En lugn, skön, fin, god och fridfull nyårsafton...

... önskar jag er alla! Själv ska jag vända blad och lämna det här skitåret bakom mig, och gå mot ett 2012 som kommer att bli SÅ mycket bättre! Det är jag säker på. Jag hoppas att jag har det värsta bakom mig, och det bästa framför mig. Må vi alla få vara friska, starka och nöjda och mellan varven glada och lyckliga. Gott Nytt År!!!

En lugn, skön, fin, god och fridfull jul...

... önskar jag alla! Men mina tankar går till alla som inte får en särskilt god jul. Det låter så pretto och PK, och himmel vilken fin människa jag är då. Men jag menar det på riktigt! Just i år har jag ovanligt många runt mig som inte får en så rolig jul, av olika anledningar. De gruvar sig för morgondagen och vill bara att den ska ta slut.Och tänk så många som faktiskt känner så. Vi andra kan gott höja nästippen och känna tacksamhet.
Själv längtar jag till 2012 då jag får vända blad och lägga det här skitåret bakom mig.
God jul och fred på jorden!

Hur ÄR folk funtade?

Att anonymt kunna kommentera på nätet är både himmel och helvete. Men jag blir verkligen ledsen när en person är öppen och personlig och berättar om sin cancer, och möts av illvilliga kommentarer. Varför? Varför gör folk så? Det övergår mitt förstånd. Och även om kanske 9 av 10 är snälla, så är det den 10:e som biter sig fast. Usch.

Tji fick jag

Jag åt lunch med en kompis. Och gjorde några ärenden, inga julklappar, bara apoteket och sånt. Nu är jag helt slut. Jag lägger det på erfarenhetskontot.

Sömn är A och O

Ja det är ju ingen nyhet, men nu VET jag. Jag har sovit dåligt, riktigt dåligt, i drygt en månad. Klok och ansvarstagande som jag är, sökte jag hjälp. Jag blev sjukskriven och har nu sovit ordentligt i en vecka. Vilken skillnad!
1. Jag kan läsa (jag kunde inte koncentrera mig förut). Det är den största lyckan.
2. Jag kommer ihåg mina drömmar.
3. Jag har inte yrsel, ögonflimmer, öronsus och illamående.
4. Jag är inte längre i en dimmig bubbla.
5. Jag är pigg(are) på dagarna.
6. Jag glömmer inte lika mycket.
7. Jag kan blogga, jag har inspiration.
Så där skulle jag kunna fortsätta.
Och vad jag lider med alla sömnlösa. Huvvaligen. Sök hjälp, säger jag bara!
PS Nu är det dags att ta tag i orsaken. Sömnlösheten är ju ett symtom på något. 

I natt drömde jag att JAG var gravid

Vad ÄR det med dessa graviditeter och barn? Jag googlar: "Många, både yngre och äldre kvinnor, drömmer att de är gravida. Det kan vara längtan efter ett barn som påverkar drömerskan. Men ofta kan drömmen tolkas på annat sätt. Barnet symboliserar kontinuiteten i livet och framtidens möjligheter, och kan då sägas vara ett "andligt barn", en längtan efter inre mognad. I den betydelsen är det för övrigt inte ovanligt att även män har graviditetsdrömmar."
Nu vet jag. Jag längtar efter inre mognad. Ja men då så!

Knasig dröm - hur tolka den?

I perioder kommer jag ihåg vad jag drömt, och det är rätt kul. Jag brukar drömma den ena drömmen knasigare än den andra.
I natt drömde jag att min man varit otrogen och kvinnan blev med barn. Jag var arg, verkligen skitarg, ledsen, besviken... ja, ni fattar. Kvinnan ville behålla barnet, vilket min man inte ville, men han lovade ta sitt ansvar, med varannan-veckas-boende. Då tänkte jag "Jag har enbart pojkar, tänk om det blir en flicka, och jag och hon kan få en fin relation. Jag kan bli en bra bonusmamma".
Nu är frågan: hur ska jag tolka drömmen?

