Gott Nytt År!

Jag tänker inte summera och minnas. 2010 var ett riktigt sk**år om du frågar mig. I alla fall de sista månaderna, som just nu överskuggar året. Nere på botten finns en studsmatta, och nu hoppar jag utav bara hel**te så jag kommer upp. Bryta ihop ligger liksom inte för mig. Så nu ser jag fram emot ett ljust, fint 2011. Hoppas detsamma för er, alla pussgurkor! Glöm bara inte att knipa när ni hoppar på studsmattan. Och nej, jag stjäl ingen fyrverkibild, så tänk er en.

Om konsten att inte gråta

Jag har inkontinenta tårkanaler. Det har jag alltid haft, men de blir inte bättre med åldern. Tvärtom. Och jag KAN inte hålla mig. Det är frustrerande ibland, typ på jobbet är det inte så kul alla gånger att böla åt petitesser. Och nu, när jag ska berätta för folk om "min svårighet" (trogna läsare vet), så är det så olika. Ibland kan jag berätta rakt upp och ner utan att spilla en tår, och ibland hulkar jag och snorar som en tok. Jag fattar inte varför det är så olika.
Jag berättar för dem som står mig nära. Och jag vill inte ljuga, så om någon frågar så säger jag som det är. Men det är ju inte precis så att jag ställer mig upp på jobbets stormöte med 100 pers och säger "Jo, hörrni...". Det skulle ju bara vara knäppt.
Jaha, vad ville jag med det här då? Äsch, ingenting ;)

Björn Ranelid i Let´s dance

Det ska bli roligt att se! Han är så speciell. Jag har träffat honom och han gjorde ett starkt intryck på mig. På ett sätt är han så pretto, fåfäng och skrytsam, men på ett annat så är han lyssnande och öppen. Och jag tycker han får oförtjänt mycket skit i media (minns ni den där historien med Linda Skugge och läppglanset?). Och framförallt: han skriver på ett sätt som bara han kan. Helt fantastiskt! Han är i fin form. Säger han. Jag skulle ha blivit förvånad om han sagt att han var i dålig form.

Vänner är guld värda!

Mina vänner är verkligen supergulliga. Nu, när jag ha det lite tufft, men annars också. Jag har en kollega som ger mig en kram varenda morgon. En annan kompis, som har det tufft på sitt håll, ringer och SMS:ar ofta. Och andra ringer, mejlar och SMS:ar. Och de jag träffar, frågar och lyssnar. Och jag vet att jag kan höra av mig till var och en av dem, när som helst. Mitt i natten, om jag skulle vilja. Och de lyssnar. Och ställer upp. Vilken rikedom! Tänk så fattigt att känna sig ensam. Usch. Jag kan knappt tänka tanken.

Upp med skiten på bordet!

Jag såg en gripande dokumentär: Kapten Nemos barn. Se den! Jag blev berörd, rörd och förbannad.Den handlar om barn som blev bortbytta på BB, och vid sju års ålder bytte den ena pojken tillbaka till sin biologiska familj. Vilket trauma! För alla. Det går knappt att begripa.
Jag ska inte avslöja allt, men det jag tänker är att det är synd att så många har så svårt att prata om känslor. Idag är det ju någorlunda, men vår föräldrageneration och generationer före det, teg sig igenom allt "svårt". Om jag ska generalisera. Här i dokumentären pratar två personer, den ena är 67 år och den andra i 90-års åldern, typ. Det hade de aldrig gjort utan filmkameran. Och ändå var det inte så svårt för dem att prata. Och vilken lättnad efteråt! Nu kan 90-åringen dö i lugn och ro.
Vi måste lyfta all skit och alla frågor upp på bordet! Vad är det värsta som kan hända? Hur farligt kan det vara? Det är en sådan enorm lättnad, och sällan så svårt som man fantiserar om. Ofta är det en lättnad för den andra personen också, så det kan vara som att öppna en dammlucka.
Jag är ingen mästare. Än. Men jag försöker. Oj, vad jag försöker.

Om två memoarer jag läst

Eller memoarer och memoarer, båda är så unga, så kan de kallas memoarer då? Nåväl. "Hjälp, vem är jag?" av Caroline af Ugglas och Ukon. Mycket bra. Hon är så modig och självutlämnande. Jag kände igen mig själv i flera grejer, och det visar förstås att mycket är allmängiltigt, även om hon var mycket mer extrem som ung, än vad jag var.
"Från vaggan till deadline" av Robert Gustafsson. Också oväntat bra. Han är också självutlämnande, och skriver bland annat om en otrohet. Jag undrar varför. Men framförallt skriver han om sin arbetsnarkomani och rastlöshet, och han drabbas ju av lite ånger över att han missat så mycket av sina barns barndom. Ändå fortsätter han som förr, för han kan inget annat.
Jag älskar att jobba, men gjorde det inte när barnen var små. Det finns inget jobb i världen som är roligare än att vara med sina barn. Det känns som om jag skrivit detta förut?
Nåväl. Läs!

Det är f*n inte klokt!!!

Jag hörde en 21-åring som ringde in till ett program i P3. Han kände sig lite ensam och ledsen och saknade sin mammas kakbak så här i jul. Varför??? För hans kristna familj hade förskjutit honom eftersom han är homosexuell!!! Hur f*n är en mamma och en pappa funtade som vänder sin som ryggen för att han är bög??? Skulle jag få reda på vilka föräldrarna är, skulle jag f*n åka dit och spöa upp dem. Nä, det skulle jag inte. Men jag skulle prata förstånd med dem. Ska inte kristna behandla alla människor som de själva vill bli behandlade? Och älska sin nästa? Och Gud vet vilka kärleksbudskap som finns i Bibeln? Detta är en SKAM!!! Må föräldrarna brinna i helvetet. Nä, men må de komma till sans. Och må den stackars pojken få ett gott liv. Med, eller utan, sina puckade föräldrar.

Är det provocerande att inte stressa?

Gu så alla håller på innan jul. Ibland undrar jag vad de gör, för det tar liksom aldrig slut. Och jag undrar om det är nåt fel på mig. Jag känner noll stress. I år är det speciellt, på grund av en svår händelse i familjen. Då bleknar liksom allt annat, och inget känns så viktigt. Jo, det känns viktigt att vi är tillsammans, men inte att vi har tusen paket och en miljard saker på julbordet. Men jag känner inte av julstressen andra år heller. Är det något fel på mig? Vad GÖR alla andra? Jag vågar inte yppa att jag är lugn som en filbunke, för det känns som ett koketterande, och folk blir så provocerade. Man bara SKA stressa.
En fridefull jul önskar jag er alla!

Om konsten att säga förlåt

Jag har några (inte många, tack och lov) personer omkring mig som inte kan SÄGA förlåt. Men de GÖR förlåt. Det är lite roligt att se. De är så... ja, jag vet inte hur jag ska säga... insmickrande, snälla och milda. Men vad tusan. Jag spelar med och tänker att det är bättre än att inget alls. Men är det inte bra konstigt att man inte kan få ur sig ett så litet ord?

Visst är det konstigt?

Jag har drabbats av en mycket svår händelse som jag inte vill skriva om här. Jag pratar om den med några utvalda. Inte så mycket för att jag inte vill prata med alla, men jag orkar inte. Jag tar en då och då. Och människor reagerar verkligen olika. Bäst gillar jag dem som lyssnar. Och tycker synd om mig och visar verklig medkänsla. Det gör de flesta. Men några drar snabbt upp en liknande, tycker de, händelse som de, eller någon de känner, råkat ut för. Det är intressant. Och nu funderar jag på varför somliga reagerar så. Orkar de inte lyssna på min historia, så de vill snabbt byta samtalsämne? Eller tror de att jag ska känna tröst i att veta att deras bekant varit med om något som ligger 1 000 mil från mitt elände? Eller är jag bara så skör och överkänslig så jag vill täppa till truten på dem, för att jag ändå har det värst?
Lite av denna tanke. 

Jag har inga fördomar

brukar jag skämtsamt säga. För det är klart att jag har det.
I morse hörde jag på radion om en militärpolis som protesterat mot att så många militärer köper sex av kvinnor i ett land i östafrika (minns inte vilket). Det är som om det är mer accepterat att göra det utomlands, för få av dem skulle göra det hemma.
"Va häftigt att en man SER det, och kritiserar det", hann jag tänka. Tills militärpolisen tog till orda. Det var en kvinna.

Bara inte de onda krafterna kommer fram

Jag är rädd för att sprängdåden i Stockholm släpper fram en massa onda krafter och ett muslimhat som kan ta en ände med förskräckelse. Vi måste inse att det handlar om en galenpanna (eller flera), inte en religion. Jag är också rädd för att SD får vatten på sin kvarn. Hoppas de kloka, besinnade vinner över de onda. Innan vi vet mer.

Jag gjorde henne glad och hon gjorde mig glad

Några gånger har jag skrivit på författares bloggar. Särskilt när jag gillar deras böcker. De bemödar sig sällan att ens kommentera det. Det är s**t om du frågar mig! Nu pratar jag om författare som har 0-5 kommentarer per inlägg. Typ som jag ;)
Igår skrev jag på Malin Persson Giolitos blogg och tackade för läsuppleveslen av "Bara ett barn". Läs den!!!
Hon skrev:
Malin Persson Giolito // 7 Dec 2010 22:40

Käraste Doris. Jag blir så glad. Du anar inte hur mycket jag behövde just det här. Precis i dag. Tack snälla, snälla du. Tack!
Nu kanske jag ska tacka för att hon tackade ;)

Om tajming

Det är inte min bästa gren. I jobbet är jag ofta före min tid. Har idéer som folk inte fattar. Förrän ett, två år senare. När jag säger "Vad var det jag sa", så minns ingen det. Privat, och framförallt när det gäller pengar och "investeringar", är jag helt off. Hade en 3:a på Söder i Stockholm som vi bytte till en 4:a i en förort i Norrland. Utan pengar mellan. Dumt. Sedan köpte vi hus på vischan. Grannarna köpte hus i stan. Deras har ökat i värde med en miljon. Minst. Vårt har inte ens ökat så mycket i värde som vi lagt ner i pengar på det. Dumt. Jag levde loppan när jag var ung och gjorde av med alla pengar. Dumt. Men kul. När jag fick barn hade vi noll kronor sparade och ett hem med loppissaker. Vi jobbade inte heltid och vi var lågavlönade eller pluggade. Dumt. Vänner till mig sparade pengar, gjorde bostadskarriär, investeringar, pluggade, fick bra jobb och skaffade barn när de hade allt på det torra. Smart.
Sådär skulle jag kunna hålla på. Och ibland drabbas jag av ruskig avundsjuka mot dem som gör allt rätt. I rätt tid. I rätt ordning. Men så lyfter jag näsan och känner en djup tacksamhet över det jag har. Och jag ska verkligen inte klaga. Verkligen inte. Men jag skulle vilja vara bättre på tajming.

Om bekräftelsebehov

Alla vill bli bekräftade. Och sedda. En del mer, en del mindre. Det gäller att lära sig hur mycket var och en behöver, för att kunna bjuda på det.
Jag har under en period kört en variant där jag berömmer kvinnor för det de gör, och män för hur de ser ut. Eftersom det oftast är tvärtom, och männen lätt blir för stora egon. Det har funkat toppen och varit jätteroligt.
Men nu funderar jag över en annan variant: Att berömma folk för den de ÄR, snarare än för det de GÖR. Det är så lätt att bli så prestationsinriktad.
När jag hade det tufft med ett av mina barn som var på glid, så sa jag "Jag älskar dig för den du är, men jag hatar det du gör". Tonåringen himlade med ögonen och sa "I vilken film har du hört det där?". Men det var ingen filmreplik, jag hade kommit på den själv.

Jag tävlar här

Snacka om fina bilder!

Kasta skit runt, runt

Jag har en teori: Den som får skit på sig, vill kasta skit på någon annan. Oftast törs man inte kasta tillbaka, eller kasta på någon som kanske skulle behöva få en skopa. Utan man kastar neråt. Eller möjligen åt sidan. Sällan uppåt. Och så fortsätter det och går runt, runt.
Därför läser jag nu en bok som heter "Ta skit och gör det till guld". Jag har egentligen fått nog av alla sådana där positivitetsböcker, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har inte blivit så mycket klokare. Än. Men snart kanske jag har byrålådorna fyllda av guldtackor.

