lördag 31 december 2011

En lugn, skön, fin, god och fridfull nyårsafton...

... önskar jag er alla! Själv ska jag vända blad och lämna det här skitåret bakom mig, och gå mot ett 2012 som kommer att bli SÅ mycket bättre! Det är jag säker på. Jag hoppas att jag har det värsta bakom mig, och det bästa framför mig. Må vi alla få vara friska, starka och nöjda och mellan varven glada och lyckliga. Gott Nytt År!!!

fredag 23 december 2011

En lugn, skön, fin, god och fridfull jul...

... önskar jag alla! Men mina tankar går till alla som inte får en särskilt god jul. Det låter så pretto och PK, och himmel vilken fin människa jag är då. Men jag menar det på riktigt! Just i år har jag ovanligt många runt mig som inte får en så rolig jul, av olika anledningar. De gruvar sig för morgondagen och vill bara att den ska ta slut.Och tänk så många som faktiskt känner så. Vi andra kan gott höja nästippen och känna tacksamhet.
Själv längtar jag till 2012 då jag får vända blad och lägga det här skitåret bakom mig.
God jul och fred på jorden!

torsdag 22 december 2011

Hur ÄR folk funtade?

Att anonymt kunna kommentera på nätet är både himmel och helvete. Men jag blir verkligen ledsen när en person är öppen och personlig och berättar om sin cancer, och möts av illvilliga kommentarer. Varför? Varför gör folk så? Det övergår mitt förstånd. Och även om kanske 9 av 10 är snälla, så är det den 10:e som biter sig fast. Usch.

tisdag 20 december 2011

Tji fick jag

Jag åt lunch med en kompis. Och gjorde några ärenden, inga julklappar, bara apoteket och sånt. Nu är jag helt slut. Jag lägger det på erfarenhetskontot.

Sömn är A och O

Ja det är ju ingen nyhet, men nu VET jag. Jag har sovit dåligt, riktigt dåligt, i drygt en månad. Klok och ansvarstagande som jag är, sökte jag hjälp. Jag blev sjukskriven och har nu sovit ordentligt i en vecka. Vilken skillnad!
1. Jag kan läsa (jag kunde inte koncentrera mig förut). Det är den största lyckan.
2. Jag kommer ihåg mina drömmar.
3. Jag har inte yrsel, ögonflimmer, öronsus och illamående.
4. Jag är inte längre i en dimmig bubbla.
5. Jag är pigg(are) på dagarna.
6. Jag glömmer inte lika mycket.
7. Jag kan blogga, jag har inspiration.
Så där skulle jag kunna fortsätta.
Och vad jag lider med alla sömnlösa. Huvvaligen. Sök hjälp, säger jag bara!
PS Nu är det dags att ta tag i orsaken. Sömnlösheten är ju ett symtom på något. 

måndag 19 december 2011

I natt drömde jag att JAG var gravid

Vad ÄR det med dessa graviditeter och barn? Jag googlar: "Många, både yngre och äldre kvinnor, drömmer att de är gravida. Det kan vara längtan efter ett barn som påverkar drömerskan. Men ofta kan drömmen tolkas på annat sätt. Barnet symboliserar kontinuiteten i livet och framtidens möjligheter, och kan då sägas vara ett "andligt barn", en längtan efter inre mognad. I den betydelsen är det för övrigt inte ovanligt att även män har graviditetsdrömmar."
Nu vet jag. Jag längtar efter inre mognad. Ja men då så!

söndag 18 december 2011

Knasig dröm - hur tolka den?

I perioder kommer jag ihåg vad jag drömt, och det är rätt kul. Jag brukar drömma den ena drömmen knasigare än den andra.
I natt drömde jag att min man varit otrogen och kvinnan blev med barn. Jag var arg, verkligen skitarg, ledsen, besviken... ja, ni fattar. Kvinnan ville behålla barnet, vilket min man inte ville, men han lovade ta sitt ansvar, med varannan-veckas-boende. Då tänkte jag "Jag har enbart pojkar, tänk om det blir en flicka, och jag och hon kan få en fin relation. Jag kan bli en bra bonusmamma".
Nu är frågan: hur ska jag tolka drömmen?

torsdag 15 december 2011

Barn föds inte onda

Så förfärligt med 10-åringen som dödade 4-åringen. Jag kan knappt tänka på smärtan som 4-åringens föräldrar känner. Men jag tänker också på 10-åringen och hans föräldrar. Vilken förälder kommer att tillåta sitt barn att leka med 10-åringen? Han måste gå i skola för vi har skolplikt. Hur klarar skolan att ta hand om honom? De andra elevernas rädsla? Hur ensam kommer han att bli? Hur ska han kunna förstå vad han gjort? Och leva med det?
Jag vet inget om fallet, mer än jag läst och hört och sett i medierna. Men jag tror inte barn med berått mod tänker döda. Det måste vara en lek som går överstyr. Barn kan heller inte förutse konsekvenserna, de kan inte förstå att någon dör om de gör si eller så.
Alla barn måste tidigt få hjälp att förstå var gränsen går, så de inte skadar varandra. Vi måste börja i sandlådan när 1-åringen dänger en spade i huvudet på en annan 1-åring. Och fortsätta. Hela tiden visa och tala om att våld inte är tillåtet. Och de barn som har svårt att sätta gränser, som i affekt inte kan sluta slå, måste vi hjälpa. Tidigt.
Måtte denna 10-åring, och hans familj, få bra hjälp och ett bra liv. Och jag undrar hur barnen (eller nu är de väl ungdomar) efter mordet på Kevin har det idag?