Barn föds inte onda

Så förfärligt med 10-åringen som dödade 4-åringen. Jag kan knappt tänka på smärtan som 4-åringens föräldrar känner. Men jag tänker också på 10-åringen och hans föräldrar. Vilken förälder kommer att tillåta sitt barn att leka med 10-åringen? Han måste gå i skola för vi har skolplikt. Hur klarar skolan att ta hand om honom? De andra elevernas rädsla? Hur ensam kommer han att bli? Hur ska han kunna förstå vad han gjort? Och leva med det?
Jag vet inget om fallet, mer än jag läst och hört och sett i medierna. Men jag tror inte barn med berått mod tänker döda. Det måste vara en lek som går överstyr. Barn kan heller inte förutse konsekvenserna, de kan inte förstå att någon dör om de gör si eller så.
Alla barn måste tidigt få hjälp att förstå var gränsen går, så de inte skadar varandra. Vi måste börja i sandlådan när 1-åringen dänger en spade i huvudet på en annan 1-åring. Och fortsätta. Hela tiden visa och tala om att våld inte är tillåtet. Och de barn som har svårt att sätta gränser, som i affekt inte kan sluta slå, måste vi hjälpa. Tidigt.
Måtte denna 10-åring, och hans familj, få bra hjälp och ett bra liv. Och jag undrar hur barnen (eller nu är de väl ungdomar) efter mordet på Kevin har det idag?

Fantastiskt att annorlunda får jobb

Jag älskar att handla secondhand. För miljön, plånboken och personligheten. I nästan alla av de butiker jag handlar i, jobbar det människor som har svårt att få jobb på den öppna arbetsmarknaden.
Idag kom en man fram till mig och frågade vad jag heter. Så sa han att det var ett fint namn. Vi småpratade lite. Och sen berättade han att han skulle gå på toa och göra tvåan.Jag önskade honom lycka till.
I kassan pratade tjejen bakom disken om hur billiga böckerna var (jag hade köpt ett gäng), och jag höll med. Och så sa hon att en kund köpt 199 böcker.
- Oj oj, det var många, sa jag och så småpratade vi om det.
Hon avslutade med:
- Ja, alla får göra som de vill. Man får köpa en bok, eller ingen bok eller 200 böcker. Visst är det bra?
Jag kunde inte annat än hålla med.
Så kom butiksbiträde ett ut från toan, och tjejen i kassan frågade honom:
- Gick det bra?
- Jättebra, sa han och såg så nöjd ut.
Är det inte underbart, så säg!

Är empati förbehållet kvinnor?

Jag är sjukskriven pga utmattning. Jag gillar att vara rak och ärlig i möjligaste mån, så jag skrev ett mejl till mina kolleger (ca 20 st, 50/50 män och kvinnor) där jag berättar om min utmattning. Jag får varma, generösa, snälla mejl, samtal, SMS och telefonsamtal från alla kvinnor. Och från en man. Han är min chef.
Det är intressant, och som pojkmamma känner jag ett extra stort ansvar att träna mina söner på att prata om känslor. De är mjuka, snälla, varma, omtänksamma, gulliga och rara - helt objektivt ;) så jag hoppas jag lyckats. Men hur är det med grabbarna födda på -50-, -60- och -70-talen?
Jag vet att mina manliga kolleger inte är känslokalla, tvärtom, och jag är säker på att de tänker "nä men oj vad tråkigt att hon är sjuk, va jobbigt". Men varför mejlar de inte en rad, eller skickar ett SMS med "Krya på dig"? Missförstå mig rätt, jag är inte ute efter sympati, jag tycker inte att de är dåliga, jag tycker bara det är så intressant om man sätter på sig genusglasögon här.

Hälsa och lycka kan inte köpas för pengar

Jag såg Ann-Marie Rauers intervju med Liza Marklund på Sverige!
Se den! Ann-Marie Rauer är kanon på att intervjua.1 000 gånger bättre än till exempel Skavlan.
Ann-Marie frågade Liza om lycka. Om hon var lycklig, och vad pengarna betydde. Då är vi många som sitter i tv-soffan och vet att Liza Marklunds dotter har fått cancer. De pratar inte om det (förmodligen överenskommet i förväg), men jag kan känna att pengar i det sammanhanget är ovidkommande. Jag är säker på att Liza skulle kunna ge bort alla miljoner om hon fick en garanti för att hennes dotter fick bli frisk. Och att då prata om lycka och pengar blir så fjuttigt. Jag kan förstå att Liza inte vill prata om sin dotters sjukdom i tv, men jag saknade ändå något i stil med "Det som betyder något är inte pengar, utan det viktiga i livet är mina barn och min man. Om vi alla får vara friska och det går bra för oss, är jag lycklig".
Så skulle då jag ha sagt.
Jag vet att det är förmätet att säga att pengar inte betyder något. Det gör de visst, för alla som inte har tillräckligt. Men hälsa går inte att köpa för pengar. Inte kärlek och bra relationer heller.

Uppdaterat: Liza och Annika intervjuas tillsammans.

