
Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte. Kanske att jag är en dubbel person?
PS Jag skulle kunna se Idol om det inte fanns något bättre att se.

Svar på gårdagens cliffhanger

- Vad skulle din vän säga är dina bästa sidor?
- Att jag alltid ställer upp, är bra på att lyssna, rolig... yadayada.
- Vad är din vän bra på?
- Hon ställer alltid upp, är bra på att lyssna, rolig... yadayada.
- Vad skulle din man säga är bäst med dig?
- Att jag är kärleksfull, snäll, smart, rolig... yadayada.
- Vad är bäst med honom?
- Att han är kärleksfull, snäll, smart, rolig... yadayada.

Förklaring: Du ser de positiva saker hos andra som du själv har. Wow, alltså!

Genom andra känner du dig själv

Jag testade coachning i dag. Det var häftigt. Jag fick börja med att berätta om mina positiva sidor. Sedan fick jag säga vilka positiva sidor jag trodde min man skulle säga om mig. Och så vad en god vän skulle säga. Sedan de negativa. Och så skulle jag säga vilka positiva sidor min man, och min vän har.
I morgon ska jag berätta vad som hände. Tills dess: Gör övningen! 

Vid 50 har vi ingen startsträcka

Jag träffade en massa kloka kvinnor i går. En av dem har jag inte träffat på sisådär sju, åtta år kanske. Vi har jobbat ihop lite grann, men känner bara varandra lite grann. Vi är bekanta, skulle man kunna säga. Så i går. På nolltid avhandlade vi djupa, svåra ämnen och var så öppna som man bara är med sina närmaste vänner. Sedan rusade jag vidare till nästa träff. En kvinna jag jobbat lite med och bott granne med några år. Bekant, skulle man kunna säga. Vi sågs på ett flyg för fem år sen (typ). Samma där. Vi sätter oss ner och öser på om svåra, djupt personliga saker. Utan startsträcka. Utan artigheter. Utan kallprat.
Jag tänkte på det när jag la mig, och nu när jag sovit på saken har jag svaret: Vid snart 50 har vi inte tid med en massa tjafs. Vi vet att vi bara har att vinna på öppenhet och ärlighet. Vi behöver inte bry oss om vad andra tycker och tänker. Vi är djupt intresserade av varandras öden och liv, och vi lär oss av varandra. Vi samlar på oss erfarenheter och goda berättelser. De där guldkornen placerar jag djupt i mitt hjärta och blir nästan hög av alla möten med kloka, smarta kvinnor. Jodå, det finns kloka män också, men just igår var det möten med tolv kvinnor som gjorde min dag.