Är det inte konstigt att man ska straffas

när man vill vara miljövänlig(are)? Vi borrade bergvärme och satte in treglasfönster i huset. För att spara energi. Då fick vi högre fastighetsskatt. Borde vi inte fått lägre? Nu vill vi ha sophämtning en gång i månaden istället för två. Vi källsorterar och komposterar, så det blir en soppåse i veckan hos oss. Fyra soppåsar på en månad = halvfull tunna, så vi skulle kunna ha soptömning ännu mer sällan. Att glesa ut sophämtningen kostar 616 kronor i anmälningsavgift. Vi tjänar 50 kr i månaden på att sopbilen inte behöver stanna vid vårt hus och spy ut avgaser mer än en gång i månaden. Alltså tar det ett år innan vi sparat in ansökningsavgiften. Om man nu ska tänka på pengar.

Jag kanske ska bli förläggare?

Jag läste den här intervjun, och hon är ju precis som jag! Jag läste också som en tok när jag var liten, så mina föräldrar införde en regel: Jag fick inte läsa när vi åt och inte i bastun, och så var jag tvungen att vara ute en timme om dagen. Utan bok. All annan tid läste jag. Om jag inte gick i skolan. På biblioteket älskade de mig. Jag lånade kassvis med böcker, och de visste vad jag gillade och la undan böcker till mig. Finns det sådana barn nuförtiden? Vi hade ju inga datorer, liksom. Och bara en tv-kanal. Eller två då.

Om konsten att räcka ut sin hand

Jag gjorde en grej på jobbet som blev s**t. Jag grämde mig och kände mig supermisslyckad. Jag tänkte att jag borde försökt mer, jag borde gjort annorlunda. Jag fick ont i magen. Jag mådde s**t. Då bestämde jag mig för att prata med en kollega som var med.
- Vad skulle du ha gjort, sa h*n självklart. Du hade inte kunnat göra annorlunda.
Jag trodde knappt mina öron. Jag kände mig så lättad. Från att ha varit gråtfärdig av olycka, blev jag gråtfärdig av lycka.
Sedan kom en annan kollega och frågade hur det gått. Jag sa som det var: s**tdåligt. Men jag sa också vad den andra kollegan sagt.
- Ja men så är det ju, sa h*n. Vi kan inte få magsår över sådant vi inte kan rå över. Du gjorde så gott du kunde.
Nu har jag inte ont i magen längre.
Jag måste be om hjälp oftare. Jag måste sluta behålla s**t inom mig. Japp. Så är det. Sträck ut en hand och du får hjälp!

Dagens måsteläsning

Jag har aldrig blivit slagen av en kille/man. Inte av en tjej/kvinna heller, för den delen. Men jag vet en del om det, och blir så trött på folk som lägger skulden på kvinnan. "Varför sticker hon inte bara?". Mymlan förklarar suveränt.

Om konsten att lyssna

Den är svår. Det är jag den första att erkänna. För jag älskar att prata. Men ibland kan jag förundras över hur dåliga en del är på att lyssna. Så här: Jag börjar lätta mitt hjärta, jag har något jobbigt jag behöver prata om. Det kanske jag till och med sagt innan. Personen lyssnar. En liten stund. För att snabbt börja prata om en liknande situation, och hur h*n löste den. Jag har gjort likadant. För många gånger. Man vill ju väl, och man vill hjälpa till och kommer då med goda råd. Eller berättar att man själv haft det jävligt, för att den andra inte ska känna sig ensam, eller för att visa att man förstår hur jävligt det är. 
Som tur är, har jag några vänner som är superlyssnare, och låter mig prata klart. För med de här andra, slutar jag prata, och börjar lyssna. (Tro´t eller ej!) Och kanske var det så att de egentligen hade större behov av att prata?
Det är svårt det här. Men om jag verkligen, verkligen behöver prata, brukar jag säga det. "Du, jag skulle behöva prata med en klok person. Vill du lyssna?". Det brukar funka.
Så är det väl alltid: sträcker man ut handen så är det någon som tar den.

Om konsten att säga nej

Jag behövde hjälp med en grej idag, på jobbet. Den skulle ta 20 minuter att utföra. Jag gick runt och frågade, men ingen kunde - de var bokade på annat. Så kom jag till en kollega som kunde, men sa nej. Jag blev lite paff.
- Jag övar mig på att säga nej, var förklaringen. 
Det är ju bra. På ett sätt. Men det är ju också bra att hjälpas åt. Utan att skryta, måste jag säga att jag är väldigt hjälpsam och verkligen försöker ställa upp om jag kan. Jag tänker att det jämnar ut sig.
Det blev lite besvärligt för mig, men det löste sig. På ett halvbra sätt. Det påverkade tre personer, som fick styra om.
Om den här personen som sa nej till mig, ber om hjälp, tänker jag inte säga nej. Så lågt sjunker jag inte. Men om jag nu ska bli bättre på att säga nej, så kanske jag borde?

Jag fattar inte

1. Maria Montazami sa att det värsta med att vara hemmafru var att hon kände sig obildad på fina middagar, för hon hängde ju inte med i vad som hände i världen. Men det är väl ett intresse? Och som hemmafru borde man väl ha tid att läsa, lyssna på radio och se på tv? Då håller man sig uppdaterad.
2. På radio sa de att personal låser dörren om de dementa på natten. Men jag låser också dörren när jag går och lägger mig. Jag är säker på att de allra, allra flesta gör det. Om det är så att personalen låser dörren och går därifrån, DÅ är det ett problem! Men då får de väl säga det!
3. Folk som ondgör sig över att deras gamla pappa får ligga i kissiga blöjor på "hemmet". Men det ligger väl i sakens natur? Om pappan INTE ligger i kissiga blöjor, så behöver han ju ingen blöja.
Eller är jag trög?

Dagens måsteläsning

Om vår strävan efter att vara perfekta: Fy fasiken.
"Det är en trend i samhället att man ska vara så perfekt som möjligt. Jag har själv i efterhand förstått att jag också har följt det. Jag har alltid varit inställd på att det ska bli mer och bättre hela tiden. Man glömmer bort att vi kanske har allt redan" Läs!

Ja men jag säger ju det

Anders Mildner skriver klokt om det här med företag som inte håller de det lovar, eller som har dålig service. Och jag undrar om jag kanske skulle bli konsult och ta fett betalt av företag för att lära dem hur det funkar i sociala medier? Då skulle jag inte bara lära dem att bemöta de arga kunderna, utan också fånga upp de positiva - snacka om reklamvärde!

Det är ju fars dag i dag

Jag har bjudit hem alla barn. Det ska bli så trevligt att träffa dem. Maken (dvs far i huset) står vid spisen. Han gillar det. Till min bonuspappa skickar jag ett SMS. För att fars dag egentligen bara är ett kommersiellt jippo som jag inte vill delta i. Mymlan skriver så vackert om din pappa. Jag tänker inte ens försöka skriva något. Det skulle bli ett pekoral, och så vill jag inte var så utlämnande. Men en sak kan jag berätta: Jag var för j**lig som tonåring. Men aldrig att jag sa "Skit i det, du är inte min pappa", till min bonuspappa. Det säger en del, om man kan läsa mellan raderna.

Ung & bortskämd

Ibland tycker jag att det är svårt att hitta en bra balans mellan att curla sina barn och att låta dem vara självständiga. Vi föräldrar vill dem så väl. Vi vill att det ska gå bra för dem och vi vill inte att de ska råka illa ut. Jag tycker också om att vara snäll, och gör gärna saker för mina barn för att jag är snäll. På samma sätt som jag ställer upp för, och är snäll mot, en kompis.
Jag försöker att inte sopa framför dem, utan stå bakom och vara beredd på att ta emot dem om de faller. Oftast lyckas jag, men visst har jag curlat dem för mycket ibland. Men aldrig som i Ung & bortskämd på SVT1. Herreminje! Om serien finns mycket att säga, men en sak jag undrar över är varför ungdomarna inte har drivkraften av att vilja själva och att vara självständiga? Är inte det naturligt? De har ju ingen integritet när morsan ha nyckeln till lägenheten och kommer precis när som helst. Jag fattar det inte.

Är det inte oförskämt?

Varför ställer blivande brudar krav på möhipporna? Ska inte den vara en överraskning? Och en kidnappning? Jag gifte mig i hemlighet och fick därför ingen möhippa. Men jag har blivit kidnappad när jag fyllt år. En sådan gång åt vi gott och drack goda drycker och hade himla trevligt. Tills någon sa:
- Nu ska vi leka!
Jag hatar att leka. Men jag höll god min och tänkte att det är ju bara att gilla läget. De har gjort en fin fest för min skull, och det är ju lite synd att de inte vet att jag hatar lekar. Men till min lättnad sa de:
- Vi skojar bara!
För det är klart att de kände mig.

Jag är en uppstyrare

Jag var på en läkarmottagning i morse. Det var första gången jag var där. Jag hinner bara komma in, så vill jag styra upp allt. Och jag undrar hur jag är funtad. Där jobbar massor av människor. För att inte tala om alla patienter som kommer och går. Varför tänker ingen som jag? Eller det kanske det finns någon som gör, men varför GÖR de inget? Så här:
1. Det är alldeles för få stolar i väntrummet - folk fick stå!
2. De tog inte kort!!! Man var tvungen att betala med kontanter. 2010. Jag är i chock.
3. En sköterska kommer ut från provtagningen och säger "nästa", varpå två personer reser sig (de hade lyckats få sittplats.) Vem av er var först, undrar hon. De dividerar en stund. Sedan börjar hela väntrummet göra upp om vem som står näst på tur, och efter det, och efter det. Osv. Nummerlappar!!! Någon???
4. Personen som sitter bredvid mig börjar småprata (vi fick också sitta). Han berättar att han varit patient här i 20 år, och idag hade syster NN möblerat om. (Det är hos henne man anmäler sig.) Jaha, hur såg det ut förut då, undrar jag. Hon satt med ryggen mot dörren, sa han. Jag hamnade i chock en gång till.
Himla tur att läkaren var superbra, för annars hade jag hängt ut läkarmottagningen här och på FB och spridit det till alla mina tusentals vänner/bekanta/släktingar!
PS Om någon gammal person inte fått sittplats, hade jag rest mig. Och det gick fort. Jag hann bara sitta typ tio minuter. 

Just det

Känner igen den här diskussionen.

Sanna Lundell ger svar på tal

Helledudanemig, en man som känner sig kränkt. Hå hå ja ja.

En tsunami i sociala medier

Fantastisk historia om korkat företag (Boxer). Själv ligger jag i krig med ett annat företag, och min ljuva hämnd är att jag vet att de tappar mååååånga kunder tack vare sin ovilja till service och min vilja att sprida det till alla mina kontakter. I den här världen, och i AFK-livet.
Hur länge ska det ta innan företag fattar att ett dåligt bemötande slår tillbaka? Med full kraft. De får lära sig det den hårda vägen. Rätt åt dem.
Och jo, jag fattar att det kan missbrukas och bli galet. Det får vi hacka i oss.

Kungen över pungen

Martin Ezpeleta, smart och rolig som vanligt.
Och Malin Persson Giolito tycker precis som jag.

Kungen och jag

1. Om det är osant: Varför dementerar han inte?
2. Om det är sant: Varför pudlar han inte?
3. Varför kallar han ett hundratal journalister till presskonferens, för att sedan inte säga något, och inte ge någon en chans att fråga? Det är fräckt.
4. Varför har han så dåliga rådgivare?
5. Varför tycker så många att vi ska lämna honom i fred? Tycker de det om Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt också?
6. Jag bryr mig inte om ifall kungen (jag vägrar skriva med versalt K) varit otrogen. Men jag vill veta vad han gör med sitt apanage. Vart går pengarna?
7. Jag vill veta om han varit på svartklubb eller porrklubb, för mina skattepengar.
8. Jag fattar inte varför vi är så undernådiga mot kungahuset. Sluta kalla dem "HMK" eller "Prinsessan ...". Sluta nia dem. Vi niar ingen annan.
9. Om jag är rojalist? Gissa.

Bara offer

Jag såg Annas eviga på SVT2. De diskuterade om man alltid kan sona sitt brott. Mycket klokt sades, men det här var bäst: Claes Borgström sa ungefär så här:
- Anhöriga till någon som mördats kan säga "Hur kunde mördaren bara få tre år i fängelse? Var inte min dotters liv värt mer?" Då brukar jag svara "Men tänk om mördaren var din son".
Ni fattar.