Om konsten att bita sig i tungan

Ju äldre jag blir, desto bättre blir jag på att tänka först och prata sedan. Men fortfarande slinter tungan ibland. Men häromdagen lyckades jag bita mig i den. Tungan, alltså. Jag flög hem från Stockholm. Planet var fullt, så för att det skulle gå smidigt och inte bildas kö, bytte de två jag satt bredvid plats. De babblade om det som om det var världens grej, och jag kände bara "Men tagga ner".
- Vi måste meddela flygvärdinnan, sa den ena.
OMG. Vad tror de att flygvärdinnan ska göra åt det?
- Om vi störtar och du dör, men inte du, så blir ju dina anhöriga chockade istället för att bli glada. Och vice versa.
Sa jag alltså inte. För jag hann tänka att de kanske var flygrädda och då är ju en sådan skojig kommentar inte så skojig.
Flygvärdinnan då? Hon bara log och sa "Ja men självklart, inga problem".
Och vi störtade inte. Slutet gott, allting gott.

Om konsten att vara rättvis

Jag har tre barn och jag vill att det ska vara någorlunda rättvist dem emellan. Eller ville. Nu har jag gett upp, för det går inte, och jag intalar mig att det jämnar ut sig. Men det finns ändå saker som inte går att göra något åt nu. Som att ettans album är fullskrivet om när han fick varenda tand, hur 1-årsdagen var, vilka julklappar han fick och så vidare. Tvåans album är inte lika välfyllt. För att inte tala om treans. Oj oj oj. Jag hade en bebis, en 2,5-åring och en 4,5-åring (hemma, de gick inte på dagis när vi var föräldralediga) och jag hann bara inte. Hade jag en timme över ville jag sova. Med ettan har jag nio foton på min mage, ett för varje månad. Med trean klappade jag magen när jag gick och la mig, för inte hade jag hunnit tänka på min växande mage på hela dagen. Ettan visste inte vad godis var innan han var flera år. Trean mulade i sig godis innan han var ett. Ska jag ha dåligt samvete över det? Nä. Jag har slutat med det. Trean har ju fått växa upp i sen stor, härlig familj med två bröder. Det kompenserar. Eller hur?
Och så tänker jag också att man måste hjälpa den som behöver mest hjälp. Då vet de andra att de får hjälp om de behöver. Och till jul och födelsedagar får de exakt lika mycket. Helt orättvis är jag inte ;)

Lista dårå snodd av...

... MammisPammis
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Mina barn var 14, 12 och 9 och runt dem var det ganska lugnt då. Jag hade två halvtidsjobb och livet var bra.
Vad skulle du göra om du vann 9 miljoner?
Köpa varsin lägenhet till mina barn och en till mig och Maken. Resa. Bygga en bastu och ett sovrum i stugan. Betala av mina studieskulder. Ge en slant till mina syskon och föräldrar. Ha en brakfest. Starta ett projekt i Ryssland. Starta en tidning. Nähä, det var inte 90 mille? Synd.
Nämn 8 saker som du genast skulle ändra på om du blev statsminister och hade all makt att förändra.
Utrota fattigdomen. Utrota hemlösheten. Satsa på missbruksvården, psykiatrin, äldreomsorgen, skolan och förskolan. Höja bensinskatten, införa gratis kollektivtrafik. Införa medborgarlön istället för försörjningsstöd. Avskaffa kungahuset. Förbjuda bonusar som överstiger en mile. Förbjuda löner över 70 000 kr/månaden. Typ så.
Nämn 7 maträtter som man INTE ska bjuda dig på.
Fläskkorv, ärtsoppa, spenatsoppa och blodpalt. Tyvärr äter jag nog allt annat.
Vilka 6 saker skulle du inte klara dig utan?
Familjen. Vännerna. Kärlek. Mobilen. Läsglasögon. Kontokort.
Nämn 5 personer som du skulle vilja träffa – och varför (döda eller levande)
Min biologiska pappa som jag inte kommer ihåg.

Per Morberg, för han är läcker.

Min aupairfamilj i USA, för vi har tappat kontakten. 

Mina aupairvänner som jag också tappat kontakten med.

Oj, det blev kanske 30.

Nämn 4 orättvisor
Fattiga och rika. Demokrati och diktatur. Friska och sjuka. Trevliga och otrevliga (äsch, kom inte på nån bättre).
Om du skulle tvingas att vara med i 3 tv-program, vilka skulle du då välja?
Tvingas? Jag skulle vara med i vilket som helst, så länge det inte var förnedrings-tv.
Vilka 2 förebilder har du?
Pass.
Nämn 1 sak i vardagen som gör dig glad
Min familj.

