Öppet brev till Kissie, av Nattens bibliotek

Nattens bibliotek är en av mina favoritbloggar. Läs hennes öppna brev till Kissie. Jag har följt debatten om Kissie, sett bilderna, förfärats och undrat hur det ska gå. Det är så sorgligt. Jag skulle bara vilja hålla om den magra lilla flickan och säga "Lilla gumman. Allt kommer att bli bra."

Om barnfattigdom

Det andra jag hetsade upp mig på när jag lyssnade på Ring P1, var att så många ifrågasatte om det fanns barnfattigdom, som Rädda barnen visat i en undersökning. "Om ungarna inte har råd med en Iphone så är de fattiga", sa en gubbe. Det handlar inte om en Iphone eller ingen Iphone, gubbjä**l. Och en annan sa "Har ungen råd att vara i stallet är de inte fattiga". Det kostar noll kronor att vara i stallet. Att rida kostar, men det har den ungens föräldrar inte råd med. Och "Föräldrarna röker väl. Sluta med det så slipper de vara fattiga". Och vad vet personen om det??? Och "Håkan Juholt ska väl inte prata om barnfattigdom, han som har 100 000 i månadslön och kan ge sina söner allt de pekar på". Vem ska prata om barnfattigdom om inte Håkan Juholt? Och Fredrik Reinfeldt? Vem ska utrota den, om inte de??? Ibland blir jag så trött på alla korkade, tvärsäkra människor. Eftersom jag själv alltid har rätt. Ödmjuk är jag också ;)

Vad ska vi betala via skatten?

Jag lyssnade på Ring P1 idag, och hetsade upp mig tre gånger. Börjar med första: En dam ringde in och sa ungefär "Nu föreslås det att vi ska betala tv-licens via skattsedeln. Jag sålde min tv 1984. Och eftersom jag inte har någon tv, vill jag inte betala skatt för det". Jag är totalt ointresserad av sport. Verkligen totalt. Så jag vill inte betala skatt för att det ska byggas islador och fotbollsplaner. Och den som aldrig läser böcker vill inte betala för att vi ska ha böcker på bibblan. Och jag är ju aldrig sjuk, varför ska mina skattepengar gå till sjukvård? Och jag har ingen bil, varför ska mina skattepengar gå till vägar? Så där kan man ju hålla på. Jag ids knappt kommentera hur korkat det är.
Det som DÄREMOT är förskräckligt, är att betala tv-licens via skatten. För ska då politikerna bestämma vad som visas på tv? Vågar journalisterna kritiskt granska makten om de riskerar att pengarna till tv-licensen minskar, om galoscherna inte passar? Ja, ni fattar!

Hjälp någon annan, del 2

Måste delge min kära (blogg)kompis Mammispammis inlägg om att hjälpa någon. En fantastisk historia som ger mig rysningar.

Hjälp någon annan

En kompis berättade att han hjälpte en person som inte kunde ta ut pengar på bankomaten, och en taxichaufför stod och ville ha betalt. Min kompis betalade, och personen blev helt chockad.
- Hur ska jag kunna tacka dig?
- Hjälp någon annan.
Så berättar en annan kompis som köpte en familjepizza men inte kunde betala med kortet, att en gäst på pizzerian betalade. Samma där. Betalaren ville inte ge telefonnummer eller kontonummer utan sa:
- Hjälp någon annan.
Det är så fint! Så himla fint.

Kaxiga killar och kloka tjejer

Jag pratade med en smart, snäll, tuff tjej i de yngre tonåren. Hon brukar jobba som domare i en idrott. Då dömer hon yngre barn, 7-12 år sådär. Men hon har tappat sugen.
- Killarna är så kaxiga. De kan allt och vet allt och har alltid rätt. De lyssnar inte på mig. Snorungar! Så killmatcher vill jag inte döma.
- Tjejerna då?
- De är bra. De fattar det jag säger. Men deras föräldrar är ju så jobbiga. Ska hålla på och diskutera med mig och skriker åt mig. Det är jättejobbigt.
- Man borde förbjuda föräldrarna att vara med på matcherna, drog jag till med.
- Precis! Då skulle jag döma tjejmatcher.
Förfärligt! Hur kan vuxenvärlden tillåta detta???

- Vi ville inte lägga oss i

Jag har en god vän som haft det förfärligt. Riktigt förfärligt. Nu är allt över, tack och lov, och h*n har gått runt och pratat med sina grannar som sett och hört en del, och varit nyfikna och med all sannolikhet skvallrat. H*n har berättat precis vad som hänt, och ALLA sa:
- Ja, vi förstod ju att allt inte stod rätt till, men vi ville inte lägga oss i.
Vad är det MED folk??? Hur tänker de??? En granne är i uppenbar nöd, men man vill inte lägga sig i. Jag blir så arg. Min vän hade kommit ur eländet snabbare om folk lagt sig i. Nu har h*n ensam fått kämpa, och vilken kamp... Jag fattar det inte. Jag bara förstår inte. Är jag unik som lägger mig i? För det har jag gjort. Och hur farligt är det är att fråga "Hur har du det? Kan jag göra något för dig?".