Jag förstår inte

varför folk inte går undan när de får telefon? Det händer hela tiden, i vårt lunchrum på jobbet. Vi sitter och äter och pratar och har det ganska trevligt. Då ringer någons telefon. Och personen svarar och babblar på. Länge. Och våra samtal tystnar, av hänsyn till telefonprataren. Jag tror jag är den enda som lämnar min tallrik och går ut och pratar. Vem ska visa hänsyn mot vem? Undrar om jag ska fråga Magdalena Ribbing. Nä, jag har ju svaret.

Tre dagar mot tre månader

I dag kom min hylla. Det tog tre dagar. Hyllcenter, där jag beställde den första gången, har fortfarande inte hört av sig. Snart har det gått tre månader. Jag undrar hur de tänker. Jag undrar om de fattar att missnöjda kunder sprider sina dåliga erfarenheter via sociala medier, och når tusentals personer på nolltid. Rätt åt dem.

Fortsättning följer i mitt rättshavererande

Den unge tjänstemannen (nummer 3) mejlade. Han har nu pratat med kolleger, bläddrat i gamla papper och sett att jag sökte bygglov för 12 år sedan och borrade bergvärme för tio år sedan. (Mitt ärende handlar inte om något av det!) Undrar hur lång tid det tog? Nu vill han att jag ska leta efter ett kvitto eller en räkning som är tio år gammalt. Jag svarade att det gör jag inte, för jag sparar inte papper så länge. Jag undrade om det var vettigt att han la ned så mycket tid på det här ärendet, och att jag hoppades att han inte skulle debitera mig för den tiden också. Det ska han inte. Och han ska fortsätta prata med kolleger och bläddra i arkiven. Han kan inte ha så mycket att göra, tänker jag. Och jag undrar om det är vettigt att mina skattepengar ska gå till denna fyrkantiga byråkrati? Avskriv skiten, eller be mig betala den och börja jobba!

Om att hitta balansen

Mitt liv är både himmel och helvete just nu. Helvete är överdrivet, men det är mycket av det negativa. Och jag inser hur viktigt det är att fylla på med det positiva, för att orka.
I dag hade jag ett fruktansvärt möte på jobbet. Jag visste att det skulle bli förfärligt, och jag försökte förbereda mig mentalt. Det gick sådär. Efter mötet gick jag hem, för jag var fullständigt tömd på energi. Jag la mig i soffan, grät en skvätt och tyckte synd om mig själv.
Och i kväll kom ett av mina nätverk hem till mig. Det var bestämt sedan länge. Vi pratade inte om mitt jobb en sekund, utan om helt andra saker. Och jag känner att jag fick mental påfyllning.Jag fick också ett fint mejl av en vän.
Nu måste jag omge mig med goda, varma vänner för att väga upp det mörka.
Tänk om man hade det jävligt både på jobbet och hemma: det skulle inte gå.

Snart blir jag rättshaverist

Jag fick en faktura från min kommun som jag ställde mig undrande till. Jag ringde person nummer 1 (som stod som kontaktperson på fakturan). Som hänvisade mig till person nummer 2. Koppla kunde hon inte (det lärde jag mig första veckan på mitt jobb). Person nummer 2 hänvisade mig till person numer 3. Som skulle hänvisa mig till person 4. Kanske. Han visste inte riktigt. Och han kunde inte förklara varför jag skulle betala två gånger. Han var tyst i långa stunder, och jag var tyst. Han skulle hjälpa mig, jag skulle inte hjälpa honom. Liksom. Han lät som en ung, osäker tjänsteman, så jag tyckte lite synd om honom. Jag hjälpte honom på traven och sa att "du kanske kan söka information på er hemsida", för jag satt inte vid en dator. Jag förklarade var han skulle söka.
- Hmmm... här ligger information från 2007, sa han. 
- Gäller den fortfarande?
- Det vet jag inte.
Tystnad. Länge.
Vi dividerade hit och dit en stund. Till slut sa jag:
- Tror du att du kan försöka ta reda på hur det ligger till, och meddela mig det per telefon eller mejl.
Han skulle försöka. Jag återkommer med rapport.
Men jag blir f*n galen! VARFÖR kunde inte person 1 säga:
- Jag vet inte hur det ligger till, men jag ska kolla det här och be någon ringa upp dig.
Jag bor i en liten kommun, med ett litet kommunhus, där de sitter i samma korridor.
Snälla, snälla, snälla: Skicka alla som jobbar på kommuner, vårdcentraler och folktandvårdsinrättningar på kurs om hur de ska hantera kunder/patienter/kommuninvånare. De är väl till för mig? De ska väl hjälpa mig? Ska jag känna det som att jag stör dem när jag vill ha hjälp? Skulle de ha jobb om inte jag och du fanns? Vem är till för vem, liksom?
Jag ringde en vårdinrättning också. Men det är en annan historia.

Gråta på jobbet men kämpa vidare

Det här var dagens intressantaste.
Jag fastnade för "Massor av kvinnor som mött motgångar på sitt jobb, och gråtit floder, följer med stort intresse hur hon kommer att bära sig åt". Och jag som söker andra jobb tänker att jag kanske ska stanna kvar och kämpa? Gråta floder och komma igen? Tänk vad styrkt jag skulle vara om jag klarade det. Men tänk vad jag skulle fara illa om det inte var värt det...

Jag fattar inte

varför folk som har serviceyrken inte ger service? Jag hetsar upp mig över det med jämna mellanrum. Nu senast är det en hylla jag beställde den 18 augusti, via en hemsida. Fick ett bekäftelsemejl, och sedan RINGDE säljaren och undrade om jag inte glömt hyllplan. Det hade jag inte, för jag har hyllplan. Men det bådade ju gott. Vilken service, tänkte jag. Tji fick jag. Ingen hylla kom. Jag mejlade och frågade. Fick inget svar. Gick in i butiken. Säljaren minns mitt mejl (varför hade han inte svarat???) och min beställning. Han gick in på lagret. Hittade ingen hylla.
- Du, jag kollar det här och återkommer till dig.
Det var väl sisådär tre veckor sedan.
I dag beställde jag en likadan hylla. Av en annan leverantör. Nu ser jag med spänning fram emot när säljare nummer ett ska höra av sig. Jag ska fundera på något riktigt dräpande jag säga åt honom. Förslag, någon?

Nu har det hänt igen

Det som övergår mitt förstånd: Folk ömmar mer för djur än för människor. Nu handlar det om kaninslakt. Det är förbjudet att slå ihjäl dem, vilket tar en sekund. Man ska använda slaktmask. Som är mycket svårare och smärtsammare. Och nu finns det bilder på en slaktare som slår ihjäl en kanin. Det blir toppnyhet. 20 minuter senare i nyhetssändningen får vi veta att 400 människor i Indonesien dött pga tsunami och vulkanutbrott.
Av detta drar jag slutsatsen att de flesta tycker att en död kanin i Sverige är mer värd än 400 döda i Indonesien.

Går vi mot en bättre värld?

Vi har sett demonstrationer och protester mot SD och andra främlingsfientliga tendenser. Och jag tycker att allt fler upprörs över hur illa asylsökande, romer och många andra svaga ickesvenska grupper, behandlas. Och jag tänker att det kanske betyder att vi går mot en bättre värld? Att fler plockar fram sina goda sidor för de blir så förbannade över hur illa invandrare behandlas? Att de goda sidorna har slumrat hos folk, men nu jädrar. Jag tror, och hoppas, att det är så!

Har alla sin akilleshäl?

Jag har funderat över vad vi får för fysiska besvär när vi känner oss stressade, eller mår dåligt. Några får huvudvärk, en del får sömnstörningar och andra får problem med magen. Jag får alla tre. Plus hjärtklappning. Så nu sitter jag här, skittrött med huvudvärk, magkatarr och hjärtklappning. Det här går inte.

Varför shoppar de så mycket?

Jag ser svenska Hollywoodfruar och Isabelles (tror jag hon heter) garderob. Och jag undrar varför, varför, varför har man tusentals skor, blusar, byxor, klänningar osv? Snacka om att inte veta vad man ska sätta på sig - man blir ju trött bara man ser allt. Jag blir nästan illamående när jag ser överflödet. Hon har noll koll på vad hon har. Eller använder hon allt en gång och kastar det sen? Hon kanske inte har nån tvättmaskin?
Jag skulle jätte, jättegärna vilja ha massor av pengar för att kunna köpa det jag vill och göra det jag vill. Men jag skulle aldrig, aldrig bara köpa, köpa, köpa. Det är ju rubbat.
Jag hoppas verkligen att de skänker mycket pengar till välgörenhet.

Dagens måsteläsning

Kunde inte sagt det bättre själv.

Varför måste alla härmas?

Samla ett gäng kändisar på ett ställe och låt dem bo, äta, leka och festa ihop. Och kanske bråka lite. SVT gjorde Stjärnorna på slottet. Nu gör TV4 Så mycket bättre. Ja, det heter så. Om det är så mycket bättre återstår att se. Men det känns så trist med detta härmande. Hur svårt är det att hitta på nåt nytt? Jättesvårt.

Bästa arga lappen på länge

Bättre fly än illa fäkta

Jag gillar inte gnäll. Och jag gillar inte att gnälla. Jag försöker verkligen låta bli. Men nu har jag trillat dit. Det är för att jag inte har så kul på jobbet. Då sällar jag mig till gnällgänget. Men det konstiga är att somliga hängt där i tio år. Varför söker de inte andra jobb, om det är så hemskt? Det gör jag.

Deppigt

Oförsvarligt slarvigt

Jag har inte sett tidningen, men jag fattar upplägget. Den som redigerat har inte läst artikeln, utan vill dra på nåt som säljer. Och det blev inte så lite fel.

Kyrkan förlorar 30 miljoner - rätt åt den

Jag hörde på radion en finsk präst (partiledare för motsvarande KD) vräka ur sig sina homofoba åsikter om att äktenskap är bara för man och kvinna, som det står i Bibeln. Och man ska inte leva ut sin homosexualitet. Yada yada. Men då reagerade folk med att gå ur kyrkan.18 000 personer har nu lämnat kyrkan, och det innebär att en veckas utträden har kostat kyrkan omkring tre miljoner euro i förlorade skatteinkomster. Heja alla som reagerar!
Jag fattar inte varför kristna inte tycker att alla människor är lika mycket värda, och varför de inte bejakar kärlek.

Vägra ge, men kräva få

Jag har anmält mig till Donationsregistret för länge sedan. Min kropp få de använda till både transplantation och forskning, om de vill. De flesta anmäler sig ju inte, varken med ett ja eller ett nej. Men OM man anmäler ett nej, alltså vägrar ge organ, och blir sjuk och behöver organ: ska man få det då? Jag förstår att man får organ. Förmodligen är det inte ens någon som frågar om viljan att ge. Men visst är det en intressant tanke?

Ålder är bara en siffra

Igår var jag på fest där jag hade kunnat vara morsa till nästan alla. Vi började prata om ålder, och någon frågade hur gammal jag var.
- Shit, det hade jag aldrig trott!
- Tack, sa jag.
Och kom på att han kanske menade tvärtom: att han inte kunde tro att jag var så UNG. Den tanken slog jag snabbt bort, för det är klart han inte menade så.
Sedan sa de:
- Fan va häftigt att va ung på 70-talet!
- Ähum... ja, kanske det.
Och sedan skulle jag gissa ålder på dem. Jag prickade fyra av fyra, på året. Då slutade jag, för man ska sluta när man är topp. Men en 31-åring var besviken.
- Shit! Ingen brukar tro att jag är så gammal.
De är roliga ungdomarna.

Självständig med backup

Jag blev tidigt självständig. Lite för tidigt, tycker jag så här i efterhand. Men det har ju gått bra för mig, så det är kanske en paradox? Hur som helst så ville jag att mina barn skulle vara få barn jääääääättelänge, och att de inte skulle ha så bråttom att flytta hemifrån. Men det blev inte riktigt så. De har flyttat i 18-20-års åldern. Men nu vet jag varför! Det är ju för att de vet att jag och Maken stått bakom. De vet att vi funnits där för att ta emot om det skiter sig. De vet att vi ställer upp. I alla lägen. 24-7. Då vågar de prova vingarna. Precis som jag vågade. För jag visste att mina föräldrar fanns där. I alla lägen.

Modigt att våga erkänna

Jag blev så berörd när jag läste det här, och tänker att hon är himla modig som vågar erkänna det. Men jag kan aldrig förstå hur någon, mamma eller pappa, kan sätta sitt jobb före sitt barn. Jag kan inte se ett enda jobb som vore värt att lämna barnen för. Sedan får var och en göra som de vill, men jag tycke det är en konstig prioritering. Kan inte folk inse hur fort de där småbarnsåren går?