Kändisar är också människor

Om jag läser en bra bok, ser en bra pjäs eller film eller hör en klok kändis i radio eller tv, brukar jag ibland höra av mig till dem och säga att jag gillar det de gör/säger. Alla blir jätteglada, och svarar 9 gånger av 10 typ "Tack, va fint sagt". "Tack snälla du" osv. (Den 10:e svarar inte) Stöter jag på dem, brukar jag också säga det. Inte alltid, men ibland. Jag vill inte vara påflugen, utan känner efter hur situationen är.
Jag pratade med några vänner om det som sa "Va? Men gu hur vågar du?" eller "Ja men det får de väl höra hela tiden, de får väl tusentals mejl om hur bra de är". Men vet ni vad? Jag tror inte alls att de får tusentals mejl, eller att alla går fram till dem och ger beröm. Jag tror det är därför de blir så himla glada, för att det är så få som ger beröm. Och så är de som alla oss andra: de blir glada av beröm. De går på toa och bajsar också ;)
Eller är jag fel ute?

Alltid någon annans fel

Jag har svårt för människor som alltid skyller på andra/annat. De försover sig och säger "Klockan ringde inte". Nä, för du hade glömt att ställa den. Jag kom för sent till jobbet för det var så långa bilköer. Nä, du startade för sent. Och så vidare i all oändlighet.
I dag är det halt ute och en bil ligger på taket i en erkänt farlig kurva. Hoppas verkligen det gick bra för alla i bilen! "Vägverket måste göra något åt vägen, det är inte första gången det händer", skriver vänner uppbragt på FB . Visst, det kanske behövs, men jag tänker att man också måste ta eget ansvar och sakta ner i kurvan. Men det skrev jag inte. Jag orkar inte alltid vara motvalls, och när jag inte vet hur det gick för dem i bilen är det respektlös att jag ska besserwissra.

Modiga My Skarsgård om sitt fd missbruk

Jiiiz va modigt att berätta om något så skamfyllt. Läs! 

Om att växa upp i missbruk

Det här var det bästa jag läst på länge! Det handlar om Dante Kinnunen som vuxit upp med en missbrukande pappa. Om allt det gör med en, om allt som händer. Jag grät floder när jag läste. Jag kan känna igen så mycket, och jag säger precis som honom: Jag hade gärna varit utan all j**la sk*t, men jag hade inte velat vara utan det jag lärt mig, och de människor jag träffat.

Om konsten att jobba

Jag är en Duktig Flicka som jobbar hårt. Det gör ju de allra, allra flesta av oss. Även på mitt jobb. Men så har vi de där smitarna. Alla är män. En av dem har fått ett uppdrag för flera veckor sedan. En struntenkel grej, men han får bara inte tummen ur. Trots tjat. Idag tröttnade min chef och sa "Nä, det hår går inte. Nu får vi sätta det i händerna på dig så det blir gjort". Det kan ju vara smickrande, men vore det inte bättre att säga åt smitaren att nu får han faktiskt skärpa sig? Han får mindre att göra. Jag får mer. Gissa vem som har högst lön.

Om drevet mot Juholt

En del tycker synd om honom. Det gör inte jag. Han är en klant som inte tänker sig för.
En del tycker det förs ett mediedrev mot honom. Det tycker inte jag. Så här: Det har ett stort nyhetsvärde. Ska då SVT eller VK eller Katrineholmskuriren låta bli att ta upp det för att SR, Aftonbladet, Expressen. DN, SvD, Sydsvenskan osv redan gjort det? Så klart inte. Så funkar det ju inte! Problemet är väl att så många av oss tar del av så många olika medier, och då upplever vi det som ett drev.
Sedan vill jag bara påminna om vem som höll i taktpinnen och drev fram drevet när Mona Sahlin fick avgå. Han heter Håkan Juholt.

Fort och fel eller Snabb och slarvig

Jag är snabb. I tanke och handling. Det betyder att det blir fel ibland. Men lugn alla läsare: jag är inte hjärnkirurg. Jobbar inte i sjukvården. Så mina fel blir aldrig ödesdigra. (Peppar, peppar.) Jag trycker på knappen lite för fort, och måste trycka en gång till (typ glömma bilagan i mejl). No big deal. Jag syr, det blir fel. Sprätta, göra om och göra rätt. Men det gör mig ingenting. Hellre fort och fel än långsamt och rätt. Nu pratar vi fortfarande bagateller, inget som hänger på liv och död. Jag har en kollega som är likadan. Vi älskar varandra, och hänger med i varandras svängar. När vi är på ruta sju är de andra på två. Men vi är så snälla så vi väntar in dem. Under tiden hinner vi göra en massa annat.
Vi pratade om det häromdagen, och kom fram till att de långsamma ju också gör fel ibland. Alltså är det bättre att hinna göra mycket och det blir fel ibland, än att hitta göra lite och ändå blir det fel ibland.
Rätta mig om jag har fel.
PS Jag VET att jag måste bättra på mitt tålamod. Därför spelar jag Wordfeud. Men än har jag inte lärt mig att inte ha så bråttom. Därför förlorar jag typ 2 matcher av 5. Det grämer mig. Trots att jag inte är en tävlingsmänniska.