onsdag 14 december 2011

Fantastiskt att annorlunda får jobb

Jag älskar att handla secondhand. För miljön, plånboken och personligheten. I nästan alla av de butiker jag handlar i, jobbar det människor som har svårt att få jobb på den öppna arbetsmarknaden.
Idag kom en man fram till mig och frågade vad jag heter. Så sa han att det var ett fint namn. Vi småpratade lite. Och sen berättade han att han skulle gå på toa och göra tvåan.Jag önskade honom lycka till.
I kassan pratade tjejen bakom disken om hur billiga böckerna var (jag hade köpt ett gäng), och jag höll med. Och så sa hon att en kund köpt 199 böcker.
- Oj oj, det var många, sa jag och så småpratade vi om det.
Hon avslutade med:
- Ja, alla får göra som de vill. Man får köpa en bok, eller ingen bok eller 200 böcker. Visst är det bra?
Jag kunde inte annat än hålla med.
Så kom butiksbiträde ett ut från toan, och tjejen i kassan frågade honom:
- Gick det bra?
- Jättebra, sa han och såg så nöjd ut.
Är det inte underbart, så säg!

Är empati förbehållet kvinnor?

Jag är sjukskriven pga utmattning. Jag gillar att vara rak och ärlig i möjligaste mån, så jag skrev ett mejl till mina kolleger (ca 20 st, 50/50 män och kvinnor) där jag berättar om min utmattning. Jag får varma, generösa, snälla mejl, samtal, SMS och telefonsamtal från alla kvinnor. Och från en man. Han är min chef.
Det är intressant, och som pojkmamma känner jag ett extra stort ansvar att träna mina söner på att prata om känslor. De är mjuka, snälla, varma, omtänksamma, gulliga och rara - helt objektivt ;) så jag hoppas jag lyckats. Men hur är det med grabbarna födda på -50-, -60- och -70-talen?
Jag vet att mina manliga kolleger inte är känslokalla, tvärtom, och jag är säker på att de tänker "nä men oj vad tråkigt att hon är sjuk, va jobbigt". Men varför mejlar de inte en rad, eller skickar ett SMS med "Krya på dig"? Missförstå mig rätt, jag är inte ute efter sympati, jag tycker inte att de är dåliga, jag tycker bara det är så intressant om man sätter på sig genusglasögon här.

söndag 4 december 2011

Hälsa och lycka kan inte köpas för pengar

Jag såg Ann-Marie Rauers intervju med Liza Marklund på Sverige!
Se den! Ann-Marie Rauer är kanon på att intervjua.1 000 gånger bättre än till exempel Skavlan.
Ann-Marie frågade Liza om lycka. Om hon var lycklig, och vad pengarna betydde. Då är vi många som sitter i tv-soffan och vet att Liza Marklunds dotter har fått cancer. De pratar inte om det (förmodligen överenskommet i förväg), men jag kan känna att pengar i det sammanhanget är ovidkommande. Jag är säker på att Liza skulle kunna ge bort alla miljoner om hon fick en garanti för att hennes dotter fick bli frisk. Och att då prata om lycka och pengar blir så fjuttigt. Jag kan förstå att Liza inte vill prata om sin dotters sjukdom i tv, men jag saknade ändå något i stil med "Det som betyder något är inte pengar, utan det viktiga i livet är mina barn och min man. Om vi alla får vara friska och det går bra för oss, är jag lycklig".
Så skulle då jag ha sagt.
Jag vet att det är förmätet att säga att pengar inte betyder något. Det gör de visst, för alla som inte har tillräckligt. Men hälsa går inte att köpa för pengar. Inte kärlek och bra relationer heller.

Uppdaterat: Liza och Annika intervjuas tillsammans.

Om konsten att bita sig i tungan

Ju äldre jag blir, desto bättre blir jag på att tänka först och prata sedan. Men fortfarande slinter tungan ibland. Men häromdagen lyckades jag bita mig i den. Tungan, alltså. Jag flög hem från Stockholm. Planet var fullt, så för att det skulle gå smidigt och inte bildas kö, bytte de två jag satt bredvid plats. De babblade om det som om det var världens grej, och jag kände bara "Men tagga ner".
- Vi måste meddela flygvärdinnan, sa den ena.
OMG. Vad tror de att flygvärdinnan ska göra åt det?
- Om vi störtar och du dör, men inte du, så blir ju dina anhöriga chockade istället för att bli glada. Och vice versa.
Sa jag alltså inte. För jag hann tänka att de kanske var flygrädda och då är ju en sådan skojig kommentar inte så skojig.
Flygvärdinnan då? Hon bara log och sa "Ja men självklart, inga problem".
Och vi störtade inte. Slutet gott, allting gott.