Vanans makt är stor

Det har byggts en ny väg till mitt jobb. Den är lite kortare och snabbare. Men det tog säkert två veckor innan jag kom på att jag skulle köra den. Nu kommer jag ihåg det kanske varannan morgon. Och igår kom jag för första gången ihåg att ta den vägen hem. Jag har liksom autopiloten på och bara kör. Utan att tänka. Låter det livsfarligt? Det är det inte.

10 saker på 10 år, idag 101010

Effekt utmanar.
Här är min lista (ingen prioritets- eller tidsordning)
1. Jobba och bo utomlands, gärna som biståndsarbetare
2. Få barnbarn
3. Byta till ett riktigt, riktigt roligt jobb
4. Resa två gånger per år, alltså 20 gånger
5. Flytta till en lägenhet utan onödiga prylar
6. Köpa en stuga med sjötomt
7. Skriva fem böcker
8. Hålla fast vid allt som är bra nu, så jag har det kvar
9. Släppa allt som är dåligt, så jag slipper ha det kvar
10. Ta tag i det där drömprojektet som jag håller hemligt här

Lista din!

Varför är det så?

Idag fick jag kritik. Oförskyllt, tycker jag nu när jag tänkt på det en stund. Men jag blev stum. Eller hummade på något, jag minns knappt vad.
Men NU vet jag precis vad jag skulle ha sagt. Varför är det alltid så? Varför kommer man inte på de där smarta svaren DÅ, när de behövs?

Jag har nog stor arbetskapacitet

Igår satt jag med en kollega och gjorde en arbetsplanering där vi bestämde vem som skulle göra vad. Vi hade en ganska lång lista med stort och smått. När vi var klara sa han:
- Det är en person som kommer att få det riktigt stressigt. 
- Mmm, sa jag, och så nämnde jag en kollega.
- Nä! Det är ju DU!
Jag hade inte tänkt så, för jag är så inställd på att jobba mycket. Jag har ett på- eller avläge. Jag jobbar gärna och mycket, men är också bra på att lata mig. Och nu erkänner jag: Jag HAR en stor arbetskapacitet.

Kroppen är väl fantastisk

I lördags jobbade jag extra med något jag aldrig brukar. Jag stod och gick på ett hårt golv och kånkade grejer i drygt åtta timmar. Kom i säng vid 02.00, helt slut. Men det tog flera timmar innan jag somnade, för jag hade så FRUKTANSVÄRT ont i benen och fötterna, som jag aldrig haft.
Men efter lite sömn, lite vila, lite gå inomhus och lite fötter i högläge var jag fit for fight på eftermiddagen. Jag tycker det är fantastiskt att kroppen kan läka sig själv.

Dissa Britney men inte manliga popgenier

Jag såg inte Dansfeber. Och jag är inget fan av Britney, men jag tycker hon är stark som kommer igen och kommer igen. Mymlan skriver lysande om kvinnliga och manliga popikoner, och hur somliga tar sig rätten att döma Britney.

Kär mot sin vilja

Jag ser att Amelia Adamao är kär mot sin vilja. Eller så står det i tidningarna. Jag har inte läst artikeln, men jag gissar att det är det klassiska. Som det var för mig när jag träffade min Make: Jag hade haft några kortare relationer, en del struliga, och jag tänkte att nu ska jag verkligen vara singel och inte se åt en man. Då dök Han upp.
Hade jag varit intresserad av att träffa någon, hade jag väl inte gjort det. Då lyser det väl desperation i ögonen på en, och alla blir livrädda för att man är desperat?
Men egentligen är det ju en paradox: Är man dejtingsugen så är man öppen, och då borde man träffa fler presumtiva objekt? Och är man inte det, så är man ointresserad och sluten, och då håller sig objekten på avstånd.
Jag fattar inte hur det där funkar.

Vikten av att höra båda sidor

Det är viktigt i rättegångar. Och i journalistik. Och i alla andra sammanhang också. Jag känner två tonåringar och deras respektive föräldrar. Tonåringarna har trasslat till det ganska mycket. Först pratade jag med den enes föräldrar och blev förskräckt, bestört, arg och ledsen. Och när jag sedan hörde den andra sidan blev jag lika förskräckt, bestört, arg och ledsen. Men berättelserna skiljer sig åt. Väldigt mycket. Det är bara tonåringarna själva, och i viss mån deras föräldrar, som vet vad som är sant. Jag tänker att sanningen kanske ligger någonstans mittemellan. Och att vi är så snabba på att ta vårt eget barns parti. Vilket är fullt naturligt, men ibland kanske man måste inse att ens eget barn KAN ha gjort fel. Hur smärtsamt det än är. 

Fortsättning på sexspåret

Min Make läser inte min blogg (tror jag).
I dag bjöd han på riktig god mat. Det gör han ofta, men i dag sa han:
- Minns du att det här var det första du bjöd mig på när vi dejtade? Jag hade aldrig ätit det förut. Skål och tack för att du introducerade den maträtten i mitt liv. 
Va? Snacka om invit! Jag bara smälte. Nu har han halva inne.

Siesta + sex = sant

Martin Ezpeleta har ett smart förslag: Man ska ju ha siesta så man orkar med sex! På kvällen när man kommer i säng är man ju jättetrött efter en hård arbetsdag. Då orkar man ju inte. Men en siesta på dagen och sen sex, det är ju grejen! Nu undrar jag bara hur jag och Maken ska hinna ta siesta, träffas och ha sex, och sen jobba? Mitt jobb är flexibelt så jag kan nog fixa det, men med Makens är det svårare. Hmmm. Jag ska fundera vidare.

Dagens måsteläsning

Jag blir rasande.

Provocerande positiv

Vi som skriver på Facebook skriver ju sällan om tråkiga, negativa, jobbiga saker. Det är ju liksom inte till för det, tycker jag. Och de flesta andra. Igår skrev jag ett positivt inlägg om min toppensöndag som rymde både utevistelse, god mat, motion och bastu. I morse träffade jag en vän, AFK, som sa att det nästan var provocerande att läsa om min jä**a positiva söndag, när h*n själv legat hemma sjuk och eländig.
Det kan jag väl förstå, men skulle h*n känna sig bättre om jag inte haft en bra dag? Som att jag måste blåsa ut ditt ljus för att mitt ska lysa starkare?

Är jag bortskämd om jag vill ha kul?

Jag beklagade mig häromdagen för att det inte är så kul på mitt jobb. Då sa några personer ungefär:
- Vaddå kul? Hur kul tror du jag har på mitt jobb? Det är kul ibland, men för det mesta är det ju trist. Inte jobbar jag för att det är kul. Kul har jag på min fritid.
Jag har jobbat i 30 år och nästan alltid haft kul på mina jobb. Inte varje dag, men för det mesta. Och när det inte längre har varit roligt, så har jag sagt upp mig och hittat ett annat jobb.
Jag undrar nu: är det bortskämt att vilja ha kul på jobbet? Är det för mycket begärt? Ska jag nöja mig med mindre? Är det mer realistiskt att ha ett jobb som bara är helt OK? Jag har ju kul på min fritid - det kanske räcker?

Vad kan man kräva?

Jag har en bekant vars son är vegetarian. Det har han varit hela sitt liv, för att hans mamma och pappa har bestämt så. Jag har inga synpunkter på det, bara barnet får i sig tillräckligt med näring. Men. Nu kräver föräldrarna att maten på dagis (jag vet att det heter förskola) till sonen ska vara så lik de andra barnens mat som möjligt. Köttbullar till de andra, kikärtsbullar till pojken. Ni fattar. Fin tanke. Men inte helt realistisk, tycker jag. Det här dagiset får sin mat från ett stort centralkök (förkastligt, iofs, men det är en annan sak), så då får pojken den vegmat som tillagas där. Föräldrarna kräver nu att dagis ska laga kikärtsbullar när det är köttbullar. De är mycket arga och stridbara. Jag har sagt att jag inte tycker att mina skattepengar ska gå till att en person ska tillbringa tid i köket för att tillfredsställa dem, när det är så lite personal på dagis. Jag fick onda ögat. Så nu brinner jag väl i helvetet.

Trivialt lördagspyssel

Hittade hos Mammipammis och  Från mitt hörn. Väl bekomme.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där? - andefattig: tom, intetsägande, innehålls- (Stora synonymordboken) 
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? - Ingenting. 
3. Vad var det senaste du såg på tv? - Skavland. 
 4. Utan att se efter, gissa vad klockan är: - 15.30. (15.44)
 5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?- Luftavfuktaren i källaren.  
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då? - I dag, i trädgården och tömde krukor på sommarblommor och lite annat småjox.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen? - Tidningarna (Expressen, Aftonbladet, DN och SvD).  
8. Vad har du på dig? - Jeanskjol, t-shirt, trosor, BH.  
9. Drömde du något inatt? I så fall – vad? - Ja, jag minns det i morse, men inte nu.  
10. När skrattade du senast? - I dag, när jag pratade i telefon.  
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?- Anslagstavla med lite smågrejs. 
 12. Har du sett något konstigt på sistone? - I går såg jag en man som var jätte, jättelång. Säkert 2.30. Och så såg jag en annan man som såg mycket konstig ut. Han mådde nog inte så bra.  
13. Vilken var den senaste film du såg? - Hmmm... minns inte. Men senaste som jag minns är Precious (se den!). 
 14. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. - Vad skulle det vara? Jag berättar allt.  
15. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? - Fred på jorden. Det skulle föra med sig så många andra positiva saker.  
16. Tycker du 18. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?- Det tog lång tid.

Så ålderdomligt vi röstar

Jag ser alla rösträknare på tv, med gummituta på fingret, bläddrandes och räknandes. Hur ålderdomligt är inte det? Jag kan hantera miljoner på olika bankkonton (om jag hade), jag kan deklarera och göra en mängd andra saker med e-legitimation. Varför kan jag inte rösta så? Jag har röstat i 30 år och det har gått till på precis samma sätt. Och innan dess gick det till på samma sätt i många, många år. VILKET annat område i samhället har stått still lika länge? Det skulle vara skolan då.

Att utgå från sig själv

Det tror jag de flesta gör. Och så tycker vi att andra, som inte är som oss, är lite konstiga. Typ så här:
En person har dålig ekonomi (pluggar) men har aldrig med sig matlåda, utan lägger ca 1 600 k/månad på att äta ute. Varför har du inte matlåda, undrar jag, som alltid har det.Eller tar med dig fil och flingor, eller gröt eller Findus färdigmat?
- Det bli ingen mat över, svarar vederbörande.
- Men varför lagar du inte mer då? Tänker jag, men säger inte.
En annan kommer alltid för sent, och har inte hunnit äta frukost, och börjar arbetsdagen med att äta, på arbetstid. Varför går du inte upp lite tidigare, undrar jag som alltid är i god tid och har ätit när arbetsdagen börjar.
- Jag är så trött. Jag snoozar för många gånger. Ungarna krånglar. Eller något annat.
- Varför lägger du dig inte tidigare då? Tänker jag, men säger inte.
Och så vidare. Som tur är, så håller jag truten, och jag försöker att inte fördöma. Men jag TYCKER det är konstigt. Hur  svårt kan det va, liksom?

Dagens måsteläsning!

Precis det här försökte jag säga till en kompis i går. Men Hanne Kjöller skriver bättre. Läs!

Föräldramöten

Hur många sådana här, eller snarlika, föräldramöten har jag varit på? Alltför många. Jag har varit som D, men har vikt mig för trycket. Inte för att vi inte haft råd, utan med tanke på andra som kanske inte har råd. Tänk en lågavlönad, ensamstående morsa med tre ungar, där alla ska ha klasskassa!
- Mäh, det är ju inte mer än en chipspåse, det har ju alla råd med, säger många.
Och VAD vet de om det???
Alla mina barn kom till Liseberg. Men nu ångrar jag att jag inte stod på mig och vägrade klasskassa.

Hur gick det till?