Jag måste lita på min intuition

Jag såg Pär Johansson från Glada Hudikteatern på Uppdrag granskning på SVT i kväll. Oj va besviken jag blev. Han har gjort otroligt mycket bra, och det kan ingen ta ifrån honom. Det ska han ha all heder för! Sedan måste han ha blivit fartblind. It´s all about money... Se det här:
Nu kommer väl ingen att tro mig, men när jag såg honom i Skavlan för kanske ett halvår sedan, så kände jag att det var fel. Allt han sa kändes så inövat, jag såg inget engagemang. Och jag tänkte på pengarna, eftersom jag vet att han föreläser ofta. Men inte sa jag det till någon. Inte för att det hade gjort någon skillnad. Mer än för mig själv. Jag kunde ha sagt "Vad var det jag sa". Det är så roligt att säga det!
Jag måste börja lita mer på min intuition. Och stå för den.

Någon som kan drömtyda?

Jag drömmer mycket och kommer ihåg rätt mycket. Jag tror drömmar kan säga en del. Om jag drömmer att jag inte hittar saker, springer runt och letar, letar, att jag försover mig eller att jag missar tåg, så är jag alltid stressad. I natt hade jag en rolig dröm. Eller konstig. Jag var på en Internetdejt med en snygg man. Han hade fyra busiga barn, varav en hade stora sömnproblem och fick ta sprutor för att kunna sova! Han bodde i ett stökigt visningshus, 5 m från hustillverkaren. Jag var intresserad av honom, men lite tveksam pga hans många och busiga barn och stökiga hus. Vi pratade hela tiden förbi varandra. Och till slut kom jag på det: Vi hade missförstått varandra. Han hade annonserat efter en hushållerska, och trodde det var jag. Ha ha.
VAD kan det betyda???

Visa hänsyn till oss kräkmagade!

Jag är kräkmagad när jag äter. Om ni inte förstår ordet, så betyder det att jag börjar må illa om någon börjar prata om kiss, bajs, spyor eller annat äckligt. Jag kan inte fortsätta äta då. De som känner mig, vet det, och brukar låta bli. Ibland börjar de, så säger jag bara "Sluta!" så kommer de på sig. "Visst ja, förlåt". Men häromdagen, i personalmatsalen, satt vi ett helt gäng och åt. Tack och lov hade jag ätit färdigt. Då börjar en kollega berätta om sommarstugegrannen som tömt latrintunnan i skogen och då hade hennes hund rullat sig i det, och så fick vi veta alla detaljer om lukt och konsistens. Tidigt i berättelsen sa jag "Snälla, kan inte folk få äta utan att behöva lyssna till sånt äckel?". Men hon fattade ingenting, utan bara fortsatte. Jag såg de andra himla med ögonen och tappa aptiten, men det gick henne obemärkt förbi.
Alltså: man vet ju inte om folk är kräkmagade eller inte, så kan man inte bara låta bli att prata om sånt här i matbordet? Eller är jag överkänslig?

Kan någon förklara för mig?

Den tragiska händelsen med en liten flicka som dog på sjukhus, och där en läkare nu kan dömas till fängelse, för vållande till annans död. Jag har inte läst allt, men en del. Och jag har ingen annan vetskap, mer än att jag hört att läkaren var erkänt duktig. Och så här har jag fattat det: flickan var svårt sjuk, och låg i respirator. Föräldrarna hade bestämt att den skulle stängas av, och hon skulle få dö. Så gjordes, men flickan hade jättejobbigt med andningen. Därför ville föräldrarna att läkare skulle ge henne något så hon slapp lida. Och det gjorde läkaren. Kanske för mycket? Men var drar man den gränsen? Och hur viktig är den, den sista timmen/de sista timmarna? Jag kanske är ute på hal is, men jag tycker det bara finns förlorare i den här tragiska historien.