Den som är satt i skuld är icke fri

Vi har lån. Som vi kan vara fria ifrån på säg 5-10 år om vi gnetar på. Vi kan också sälja vårt hus och få en vinst som gör att vi kan lösa andra lån (typ CSN). Det är en ganska häftig känsla. Men vi måste ju bo någonstans. I en hyreslägenhet, om vi ska vara skuldfria. Men är det smart? Ska man inte köpa en lägenhet? Är inte det en bättre affär? Som blir billigare i längden? Och när man lägger näsan i vädret eller flyttar in på hemmet, kan ungarna sälja den och få en slant. Sådant grubblar jag över. Men så kommer jag på att vi ju hittills aldrig gjort en bra bostadsaffär, så jag lägger ner tankar om pengar + boende = sant, och tänker "schysst boende". Så får det vara bra med det.

Vad ÄR det med mäklare?

Jag har träffat 10-15 mäklare. EN, en endaste en, har jag fått förtroende för! Det blev ingen affär med honom, för huset var inte som vi trodde. När vi ska sälja vårt hus, ska jag ringa honom.
Alltså. De är så PÅ. Så gåpåiga. Och inte särskilt trevliga. Och verkligen inte ödmjuka. Bråttom har de också. Och tror att vi potentiella köpare är dumma i huvudet. Och så är de så "flashiga" liksom. Och dåligt pålästa. Frågar jag något, svarar de ofta:
- Det vet jag inte.
- Kan du vara snäll och ta reda på det, ber jag med min snällaste röst, lägger huvudet på sned och ser vän ut.
Och så suckar de och ringer upp säljaren. Men ursäkta mig. Borde de inte veta det mest basala? Jag begär inte att de ska ha allt i huvudet, men en fusklapp/ett prospekt med fakta vore på sin plats.Och SÅ komplicerade frågor brukar jag inte ha.
Kanske skulle bli mäklare? Eller banktjänsteman. Om dem finns också mycket övrigt att säga.

Ärlighet varar längst 2

Jag såg Solsidan. Det är roligt och så mitt i prick, men skruvat. Idag handlade det bland annat om Anna (Mia Skäringer) som gick på gym med Mickan (Josefine Bornebush). Anna tyckte det var pest, men håller god min och säger att det är toppen. Hon vet inte riktigt hur hon ska slippa, så till slut säger hon att hon inte har råd. Då får hon ett årskort i present av Mickan och de andra tjejerna! Och hon håller fortfarande god min. Så korkat! Varför inte säga "Nä, gym är inte min grej". Jag vet, det är bara en tv-serie, men sådant här händer ju ofta i verkligheten. För ofta. Det är bara dumt. Säg som det är, gott folk!

Vi måste förlåta oss själva

Jag har stora barn och distans till småbarnsåren. Men jag minns hur tuffa de var. På många sätt. Jag har kompisar och kolleger som har småbarn och de har så dåligt samvete över så mycket.
- Jag låter henne titta på tv i 20 minuter medan jag lagar middag. Hon är bara 1,5 år och då ska de ju inte se på tv.
- H*n är så dålig på att äta grönsaker. Älskar pannkaka, pizza och hamburgare.
- H*n tjafsar om tandborstningen, så vi gör det lite slarvigt.
- Sinnet rann över när h*n bara skrek och skrek, och jag skulle amma den lilla, som också skrek, så jag skrek "Men för i helvete, sluta skrik".
Typ sånt. Och så har de fruktansvärt dåligt samvete för vad de gör mot sina 1-3-åringar. Jag försöker trösta, mildra, säga att de ska tagga ner och förlåta sig själva. Det KOMMER att bli folk av deras barn. De KOMMER inte att få men för livet. De KOMMER att ändra matsmak, börja borsta tänderna och sluta skrika. Varför är vi så hårda och dömande mot oss själva? Alla älskar vi våra barn över allt annat. Vi gör så gott vi kan och vi gör det vi tror är bäst. Just då, i den stunden. Men ibland brister vi, för vi är människor. Och människor är inte perfekta. Så. Sluta. Ha. Så. Dåligt. Samvete.

Ärlighet varar längst

Jag vet inte vad kungen gjort och inte gjort, men nog är han i klistret. Jag tror inte att han talar sanning till 100 procent, och jag undrar varför. Han måtte ha dåliga rådgivare. För sanningen brukar komma fram. Förr eller senare. Och har man ljugit, blir det så mycket värre. Varför inte säga "Jag var ung, jag gjorde några korkade grejer, jag var berusad och jag är ledsen för att min familj fått lida. Jag är inte mer än människa. Och vi människor gör fel". Så. Vem skulle INTE förlåta honom?
Om jag skulle bli typ politiker skulle jag ta fram alla lik ur min garderob och lägga dem på bordet. Jag skulle säga "Jag har gjort många dumma saker. Jag har druckit hembränt, jag har jobbat svart, jag har anlitat svart arbetskraft, jag kör ofta för fort och har fått böter för det en gång, jag har tagit en springnota en gång, jag har plankat på tunnelbanan kanske tre gånger, jag har varit på strippklubb och på svartklubb och säkert ytterligare några korkade saker som jag glömt. De flesta dumheterna gjorde jag i min ungdom, men jag gör fortfarande dumma saker ibland. För att jag är människa. Vill ni ha en perfekt person måste ni välja någon annan." Och skulle jag hamna i klistret, skulle jag inte ljuga. Faktiskt inte.
Däremot finns det en sak som jag önskar att medierna skulle respektera: Lämna min familj utanför. Det skulle de inte, så därför blir jag inte politiker. Eller kändis. Priset de får betala är för högt.