Hur kunde SD ta sig in i riksdagen? Jag känner INGEN som röstat på dem. Är alla jag känner kloka? Kanske. Eller skäms folk att säga det? Troligen. Är det en missnöjesyttring? Förmodligen. Är det rasism? Säkert. Rädsla, okunskap, dumhet? Bergis. Och hur många är som Carina Åhs? "Hennes mamma är fattigpensionär och Carina tycker inte att man ska behöva vända på varenda krona och inte kunna köpa det pålägg man helst vill ha på smörgåsen. Hennes son blev i början av sommaren rånad och Carina tycker sig se mer våld i vardagen och längtar tillbaka till den tid då man inte behövde låsa sin dörr. I kampen om resurserna ser hon inte hur pengarna ska kunna räcka till både hennes mamma och Fatima från Somalia." (Annika Hamrud och Elisabet Qvarford). Hela inlägget här. 
Jag tycker att  de rödgröna missat att föra fram politiken som kan hjälpa Carina, hennes mamma och son. Och Fatima. Jag tycker de står för att vi gör saker TILLSAMMANS, medan Alliansen står för att var och en sköter sitt. Och jag befarar att många tänker "Röstar jag på Alliansen får jag 100 kr mer i plånboken varje månad. OK, då är saken biff".
Nu ska det bli väldigt intressant att se hur det blir. Får vi ett kallare, hårdare Sverige?

Lite skryt över mina barn

Min son berättade om en vakt på en krog som sagt "Jävla bögjävel" till sonens kompis.
- Han kanske förtjänade det, försökte Maken.
- Man kan väl aldrig förtjäna att bli kränkt för sin sexuella läggning, svarade min son.

Jag höll på att spricka av stolthet. Till min Makes försvar måste jag säga att han försökte förklara att det inte var SÅ han menade, utan att kompisen kanske varit för full, uppkäftig och bråkig, och därmed förtjänat en utskällning. Maken höll givetvis med om att bögjävel förtjänar ingen att kallas.

Ord är viktiga.

Nöden är uppfinningarnas moder

Min yngsta har flyttat hemifrån. Första månaden, innan han hinner få lön, blir det magert. Väldigt magert. Vi har gett ett litet bidrag. Ett litet. Jag har väntat på att han ska be om mer, men icke. I stället planerade han sina matinköp i 1,5 timme. Lästa alla annonsblad, cyklade till fyra olika butiker och handlade på extrapris, och fick mat för tio dagar för en spottstyver. Mycket vita bönor och linser, men WTF. Jag är stolt. Och känner igen mig själv. Jag flyttade hemifrån när jag var 17, och hade hellre svultit än bett mina föräldrar om pengar. Det var en stolthet som kanske gick till överdrift, men se så bra det gått för mig.

Oroa sig till beredskap?

Jag hade en intressant diskussion med goda vänner. En av dem oroar sig mycket. Och hon tycker det är bra. För då har hon en beredskap och har tänkt ut en plan om något skulle inträffa. Då behöver inte kriser och händelser bara dimpa ner. Hon har funderat på hur hon skulle göra vid skilsmässa, sjukdom, dödsfall och annat svårt.
Vi andra tyckte att det är dumt att oroa sig för saker som kanske aldrig inträffar. Händer det något, så tar man det då. Hittills har det funkat lysande för mig.
Jag har också svårt att tro att en plan som jag bestämmer mig för idag, om X skulle hända, knappast skulle hålla, om X blev verklighet.
Men det är spännande tankar. Och klart jag oroar mig. Men jag försöker hela tiden sluta med det, och jag tycker att jag blivit riktig duktig.
Däremot tar jag gärna ut glädje i förskott. Då får man ju i alla fall vara glad EN gång. Och i bästa fall två.

Mymlan och jag

På pricken så här är det. Snyft.

Jag såg Idol och nu undrar jag

1. Överskattar de sin förmåga?
2. Har de slagit vad med sina kompisar?
3. Är de lindrigt utvecklingsstörda?
4. Är de ute efter sina 15 sekunder i rampljuset?
Inget av ovanstående är fel. Jag bara undrar vad som driver dem. Sedan undrar jag varför man har en jury. Jag gissade rätt på ALLA: vilka som ska gå vidare, och vilka som inte gjorde det. Jo, jag fattar att juryn är underhållande. Nåja. Så pjåkigt var det inte.

Babel eller Idol?

Jag tänkte skriva på FB "Ska jag se Babel eller Idol?". Men jag gjorde inte det. För att... ja, jag vet inte riktigt. Men några vet att jag ser Babel, och andra tror att jag väljer Idol. De som vet att jag ser Babel, skulle fatta att jag skojade. Att valet liksom var självklart. Medan de som tar för givet att jag ser Idol (för att de gör det, för att de knappt vet vad Babel är), skulle tro att jag skämtade. Åt andra hållet, så att säga.
Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte. Kanske att jag är en dubbel person?
PS Jag skulle kunna se Idol om det inte fanns något bättre att se.

Svar på gårdagens cliffhanger

- Vad skulle din vän säga är dina bästa sidor?
- Att jag alltid ställer upp, är bra på att lyssna, rolig... yadayada.
- Vad är din vän bra på?
- Hon ställer alltid upp, är bra på att lyssna, rolig... yadayada.
- Vad skulle din man säga är bäst med dig?
- Att jag är kärleksfull, snäll, smart, rolig... yadayada.
- Vad är bäst med honom?
- Att han är kärleksfull, snäll, smart, rolig... yadayada.

Förklaring: Du ser de positiva saker hos andra som du själv har. Wow, alltså!

Genom andra känner du dig själv

Jag testade coachning i dag. Det var häftigt. Jag fick börja med att berätta om mina positiva sidor. Sedan fick jag säga vilka positiva sidor jag trodde min man skulle säga om mig. Och så vad en god vän skulle säga. Sedan de negativa. Och så skulle jag säga vilka positiva sidor min man, och min vän har.
I morgon ska jag berätta vad som hände. Tills dess: Gör övningen! 

Vid 50 har vi ingen startsträcka

Jag träffade en massa kloka kvinnor i går. En av dem har jag inte träffat på sisådär sju, åtta år kanske. Vi har jobbat ihop lite grann, men känner bara varandra lite grann. Vi är bekanta, skulle man kunna säga. Så i går. På nolltid avhandlade vi djupa, svåra ämnen och var så öppna som man bara är med sina närmaste vänner. Sedan rusade jag vidare till nästa träff. En kvinna jag jobbat lite med och bott granne med några år. Bekant, skulle man kunna säga. Vi sågs på ett flyg för fem år sen (typ). Samma där. Vi sätter oss ner och öser på om svåra, djupt personliga saker. Utan startsträcka. Utan artigheter. Utan kallprat.
Jag tänkte på det när jag la mig, och nu när jag sovit på saken har jag svaret: Vid snart 50 har vi inte tid med en massa tjafs. Vi vet att vi bara har att vinna på öppenhet och ärlighet. Vi behöver inte bry oss om vad andra tycker och tänker. Vi är djupt intresserade av varandras öden och liv, och vi lär oss av varandra. Vi samlar på oss erfarenheter och goda berättelser. De där guldkornen placerar jag djupt i mitt hjärta och blir nästan hög av alla möten med kloka, smarta kvinnor. Jodå, det finns kloka män också, men just igår var det möten med tolv kvinnor som gjorde min dag.

Linda Skugge sätter huvudet på spiken

Ibland är hon ute och cyklar, men ofta har hon rätt. Som nu. Klart man ska sätta barnen först! Jag, som nyss blivit "utan hemmavarande barn" vet ju att småbarns- och skolbarnsåren går i en grisblink. Nu är det alldeles tomt och tyst i huset och jag sörjer att jag inte har mina barn hängande i kjolen. Äsch, det är dubbelt, förstås. Klart jag är glad och stolt över att de klarar sig själva, och det är ju så det ska vara. Inte ska de bo hemma tills de är 35, för jessunamn. Men jag har inte vant mig vid all tid. Jag funderar över vad jag ska användaden till. Förslag någon?

Goda argument mot SD:s valfilm

Tack och lov ska inte TV4 visa den. Och här, har Tor Billgren listat synnerligen kloka argument mot dårpippisarna. Se filmen här. Det kan ju inte vara en seriös reklambyrå som gjort den!?

Hur ÄR folk?

Julian Assange är ju anmäld för sexbrott. Ingen, förutom de inblandade, vet om han är skyldig eller oskyldig. Men jag häpnar. Verkligen häpnar över den debatt som pågår. Jag häpnar över alla tillskyndare som minsann VET att han är oskyldig. Och ännu mer häpnar jag över dem som hängt ut de två kvinnor som anmält honom. En av dem är feminsithataren Per Ström. Fy f*n!!!
Ann-Charlotte Marteus skriver klokt. Läs, läs.

Behandla andra som du vill bli behandlad

Brukar man ju säga. Men det är ju FEL! Man ska väl behandla andra som DE vill bli behandlade? Inte som JAG vill bli behandlad?
Ha ha. Jag trodde det var ett av tio Guds bord, så jag googlade. Men det var det ju inte. Visar hur okristlig jag är. För min allmänbildning är det inget fel på ;)

Jag trivs hemma

På semestern var jag hemma jättemycket. För att jag ville. Det var underbart. För några år sedan hade jag mitt kontor hemma, och tyckte det var toppen. Alla frågade:
- Men får du nåt gjort? Jag skulle bara gå omkring och såsa och göra en massa annat.
Jag fick mycket gjort. Problemet var inte att jag jobbade för lite. Problemet var att inte jobba för mycket. Jag brukade tänka "Nu stänger jag dörren till arbetsrummet och går inte in där förrän i morgon bitti". Det gick ibland.
Nu jobbar jag hemma igen, några veckor. Och det är så härligt. Få rå mig själv, jobba när och hur jag vill (i pyjamas, till exempel) och slippa folk som stör hela tiden. Behöver jag en paus, hänger jag tvätt, byter gardiner, tömmer diskmaskinen eller lägger mig i sängen med en tidning.
Ogillar jag människor? Inte alls! Tvärtom! Jag älskar människor. Verkligen älskar. Men jag träffar dem när jag vill.
I den bästa av världar skulle jag vilja jobba hemifrån tre dagar i veckan, och resten på kontoret i stan. Jämarns vad mycket jag skulle få gjort!

Sluta dalta med arbetarklassen!

Underbar krönika av Martin Ezpeleta.

Skulle jag ha sagt till?

Jag var på en tillställning (inte fest, genom jobbet) med ca 20-30 personer. Där fanns en dam med vita byxor. I baken hade hon en brun fläck. Inte jättestor. Men dock. Väl synlig. Förmodligen hade hon släppt en blöt prutt. Jag ville gå fram till henne och viska detta, men sen insåg jag att hon inte skulle kunna göra något åt saken. Eller kanske går folk omkring med extrakläder i handväskan omutifallatt? Men tänk i kväll när hon klär av sig och ser den bruna fläcken. Stackarn!

Jag har länge funderat över

varför pappor styr barnvagn med bara en hand. Vill de egentligen inte kännas vid barnet? Vill de visa att de är så starka så de orkar styra den med en hand? Titta er omkring så ska ni se att det stämmer, och svara sen varför ni tror att det är så här.

Fascinerande kvinna bor i grotta

Jag lyssnade på Karlavagnen igår. Då intervjuade Anja Kontor en kvinna som halva året bor i en grotta! Otroligt fascinerande. Och nuförtiden är ju ingenting längre än en googling bort, så här fick jag läsa mer. Helt obegripligt, men också beundransvärt. Men jag undrar var hon laddar sin mobil? Och jag undrar också varför hon sminkar sig.

Är det halvfullt eller halvtomt?

För mig är det alltid halvfullt. Och jag tar gärna ut glädje i förskott: då får jag ju vara glad två gånger. Varför ta ut sorg och oro i förskott? Det kanske inte ens inträffar! (Oro är jag sådär med. Jag jobbar på att bli bättre.)
Men i min närhet har jag personer som alltid ser glaset som halvtomt och som aldrig tar ut glädje i förskott: då blir man ju besviken. Medan jag tycker att då har man ju fått vara glad en gång i alla fall.
Nu har en av de här personerna en liten åkomma som kan botas med en kortinspruta. Chansen att bli bättre är 50 procent. Då är det ingen idé, tycker vederbörande. Herreminje!!! 50 procent är ju MYCKET. Och man blir ju inte sämre, man kanske bara inte blir bättre. Vad är problemet? Det övergår mitt förstånd hur man INTE kan ta chansen.
Jag funderar var min gräns går. 75 mot, 25 för? Då skulle jag stenhårt tro på 25. 80-20. Fortfarande 20. 90-10. Då skulle jag vara lite tveksam. Men bara lite. Och jag skulle gripa halmstrået med de där 10.

Flickor stressar mer - för vad?