Vi blir vingklippta med åren

Jag träffade en vän som jag inte träffat på 30 år. Tack Facebook! Det var så roligt. Men det som slår mig, igen och igen, är att vi blir lite vingklippta med åren. En del mer, en del mindre. Visst är det många som åker omkring på en räkmacka och skonas från helveten som vi andra går igenom. Men ju äldre man blir, desto större risk att drabbas av svåra saker. Ingen kommer undan. Ingen. Och tänk om det blir rättvist till slut? Tänk om jag har mitt värsta bakom mig? Jag blir alldeles uppfylld när jag tänker på det.

Varför drabbas en del så hårt?

Jag vet att livet inte är rättvist. Det har aldrig varit det, och kommer aldrig att bli. Men ändå. Varför, varför drabbas en del människor så hårt? Det räcker inte att få ett dödsfall i familjen, eller ett cancerbesked, eller en unge som knarkar, eller en familjemedlem som får en psykos, eller en familjemedlem som blir alkoholist, eller hamnar i fängelse, eller ett hem som brinner ner, eller en familjemedlem som blir dement, eller vilket trauma som helst. En del får flera, när ett redan är ett för mycket. Ändå står de flesta pall. Jag säger som en klok fd chef till mig sa:
- Det är ett mirakel att alla går till jobbet varje dag. Tänk, någon har en unge som knarkar, någon har en man som slår dem, någon har dementa föräldrar och någon lever med en alkoholist. Ändå kommer de till jobbet. Varje dag.
Det var insiktsfullt.
Jag har också fått min beskärda del, och hoppas nu det räcker för ett tag. Och för mig har jobbet var frizonen. Där kan jag låtsas att allt är som vanligt och jag hinner inte grubbla. Skulle jag bli sjukskriven och gå hemma, skulle jag bli tokig.
Men visst är det orättvist? Och vad beror det på?

Fånig lista

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Alltid. I god tid.
HAR DU BRA KONDITION:
Nä, men den ska bli bättre.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Häromdagen.
HUR KÄNNER DU DIG NU:
Helt OK.
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Svart, turkos, cerise, grönt, orange.
KAN DU LAGA MAT:
You bet!
VAD PLUGGAR DU:
Går livets hårda skola.
BLIR DU BRA PÅ KORT:
Jag gillar läget.
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Jag gråter i tid och otid, så det var väl igår. Över något jag inte minns nu.
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET?
Nej.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Ja, jag var på gympa (se "Har du bra kondition?"), fick träffa goda vänner.
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Kaffe.
ÄR DU NYTTIG:
Ja. På jobbet. I hemmet. Överallt. Jag är en mycket duktig flicka.
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Är det en 16-åring som hittat på denna, tro? Svaret är: många, många.
ÄR DU BLYG:
Aldrig, vågar jag nog säga.
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
08.10, jeez va sent en torsdag! Jobbar hemma i dag.
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Spelar aldrig tv-spel.
VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Se ovan.
HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
En flaska vin kanske. Blir sällan full.
HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Ja, i min ungdom.
JAG SOVER:
Vardagar 6-7 timmar, helger 8-10. Morgonpigg, men älskar att sova.
VAD SA DU SENAST?
Tack för hjälpen.
VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Nej.
VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Min kära vän A, eller någon annan av mina vänner.
VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Tio miljoner kronor, en bok klar till tryck, en egen tidning, min familj vid middagsbordet. Eller det är vad jag vill ha.
HAR DU SNYGGA SKOR:
Jovars, men i min ålder är det viktigare att de är sköna.
VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Hej, jag heter... (telefonsamtal)
HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.
HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej.
HAR DU KÖRKORT:
Ja.
ÄR DU ENSAM NU:
Ja.
VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Middag i dag med K och A, surströmming i morgon med Å, T och L, middag på lördag med A, A, A, A, C, G och L, bio på söndag med U.
Hittat hos Andreas Ekström.

Varför har vi så mycket grejer?

Jag är duktig på att göra mig av med grejer. Jag slänger inget som är helt och rent, utan jag säljer eller skänker. Lik förbajjat har jag massor av grejer som mest gör mig trött. (Vi ska på sikt flytta till en mindre lägenhet så det är därför jag ser mig omkring i mitt hem.) De ska ju vårdas, dammas, stuvas undan, förvaras, plockas fram, stuvas undan igen. Och f-ö-r-v-a-r-i-n-g är säljande rubrik på var och varannan inredningstidning. Vi måste bo stort, med många förråd, för att få plats med alla grejer. Hur sjukt är inte det?Vilket överflödssamhälle vi lever i!
I sommar har vi köpt en stuga som är 38 kvm. Över den tröskeln kommer inte en enda onödig grej, för det skulle inte rymmas. Och det går alldeles lysande. Det räcker med 2 bunkar, 1 stekpanna, 2 kastruller, 4 badlakan, 1 par Foppatofflor, 1 par gummistövlar, 1 par finare skor och så vidare. Att städa huset går på ett kick. Att hålla ordning är plättlätt, och nödvändigt. Och jag stortrivs. Om jag var ensam, skulle jag bo i en etta. Spara massor med pengar och resa.
Ibland har jag samlat in kläder för att ge till vänner som kommer från fattiga förhållanden, men det går nästan inte längre. Jag skulle få in tonvis om jag inte tackade nej.
Varför har vi så mycket grejer? Och varför har de flesta så svårt att göra sig av med grejer?

McDonalds-syndromet

Det är 20-29-åringar som ökat sina besök på akuten lavinartat. Inte 69-80-åringarna. McDonalds-syndromet som betyder att man kan äta 3 minuter efter hungern träder in. På samma sätt ska man träffa en läkare 3 timmar efter man fick snuva, nageltrång, ont i halsen, ont i magen eller blev illamående. De åker upp på psykakuten när katten dött eller flickvännen gjort slut. Och tar resurser från dem som verkligen behöver dem.
Hur har det blivit så här? Och framförallt: vad ska vi göra åt det??? Tack och lov tillhör inte mina ungar de som springer på akuten. Gjorde de det, skulle jag läxa upp dem så de behövde besöka akuten. Nä, jag skojar bara. Men vi måste få ett stopp på detta! Jag vet bara inte hur. Vet du?

Om att ta plats 2

Jag var på en tillställning idag. Bredvid mig satt en man jag inte känner och bredvid honom satt en kvinna. Jag gissar att de var flyktigt bekanta. Vi satt i ca 30 minuter, och han höll låda i typ 29 minuter. Hon lyssnade artigt. Och jag överhörde allt och vet nu vad han jobbar med, hur han träffade sin flickvän, att han haft strul med CSN, att han var i Frankrike nyligen, att han alltid har en idébok med sig och tusen andra saker. Om kvinnan bredvid vet jag inte ett smack. För aldrig fick hon en fråga av honom. Inte en endaste en. Han var inte nyfiken. Och f*n inte ens artig. Jag blir så trött. Tyvärr var det varken första eller sista gången jag får bevittna något liknande.

Mumbo jumbo

Jag är inte så mycket för sånt. Men jag önskar att jag kunde tro på mer jumbo mumbo än jag gör, eftersom tron kan försätta berg. Men EN sak ska jag tro på. Flera, av varandra oberoende, medium och andra newagare eller vad man nu ska kalla dem, har sagt att 2011 är ett år då VÄLDIGT många mår VÄLDIGT dåligt, på grund av dåliga energier i atmosfären (eller vad det nu var). Och jag har aldrig varit med om att så många i min närhet (och något utanför min närhet) mår/mått så dåligt som detta år. Så jag längtar redan till nästa år som ska bli så mycket bättre, enligt de här förståsigpåarna. Jag tror banne mig de har rätt.

Fin film om den förbannade c-sjukdomen

Jag har vänner som dött. Jag har vänner som genomgår behandling nu. Jag har vänner som genomgått behandling och lever. Förhoppningsvis får de förbli friska länge, länge. Det är en skitsjukdom. Verkligen en skitsjukdom.
Men titta på filmen ändå. Den är fin. Och jag önskar, oj vad jag önskar att mina barn slutar röka.

Lista

Fyra jobb som jag har haft:
1. Köksbiträde
2. Vårdarinna
3. Barnskötare
4. Journalist
Fyra filmer jag kan titta på om & om igen:
Ingen. Ser oftast bara filmer en gång.
Fyra platser där jag har bott:
1. Haparanda
2. Stockholm
3. San Francisco
4. Umeå
Fyra tv-serier jag gillar:
1. Mästarnas mästare
2. Svenska Hollywoodfruar
3. Project Runway
4. Top model
Fyra platser där jag varit på semester:
1. Jordanien
2. Bulgarien
3. Florida
4. Ryssland
Fyra sajter jag besöker dagligen:
1. www.facebook.com
2. www.expressen.se
3. www.dn.se
4. www.svt.se
Favoritmat:
1. Fisk
2. Skaldjur
3. Lamm
4. Grillat
Fyra ställen där jag skulle vilja vara just nu:
1. Hemma, med hela familjen samlad
2. På en sandstrand, i solen
3. På bryggan i stugan, i sol
4. På en fest med ALLA mina vänner samlade
 Snodd av en av mina favoritbloggare: MammisPammis

Om att ta plats

Jag känner en person som tar mycket plats. Eller inte bara en, men nu tänker jag på en specifik. I vanliga fall är alla så artiga och lyssnar och lyssnar och låter honom ta plats. Men i dag blev jag så less. Och så tog han upp ett ämne som engagerar mig, så jag avbröt honom och gick igång. Jag andades knappt. Bara för att han inte skulle knycka pratutrymmet igen. Vad hände? Han tappade intresset totalt och började bläddra i en tidning. Suck. Men vi andra hade kul och struntade i honom. Jag tror alla tyckte det var ganska skönt, men han blev nog fruktansvärt stött. Eller nåt. Men det är inte mitt problem. Det är hans.
Eller är jag elak?