Flickor är ambitiösare. De stressar mer. De pluggar mer. Det är bra. Om det inte vore för att de mår dåligt av pressen och stressen. Och jag undrar: Varför har då inte kvinnor högre lön och bättre jobb, eftersom de pluggar mer, är ambitiösare och har bättre betyg? Är det så att det inte lönar sig för oss att anstränga oss? Blir vi i alla fall omsprungna av pojkarna/männen?

Vardagen blir synlig i bloggar

Så sant som det var sagt av Ronnie Sandahl.
Och jag tänker: Är det viktigast att skriva av sig, eller att bli läst? Det måste vara det första, för hur lätt är det att nå ut i bloggbruset? Nära och kära läser, förhoppningsvis. Och det kanske är gott nog?

Jag är glad att jag kan hjälpa till

När mitt äldsta barn flyttade hemifrån, köpte vi en tv åt honom. Ingen dyr, men några tusenlappar kostade den. På tv-affären sa jag:
- Tänk att man ska gå med öppen plånbok och sponsra sina vuxna barn. När jag flyttade hemifrån fick jag minsann klara mig själv. 
Då sa han:
- Jag tycker du ska vara glad över att du KAN hjälpa till. Visst vore det värre om du inte kunde?
Jag tänker på det ibland, när de ringer och vill låna pengar, eller ha ett bidrag till telefonkort eller mat på stan. Och nu har jag bestämt mig: Jag tycker det är bra att jag kan hjälpa dem. Och har man ett överskott, vem vill man hjälpa då, om inte sina barn?
PS Han med tv:n ber aldrig om pengar, trots att han har det knapert. Men eftersom jag vill vara rättvis, ger jag honom ett bidrag ibland när de andra fått pengar. Han blir så enormt glad, och tycker vi ska sluta "skämma bort" honom och syskonen. Det tycker jag är sympatiskt.

Duktig flicka är en klassfråga

Jag känner en kvinna som är ensamstående med tre barn. De bor i en tvåa. Hon sover i vardagsrummet och barnen (tonåringar av olika kön) delar på sovrummet. Att kunna betala körkort till sina barn finns inte ens i hennes sinnesvärld. Hon drömmer om en weekend i Stockholm, utan barn. Hon får fortsätta drömma. Jag tänker på henne, och alla andra lågavlönade, ensamstående morsor som sliter arschlet av sig för sina barn, när jag läste detta.

Varför läser inte föräldrar barnens bloggar?

Jag har ganska många vänner som har barn som bloggar. Det är jättekul. Jag tycker det skulle vara underbart om mina barn bloggade. Det kanske de gör (men jag tvivlar), utan min vetskap. Men det jag tycker är konstigt är att föräldrarna inte läser sina barns bloggar. Jag gör det ibland, när jag slösurfar, men jag följer ingen av dem.
Häromdagen kommenterade jag (muntligt alltså, i AFK-livet) ett inlägg av en tonåring till hennes mamma, min kompis.
- Jaha, där ser man, sa hon. Ja, nu var det länge sen jag var in där. Jag ska skärpa mig.
En annan sa:
- Jag har sagt till min dotter att vi bor i samma hus och ska prata med varandra. Jag har ingen lust att kommunicera med henne via en blogg.
OK, det kan jag förstå. Men LÄSA kan man väl? Och har barnen gett sin bloggadress, vill de ju att man SKA läsa.
De är ganska utelämnande, kan jag säga, de här tonåringarna. Och har bilder där de både är lättklädda och har alkohol i näven.
Det är ju ingen fara, tänker väl tonåringarna. Morsan och farsan läser ju i alla fall inte.

Den flickan ska bära mitt efternamn

Sången skrevs 1949. Det värsta är att det tycks gälla igen.
Jag brukar roa mig med att titta på bröllopsbilderna i tidningen. Det är sällan jag känner någon. Alla mina vänner har gift sig för länge sedan. Men jag brukar titta för att se vilket efternamn de väljer. Jag för ingen statistik, men banne mig tror jag att 99 av 100 kvinnor tar mannens namn. Han kan heta Andersson, Pettersson, Svensson eller Eriksson. Typ. Hon kan heta von Krusenstjerna, Rudehäll, Gyllenstråle, Kornelius eller Wallmofjäll. Typ. Ni förstår hur jag menar. Men nog sjutton väljer hon hans namn. Jag tycker det är trist. Och som vanligt undrar jag vad det beror på.
Jag själv då? Dubbelefternamn!

Jag är ensam bland 120 kolleger

Vi är ungefär 120 personer på mitt jobb. Alla har varsitt skrivbord. Innan semestertiderna började, fick vi ett påminnelsemejl. Typ "Kom ihåg att knappa in på telefonen när du är tillbaka. Töm kylen på mat. Höj skrivbordet till högsta läget och skriv en lapp med det datum då du är tillbaka". Inte så svårt. I går stötte jag på städerskan på mitt jobb, och hon sa "Du är den enda i hela huset som har höjt ditt skrivbord och skrivit en lapp om när du är tillbaka!" Det är ju inte klokt! HUR kan det komma sig???

Jag kanske ska operera lite

Pija Lindenbaum började sitt sommarprogram så bra. Ungefär så här: "Hon är på läkarbesök. Under provtagningen frågar läkaren:
- Vad jobbar du med?
- Jag skriver barnböcker.
- Va kul! Det har jag också funderat på. Så skulle min mamma kunna illustrera. Jag undrar vilket förlag jag ska välja?
Jag slog till henne. Nä, det gjorde jag inte. Men jag borde ha sagt:
- Jag tycker det verkar så kul att skära i folk. Undrar om jag skulle börja operera lite."
Ha ha. Det är toppen! Skriva och rita kan ju alla. Då måste ju alla kunna skriva böcker! Framförallt barnböcker.
Hela programmet är bra. Lyssna! (Här borde jag länka, men det är så krångligt att hitta länkarna. Otroligt!)

Ingen blev irriterad eller stressad

I går satt jag i en bil på E4:an i tre timmar. Det största problemet var att jag var kissnödig. Innan vi blev stående, blev jag omkörd av en ambulans och mötte två. Ambulanshelikoptrar landade, poliser kom, taxibilar körde skadade till sjukhus, blodtransporter hade bråttom, bärgningsbil och brandkår kom. Det var en krock mellan en buss och en personbil med tre döda. Vi fick fotlöpande information på radion, så vi visste att tre personer dött och att 24 personer var med på bussen. Jag pratade med några i kön och alla var bara bedrövade. Och tacksamma för att de inte var inblandade. Ingen gnällde över dålig information, långsamma hjälpfordon eller något annat världsligt. Inte heller i dag läser jag om något gnäll från oss som satt i kön. Det tycker jag är bra. Riktigt bra.
När trafiken kom igång, gick det osedvanligt lugnt och sansat. Jag tror att alla blev omskakade och insåg att det är bättre att komma fram lite sent, än inte alls. 

Gör inte folk det svårt för sig?

Jag letar en grej på Blocket. Idag hittade jag den.
- Det kommer en man i kväll och tittar på den. Jag kan ringa dig om han inte köper den.
- Men jag kan komma nu. Och du får pengarna i handen. Är det inte först till kvarn som gäller?
- Nja... nä... jag lovade ju honom...
Det lärde jag mig snabbt när jag började sälja grejer på annons: Den som kommer först med pengarna, får den. No matter what.
Men det behövs väl att man säger nej till alla för att man lovat någon. Och så kommer aldrig den där någon. Och man har inget nummer till de andra. DÅ kanske man lär sig?

Mitt gör-det-nu-beteende

Jag har alltid sagt "När jag bli pensionär ska jag klistra in alla foton i album". Nu har jag semester. Jag är hemma. Vädret är sådär. Jag har inga särskilda planer. Jag klistrar in foton i album! Det går fort och är lite roligt. Det roliga är att bli nostalgisk och minnas.
Jag bara undrar varför jag skjutit upp ett tvådagarsjobb i så många år???

Pengabränningen igen

Tomas Mazetti skriver klokt om det, när han svarar på kritik från Birgitta Ohlsson (fp). ALLA partier skulle kunna strunta i PR. TÄNK vad många flickor (och pojkar) de skulle rädda undan svält!
Det är Nattens Bibliotek som uppmärksammade mig.

Varför, varför, varför inte tala sanning?

Borde inte ALLA vi det här laget ha lärt sig att det är bäst att lägga alla kort på bordet? (Sven Otto-affären.) Vi är ju faktiskt väldigt benägna att förlåta om någon säger som det är och pudlar. Sedan när har det lönat sig att ljuga, göra sig oanträffbar och inte ge några kommentarer? Vad har regeringen för rådgivare? De borde haft Staffan Dopping eller Paul Ronge. Smarta grabbar.

Oj oj oj Anette Kullenberg

Hon har en poäng.

Krossa myten om kvinnors elakhet

Jag är så less på att höra att kvinnor inte hjälper varandra. Att kvinnor är bitchiga mot varandra. Att kvinnor är varandras värsta fiender. Det är inte sant! Det kryllar av snälla, omtänksamma, stöttande och hjälpande kvinnor. Kvinnor som gör allt för att fler kvinnor ska komma fram.
Underbara Clara skriver klokt om det.

Inget är som det tycks vara

Jahaja. Nu kanske det trots allt inte är medias fel att Sven-Otto avgick? Jag hoppas, och tror, att det är som Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen skriver. Nu spekuleras det hejvilt vad Sven-Otto gjort. Jag hemfaller inte åt de spekulationerna. Här.

Underbara Clara om pengabränning

Sven-Otto och Solveig är kloka

Jag tycker Sven-Otto gör rätt som prioriterar sina barn, sig själv och sin fästmö. Sedan är det tragiskt att han är indragen i en vårdnadstvist. Mest för barnens skull. Och det är för jä**igt att journalister ringer hans 16-åriga dotter och frågar hur det känns att pappa ligger på hjärtintensiven. Hon vet inte ens om det. Eller att hans 8-årige son inte kan komma hem till pappa, för hans bostad är belägrad. VARFÖR vägrar inte journalister att ringa??? Och hänga utanför hans dörr?Som journalist kan man vägra utföra förnedrande uppdrag.
Sedan gör Solveig också rätt som hoppar av ett parti som inte längre står fast vid sin ideologi.

Fattiga barn har sämre betyg

Det är ju självklart. Jag förstår inte hur någon ens kan vara förvånad. Fattiga barn får inte glasögon. Fattiga barn får inte den medicin de behöver. Fattiga barn kan inte följa med på skolresa eller utflykt. De får ljuga och säga att det är sjuka. Fattiga barn får ingen cykel. Fattiga barn får inte nya skor. I Sverige. Har de friska, sunda föräldrar behöver de i alla fall inte svälta. Ja men då så.

Schymans utspel över gränsen?

Jag vet inte. Å ena sidan: Solklart. Det är fruktansvärt att elda upp 100 000 kronor - tänk vad mycket gott de kunnat göra. Å andra sidan: Kanske inte. Hon fick uppmärksamhet (det var ju syftet). Mycket, mycket mer än hon fått av en halvsidesannons (eller om det var helsides) i DN som kostar 100 000 kr. Och frågan är viktig: Kvinnor tjänar 100 000 kronor mindre än männen. Varje MINUT.
Det var enklare förr, när jag var yngre. För då hade jag svar på allt och visste allt. Allt var svart eller vitt. Jag hade ingen gråskala. Inget å ena sidan, å andra sidan. Då hade jag tyckt att det var rätt. Tror jag.

Aftonbladets nyhesvärdering

Det är visserligen nyhetstorka, men en kattjä**l som toppnyhet?! Hur tänkte de???

Berglin sätter huvudet på spiken

Facebook kan beröra

Mycket finns att säga om Facebook. Jag gillar den. Och allt jag skriver brukar jag tänka att hela världen KAN läsa. Därför skriver jag ju inte att jag haft sex med min man, bråkat med mina barn eller att en granne är kocko. Jag undviker "Fint väder idag". Och landar någonstans däremellan i mina statusuppdateringar.
Men häromdagen skrev jag något som var ganska personligt/privat. Jag skrev om en grej där jag både fick gråta och skratta. Och jag slog personligt rekord: 31 har tryckt på gillaknappen och 32 har kommenterat.
Av det drar jag slutsatsen att Facebook är bäst när den berör. Det betyder dock inte att jag tänker skriva när jag haft sex med min man, bråkat med mina barn eller att en granne är kocko.
PS Jag fick dessutom tre meddelanden, två mejl och två telefonsamtal i ärendet. 

Jag + polis = nervös

Varje gång jag ser en polis i trafiken blir jag skitnervös. Det är för att jag alltid kör för fort. Jag vet att det är dumt.
I morse såg jag dem. S**t, tänkte jag. Det var 50. Körde jag 70? Eller 80? Herregud, då tappar jag körkortet! Jag blev invinkad, stannade, började gröva i väskan efter plånboken där körkortet ligger. S**t igen. VAR är den? Puh. Jag hittade den.
Då var det min tur. Jag tryckte på knappen för att hissa ner vindrutan. S**t. Det gick inte. Jag tryckte åt fel håll.
Men till slut så. Och jag halade fram körkortet. Och fick blåsa. Det gick bra.
- Nu rullar din bil, sa polisen sedan.
S**t. Jag hade glömt både handbroms och att lägga i en växel.
Jag log lite snett.
- Det såg ju fint ut det här, sa polisen, när jag fått stopp på bilen. Ha en trevlig dag.
- Detsamma, stammade jag fram och kände det om om jag sparat 3000 spänn.
Jag borde börja tänka på mitt beteende i trafiken.
PS Jag har träffat polisen i andra sammanhang, och jag måste säga att jag är imponerad över det jobb de gör, och det lugn de behåller trots all s**t de får vara med om. Rötägg finns hos polisen, liksom i alla andra yrken. 

Alla människors lika värde

Det skriver de flesta under på. Men det är ju inte sant. I så fall skulle ingen svälta, vara hemlös eller fattig. Och mina barn är mycket, mycket mer värda än dina barn. För mig. Det, ungefär, sa Eva Dahlgren i sitt Sommarprogram. Lyssna. (Jag hittar inte hur man länkar direkt. Korkat!)
Om alla på hela jorden skulle ha exakt lika mycket, hur mycket/lite skulle vi ha då? Vi skulle säkert få mindre, men jag tror att alla skulle vara mätta och alla skulle ha en bostad och kläder på kroppen. Men jag vet inte. Jag gissar bara. Vilket land ligger på "medel-BNP" eller hur man nu ska räkna? Det är en himla spännande tanke. Skulle vi slippa krig då? För vad skulle vi kriga om, liksom?

R.I.P Michael Jackson + ur barnamun

En 7-åring i min närhet fick frågan om han visste hur Michael Jackson dog.
- Ja. Han tog för mycket Emlakräm.

Backup eller inte?

Hade ett intressant samtal med några kolleger idag. Alla har vi tonåringar, och vi diskuterade midsommar. Jag sa att jag nog är nykter, OM jag måste åka och hämta någon som blivit för full, tappat mobilen och plånboken. Typ. (Min yngsta är 18).
En av mina kolleger (kvinna), skulle avstå att åka till kompisars stuga, för att hennes tonåringar inte vill följa med, och hon vill inte lämna dem ensamma.
De andra två (män) tyckte vi gav upp våra liv, och lät barnen styra för mycket.
- Skulle min dotter ringa och be mig hämta henne för att hon var för full, skulle jag säga "Otur gumman, pappa har druckit två glas vin. Du får ta dig hem bäst du vill", sa den ena.
- De måste ju lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar, sa den andra.
Jag tycker de har en poäng på ett sätt. Men jag står fast vid mitt ställningstagande. Jag VILL att mina barn ska känna att jag alltid finns där om det skiter sig för dem. Jag vill inte gå framför och sopa, men jag vill stå bakom och ta emot dem om de faller.
Men egentligen kanske det är att curla för mycket?
PS Jag älskar ett glas vin till maten, eller för all del två. Men det är ingen stor uppoffring att avstå.

Vad ÄR det med småbarnspappor?

Jag har sett liknande saker hända. Jag blir lika chockad varje gång. Vilken tur att jag valde en klok och vettig man. Hade han varit rik och snygg, hade han varit perfekt. Men vem vill leva med en perfekt människa?

Jag ångrar att jag inte gjorde nåt

Framför mig i kassan stod en mamma med tre barn i åldrarna 5-8, sisådär.
- Snälla mamma, kan jag få den här tidningen, frågade flickan.
- Vi får se om pengarna räcker, svarade mamman.
De räckte inte. "Men gud, barnbidraget kom ju i fredags" tänkte jag. Hon plockade bort tvättmedel och toapapper. Pengarna räckte ändå inte.
Jag kollade i min plånbok om jag hade kontanter. Det hade jag inte. Jag tänkte att jag kunde ge henne 200 spänn. Jag funderade hur hon skulle reagera. Hon skulle säkert säga "Nej, men oj, det kan jag inte ta emot". Jag skulle stå på mig. Det hann jag tänka när hon log skamset och sa:
- Oj, förlåt att det tar tid.
- Ingen fara, jag har ingen brådska, sa jag och log mitt vänligaste leende.
Hon plockade bort avocado, keso och sallad. Nu räckte det.
- Kan du väga bananerna och se om jag kan ta dem, bad kassörskan.
Det gick. Men några andra grejer i vagnen blev kvar.
Hon log mot mig. Lite röd om kinderna. Skamsen. Jag log tillbaka. Stackars henne. Stackars, stackars henne.
När jag gick grät flickan som inte fick sin tidning.
Och jag undrade varför jag inte betalade hennes varor med mitt kort. Och jag undrar hur många som har så lite pengar, tre dagar efter barnbidraget? Men jag kanske ska vara glad för att barnen fick bananer? Och jag undrar om de får duscha rumpan, istället för att använda toapapper?

Om bröllopet dårå

Jag grät när de sa ja, när de pussades första gången, när Victoria höll sitt tal, när kungen höll sitt tal, när Olle höll sitt tal och mest när Daniel höll sitt tal. En riktig bölardag, trots att jag varken är rojalist eller särskilt intresserad av kungahuset. Det roligaste var att se kläderna och så har jag en vän som var med, så jag spanade in honom nu och då.
Men alltså: Visst LYSER det om dem? Snacka om att de verkligen älskar varandra. Jag menar: Hur mycket mod och uppoffringar krävs det inte från Daniels sida för att bli prins? Vem som helst skulle ju dra sig ur när man inser vilket påpassat, kringskuret liv man får. Så snacka om att han måste älska henne. Och hon honom. Jag säger som Daniel: Störst av allt är KÄRLEKEN!!!
Underbara Clara skriver klokt om spektaklet. 

Döda för att visa att det är fel att döda

Dödsstraff är helt obegripligt. Ska man döda någon för att visa att det är fel att döda?
I USA har Ronnie Lee Gardner skjutits till döds. Det var fem frivilliga personer som sköt, men bara fyra av vapnen var laddade med skarpa skott. Om skyttarna i framtiden får dåligt samvete så kan de alltid tänka "Men det kanske inte var mitt gevär som dödade honom, så jag är nog oskyldig". Så himla praktiskt.

Tror de att ungdomar är korkade?

Jag lyssnar alltid på P1 när jag kör bil. Utom någon enstaka gång när jag skiftar till P3. Men hur tänker de när de gör sina nyheter? Jag fattar att kanalen vänder sig till ungdomar, och därmed ska även nyheterna vara lite ungdomligare. Men måste de säga "de har kollat på ..." när någon forskat? Och så säger de kille och tjej om män och kvinnor.
I går åkte min 18-åring med mig och vi lyssnade på P1, som vanligt. Det var något som handlade om jämställdhet, men reportern blandade "jämlikhet" och "jämställdhet" hipp som happ. Jag suckade och frågade sonen om han kunde skillnaden på begreppen. Det kunde han.
Min slutledning: Ungdomar är smartare än reportrar på P1.

Sorgligt och vackert, jag bölar

Besvärjelsen

Du kommer resa dej och gå, du kommer lära dej mitt namn.

Det kommer tidvis att bli svårt, det blir kallt, och åskan kommer gå.

Men jag ska gnugga dig varm, jag ska viska ditt namn, du ska somna i min famn.

Vi kommer älska dej då. Och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej.

Du kommer smälla i dörrar, och skrika: ”jag hatar dej.”

Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov, för att se om vi står kvar.

Vi kommer älska dej då.

Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu.

Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu? För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha.

Du kommer vända dej bort, du kommer be oss att gå.

Och vi, vi kommer älska dej då.

Du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag.

Hittar nån annanstans att bo, det är tyst, ditt rum står tomt.

Vi ställer in nåt gammalt skräp, och blir sittande en stund och tänker tillbaks.

Vi kommer älska dej då.

Men det kommer alltid finnas dom, som vill sätta dej på plats.

Och dom som vill tala om att du är ingenting värd. Men då minns du vad vi sagt, och du vet att dom har fel.

Du kommer inte höra på. Du kommer vända dej och gå.

Och vi ska följa dina spår, vi vill veta vad du gör och hur det går.

Och sen efter några år, sitter vi barnvakt så ofta vi får.

Och vi är stolta, kan du tro, stolta som få när vi ser dej med dom små.

Vi kommer älska dej då.

Och så en mörk och kulen höst, när din far är gammal och mor är trött.

Då tar du dej tid, kommer över nån söndag med en flaska vin.

Du gör vinter i vår trädgård, medan vi sitter och ser på och sen äter vi en bit.

Vi kommer älska dej då.

Jag lägger handen mot din kind. Mina läppar mot din panna.

Och jag viskar några ord som du inte kan förstå.

Men som ska skydda dej ändå.

Text :Oscar Danielsson 

Höjden av inskränkhet?

Den kristna tidningen Dagen vill inte ta in en annons om ett läger för kristna HBTQ-ungdomar. Jag tar mig för pannan. Nu får jag ju alla mina fördomar om kyrkor och religioner besannade: de är inskränkta.
Kyrkans tidning, är tydligen något mer tolerant. De skriver om detta, och därmed antar jag att de tagit in annonsen.

Sätt kidsen i bättre mikroklimat

SvD skriver om en dold betygsklyfta.
Jag håller med Amelia Adamo om att det är bullsh*t. Hon skriver "Alltså sätt in vilken unge som helst i bättre mikroklimat så kommer de också att komma högre på betygsskalan. Det är som de flesta vet ändå föräldrar som sätter barns ribba. Och det mikroklimat du har hemma avgör det mesta i din barndom – hur duktiga lärarna än är." Just så.

När har man sonat sitt brott?

Det finns de som tycker det är bedrövligt att Annika Östberg ska få sommarprata. Det tycker inte jag. Hon har sonat sitt brott. Hon har suttit i fängelse i 28 år. Räcker inte det? Alla har rätt till en andra chans. Som en något förmildrande åtgärd, så var det inte hon som sköt. De anhöriga till de mördade, bor inte i Sverige. Och hon har en fantastiskt intressant historia att berätta. En unik historia. Jag kommer inte att missa det sommarprogrammet.
Men röster höjs: Ska Hagamannen få sommarprata? Anders Eklund? Och så vidare. Det är ingen lätt gränsdragning, men i fallet Annika är det solklart, tycker jag. 

Vi vingklipps med åren

Jag har träffat gamla, kära vänner i helgen. Vi ses inte så ofta. Vi hade så roligt, och vi skrattade och grät och pratade gamla minnen.
Det som slår mig är att vi alla blir lite vingklippta med åren. Ingen kommer undan. Förr eller senare drabbas vi av något svårt.
Vi som sågs nu har barn med anorexi och barn som använt droger. Någon har drabbats av cancer, några har mist sina föräldrar och någon har skilt sig. Nära vänner till oss har barn som fått cancer och andra har överlevt tsunamin.Någon har en vän som är tvångsintagen på psyk och någon har sitt barn på en psykiatrisk avdelning.
Men tänk vad vi klarar av. Ingen av oss har gått under. Och vi skrattade mycket, mycket mer än vi grät.

Ship to Gaza

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag undrar hur Israel tänker? Det är liksom över alla gränser. Och så tänker jag att det är tur att Henning Mankell och andra kända, intellektuella var ombord, så de kan berätta för oss vad som hände. Berätta hade vi alla kunnat, men nu blir intresset så mycket större när det är kändisar som ska vittna.

Tänk va paff jag skulle bli...

... om detta hände mig. Jag skulle bjuda på kaffe. Om jag fann mig.

Amelia svarade, så nu vet jag

Jag såg Amelia Adamo på tv och då hade hon sådana smarta delbara läsglasögon på sig. Jag har googlat, men inte hittat dem. Så jag frågade henne på hennes blogg. Och fick svar! Heja Amelia, och tack. Visst är de coola? Nu är frågan bara vilken färg jag ska ha...

Varför får inte barn längta?

Jag vet inte hur många bio- och teaterbesök jag varit på med mina barn när de var små. Och alltid, alltid var det barn där som var för små. De kunde inte sitta still, de kunde inte vara tysta och deras föräldrar fick förklara allt för dem. Jag har varit på cirkus med mina barn när andra barn skrikit av rädsla. För att de är för små.
Nu håller jag på med en grej på mitt jobb där åldersgränsen är nio år. Föräldrar ringer och mejlar och bönar och ber. Snäääälla, jag har en 8-åring... OK, en mogen 8-åring kan väl gå. Men det finns de som vill lämna sina 5-, 6- och 7-åringar. Och idag: en 4-åring!!!
Hur tänker de??? Varför kan inte barn få längta tills de har åldern inne?

Clintan fyller 80 - still going

Det kan man inte tro. Han är en stilig man. Jag kom att tänka på 1983. Då var han 54 år. En kompis till mig, då 20 år, blond och snygg, besökte Clintans bar i Carmel i Kalifornien. Han var där och ville ha med henne upp på rummet. Min kompis tvekade, men sa sen:
"Enda anledningen till att jag skulle göra det, är för att kunna skryta för mina kompisar. Men ingen skulle tro mig, så jag tackar nej". Han blev otroligt paff. Och sur. Han var inte van att bli nobbad.
Jag vet inte hur jag gjort ;) Jo, jag hade nobbat. 54 årig gubbe när man själv är 20. Usch. Men idag? Tja...
Bild lånad från Svd. 

Är det så besvärligt med barnens aktiviteter?

Jag läser på flera bloggar om majterrorn. Det är föräldrar som känner sig så stressade över alla utvecklingssamtal, dagismiddagar, gympaavslutningar och så vidare.
Jag har tre barn, och jag föreslog aldrig grötmiddagar vid jul eller grillpartyn på våren. Det gjorde föräldrar med ett barn. Men jag, och eller Maken, deltog på alla. Hur många öppet hus, föräldramöten, utvecklingssamtal, skolgårdsstädningar och andra aktiviteter kopplade till ungarna, som jag bevistat, vet jag inte. Många var det.
Men aldrig att jag tyckte att det var SÅ besvärligt som "dagens föräldrar" tycker. Det beror nog på att jag och Maken inte gjorde karriär samtidigt, när barnen var små.

Hur tittar du på tv?

Vi pratade om det, några vänner och jag. Och det är verkligen olika. Det också ;) Många slötittar, de zappar runt och ibland fastnar de för något. Det gör jag aldrig. En del tittar i tablån och bestämmer sig för att se X och Y.
Och så jag, som var ganska ensam om mitt tittande: Jag tittar i tablån och bestämmer mig för X och Y. Samtidigt har jag min lilla dator i knät som jag surfar med. Om det är ett superintressant program, typ en film eller dokumentär, så lägger jag undan datorn. Annars har jag ett öga och öra på tv:n och ett på datorn.
Jag kan också se två program samtidigt. Ta till exempel Bygglov eller något annat inredningsprogram som jag gillar. Då tittar jag, utan volym. Jag vill SE vad de gör. Deras babbel kan jag vara utan. Och så ser jag något program som jag missat i SVTPlay. Så zappar jag (med ögonen och öronen) mellan de båda. Reklam = SVTPlay får hela min uppmärksamhet. Och så kan jag pausa om det blir superintressant på tv:n.
Hur tittar du?

Vems tempo ska gälla?

Jag har för mycket att göra. Och jag är snabb. Det gör att jag har ett tempo i mig som förmodligen inte är så hälsosamt. När jag sitter på möten, i jobbet och i föreningslivet, så hoppar jag av otålighet. Det går så lååååångsamt. När andra är på punkt fem har jag hunnit tänka mig till punkt åtta. Jag tycker man ska hålla sig till ämnet, vara snabb och effektiv. Snacka blahablaha får de som vill göra efter mötet.
När jag är ordförande säger de andra "Stopp, du går för fort fram".
Och igår körde jag nog fullständigt över en person, för jag tyckte vi skulle snabba på och inte fastna i detaljer. Jag bad om ursäkt idag.
Men nu är frågan: Vems tempo ska gälla? Ska jag anpassa till de långsamma? Eller ska de anpassa sig till mig? Det kanske de inte hinner?
Som vanligt är det väl den gyllene medelvägen som gäller.
Och jag ska försöka göra så här: Går jag på ett möte i föreningslivet får det ta den tid det tar. Jag upptar inte onödig tid och jag håller mig till ämnet. Så gillar jag läget och sitter och andas lugnt. Eller så går jag inte dit. 
På jobbet börjar jag med att säga: Jag sitter med i de övergripande diskussionerna. Detaljer har jag inte tid med nu. De får ni ta. Jag litar på att ni fixar det. Och ska jag hålla i mötet så styr jag. Men försöker vänta in de långsamma.
Vad tror ni?

Varför är det så svårt att ta emot beröm?

Jag tycker det är svårt. I alla fall om det kommer för ofta. Jag är duktig på mitt jobb. Det vet jag. Och jag behöver egentligen inte få det bekräftat så ofta.
Ibland när chefer säger "Vad bra det blev", kan jag säga "Trodde du att det skulle bli dåligt?". Jag tycker liksom det är ganska självklart att det skulle bli bra. Men jag fattar ju att det är fräckt att säga så, jag har slutat med det.
Jag har en kollega som gillar stora ord. Och hon öser beröm över mig, och de andra.Så mycket så jag nästan känner mig besvärad. "Ja ja, det räcker. Jag vet, jag vet." Men egentligen borde jag ju sträcka på mig, tacka och känna mig duktigare.
Jag undrar varför det är så svårt. 

Vad ÄR det med folk och mejl???

Jag gjorde en felanmälan om min e-post. För det första så funkade inte kontaktformuläret på deras hemsida, så jag fick mejla. Sedan dröjde det och dröjde och dröjde. Så jag ringde. Då säger han:
- Jag har inte öppnat min mejl, men vänta ska vi se...

Vår tvättmaskin har pajat. Jag mejlade tillverkaren. Deras kontaktformulär funkade. Sedan dröjde det och dröjde och dröjde. Så jag ringde. Då säger hon:
- Jag behöver produkt- och serienummer.
- Varför ber ni inte om det i formuläret då?
- Ähum... ja, jag kan ju inget om sådna där hemsidor.
Nu har jag en ny pump. Som jag köpte i deras servicebutik. Och tillverkaren mejlade idag, cirka en vecka efter jag fyllt i formuläret.

Jag kunde inte gå in på en hemsida på mitt jobb. Den var spärrad. Jag mejlade vår IT-säkerhetsavdelning. Sedan dröjde det och dröjde och dröjde. Jag ringde min chef, som fixade det. Idag, två veckor senare, mejlar IT-säkerhetsavdelningen sitt svar.

Hur TÄNKER de???

Ebba Witt Brattström for president

Hon är verkligen välmöblerad i skallen. Och startar de Grupp 8 igen ska jag banne mig bli medlem.
Jag har haft förmånen att besöka en massa skolor i mitt jobb. Och jag blir förskräckt över hur flickorna är snälla och fattar snabbt, och får vänta, vänta, vänta på de struliga pojkarna. Det är bedrövligt.

Ebba säger: "Flickor tjänar på att gå i flickskola... då slipper de pojkarnas konkurrens om utrymmet. Att de får prata till punkt. Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre."

Jag börjar mer och mer luta mot att vi ska ha flick- och pojkskolor. 

Är det inte dags att tala om klass?

Jag tycker vi talar alldeles för lite om klass. Vi är inte lika inför lagen. Vi har inte samma förutsättningar. Vi som kan uttrycka oss i tal och skrift har ett gigantiskt försprång. Om vi dessutom vågar ringa vem som helst och kan argumentera oss förbi vilken kö som helst, så har vi vårt på det torra. I stort sett. Det är fruktansvärt orättvist. Hoppas klass blir en valfråga!
Jag kunde inte sagt det bättre själv, än denna kvinna. 

Vad värdesätter vi hos våra barn?

Orvar Säfström skriver ett superintressant inlägg i Sydsvenskan. Jag känner mig träffad. Varför har jag inte dunkat mina ungar i ryggen när de kommit till level nånting i Wow eller ET? Jag har bara tjatat om datortid när de var yngre och lämna-inte-ut-ditt-namn. Typ. För jag spelar inte dataspel, och följaktligen fattar jag ingenting. Jag hängde över axeln på dem när de var yngre, men lyckades aldrig uppbåda ett intresse för de där pang-pang-spelen.
Varför kan vi inte intressera oss för deras dataspelande lika mycket som för deras fotbollsspelande? För mina barn var dataspelandet en viktig del i deras liv. Och jag fattade ingenting. Nu får jag dåligt samvete. Apropå gårdagens inlägg ;)

Varför ställer vi så stora krav på oss?

En vän till mig står i flyttagen. Hon är ensam med sitt barn. I går sa hon att hon har så dåligt samvete för att hon inte bara sitter på golvet och leker med sitt barn hela eftermiddagen, tills det är läggdags.
- Vem skulle då packa, frågade jag. Och talade om för henne att hon är en jättebra mamma och gör så gott hon kan. Ingen unge mår bra av att ha sin mamma som ett plåster på en 24/7. 
I dag skriver en av mina favoritbloggare om att självförtroendet sjönk när hon bråkade med sitt barn.
Och jag har fler exempel.
Visst känner jag mig också otillräcklig som mamma ibland. Visst har jag anklagat mig själv när mina ungar varit ute på hal is (bildligt talat). Men jag slår snabbt ifrån mig de tankarna. För jag VET att jag gör så gott jag kan. Jag VET att ingen är perfekt. Inte ens jag ;) Jag försöker känna mig nöjd över allt bra jag gjort, och gör, för mina barn. Det dåliga ber jag om ursäkt för, eller så får de bara hacka i sig det. De tycks bli samhällsgoda medborgare i alla fall.

Se Kvartersdoktorn

Har du missat den fantastiska serien, så se den i SVT Play. Läkarna är nästan för bra för att vara sanna. Jag önskar bara att det fanns fler av samma sort som Lotta och Magnus.
I går sa Magnus en klok sak som jag tog fasta på:  Han går aldrig till läkaren. Han har ingen aning om ifall han har högt blodtryck eller kolesterol. Han känner sig frisk, och finner en sådan glädje i det. Skulle han få reda på att han till exempel har högt kolesterol, så ska han ägna sitt liv åt att oroa sig för det och ändra sin livsföring. Och kanske förlänga sitt liv med tre månader. Han väljer i stället glädjen i att känna sig frisk och må gott.
Och jag undrar varför jag inte följde mitt hjärta, och struntade i den där hälsoundersökningen på jobbet. Nåja, nu var det ingen fara på taket. Jag var synnerligen välmående, men varför tycker vi det är viktigt att ta en massa prover och testa oss, om vi känner oss friska? Är vi lurade av alla dem som vill tjäna pengar på oss?

Magdalena for president

Inte riktigt, men hon satte huvudet på spiken igen, när den blivande 50-åringen undrar om han måste bjuda alla grabbar i gänget. Hur tänker folk???

Föräldrar tycker det är ok att ungarna skolkar

Jag har haft några heta diskussioner med kolleger, vänner och bekanta om barn ska få ledigt från skolan eller inte, för att resa. Jag tycker inte det, inte någon längre tid i alla fall.
- Vilken tur att du inte är rektor, brukar de säga.
Jag tycker skolan är viktig. Det ska lärare och skolledning markera och inte ge ledigt för att folk ska resa.
- De lär sig jättemycket på att resa, säger mina motståndare.
Visst. Men skolbarn är så mycket lediga - då kan de resa.
- Men det är så dyrt på loven. 
Visst. Men då kanske man "bara" kan åka två veckor till Thailand, och inte sex. Eller "bara" vartannat år.
- Mina barn är sjuka så sällan, och dessutom har de lätt för sig i skolan.
Visst, men var ska den gränsen dras i så fall? Du är duktig i skolan, du får åka. Men inte du, för du har varit sjuk så ofta. Det blir ju helt absurt.
Skolverket säger att problemet blir allt större. Föräldrar som får nej till ledigt, struntar i det och reser ändå. Vad säger de till sina barn?
- Äsch, skolan är inte så viktig.
Då så, tänker ungen som börjar 7:an med att skolka.