Tack söta ni!

Jo, jag har vilat klart, men sitter fortfarande i en stuga med usel uppkoppling (utom just nu). Inte kan jag kommentera, heller. Måste undersöka vad som hänt. Men snart, mina kära bloggläsare, snart kommer jag igen.

Lite sommarvila här

Jag sitter i en underbar stuga. Dock med seeeeg uppkoppling. Därför kommer inte så mycket att hända här. Ha en skön sommar!

Öppet brev till Kissie, av Nattens bibliotek

Nattens bibliotek är en av mina favoritbloggar. Läs hennes öppna brev till Kissie. Jag har följt debatten om Kissie, sett bilderna, förfärats och undrat hur det ska gå. Det är så sorgligt. Jag skulle bara vilja hålla om den magra lilla flickan och säga "Lilla gumman. Allt kommer att bli bra."

Om barnfattigdom

Det andra jag hetsade upp mig på när jag lyssnade på Ring P1, var att så många ifrågasatte om det fanns barnfattigdom, som Rädda barnen visat i en undersökning. "Om ungarna inte har råd med en Iphone så är de fattiga", sa en gubbe. Det handlar inte om en Iphone eller ingen Iphone, gubbjä**l. Och en annan sa "Har ungen råd att vara i stallet är de inte fattiga". Det kostar noll kronor att vara i stallet. Att rida kostar, men det har den ungens föräldrar inte råd med. Och "Föräldrarna röker väl. Sluta med det så slipper de vara fattiga". Och vad vet personen om det??? Och "Håkan Juholt ska väl inte prata om barnfattigdom, han som har 100 000 i månadslön och kan ge sina söner allt de pekar på". Vem ska prata om barnfattigdom om inte Håkan Juholt? Och Fredrik Reinfeldt? Vem ska utrota den, om inte de??? Ibland blir jag så trött på alla korkade, tvärsäkra människor. Eftersom jag själv alltid har rätt. Ödmjuk är jag också ;)

Vad ska vi betala via skatten?

Jag lyssnade på Ring P1 idag, och hetsade upp mig tre gånger. Börjar med första: En dam ringde in och sa ungefär "Nu föreslås det att vi ska betala tv-licens via skattsedeln. Jag sålde min tv 1984. Och eftersom jag inte har någon tv, vill jag inte betala skatt för det". Jag är totalt ointresserad av sport. Verkligen totalt. Så jag vill inte betala skatt för att det ska byggas islador och fotbollsplaner. Och den som aldrig läser böcker vill inte betala för att vi ska ha böcker på bibblan. Och jag är ju aldrig sjuk, varför ska mina skattepengar gå till sjukvård? Och jag har ingen bil, varför ska mina skattepengar gå till vägar? Så där kan man ju hålla på. Jag ids knappt kommentera hur korkat det är.
Det som DÄREMOT är förskräckligt, är att betala tv-licens via skatten. För ska då politikerna bestämma vad som visas på tv? Vågar journalisterna kritiskt granska makten om de riskerar att pengarna till tv-licensen minskar, om galoscherna inte passar? Ja, ni fattar!

Hjälp någon annan, del 2

Måste delge min kära (blogg)kompis Mammispammis inlägg om att hjälpa någon. En fantastisk historia som ger mig rysningar.

Hjälp någon annan

En kompis berättade att han hjälpte en person som inte kunde ta ut pengar på bankomaten, och en taxichaufför stod och ville ha betalt. Min kompis betalade, och personen blev helt chockad.
- Hur ska jag kunna tacka dig?
- Hjälp någon annan.
Så berättar en annan kompis som köpte en familjepizza men inte kunde betala med kortet, att en gäst på pizzerian betalade. Samma där. Betalaren ville inte ge telefonnummer eller kontonummer utan sa:
- Hjälp någon annan.
Det är så fint! Så himla fint.

Kaxiga killar och kloka tjejer

Jag pratade med en smart, snäll, tuff tjej i de yngre tonåren. Hon brukar jobba som domare i en idrott. Då dömer hon yngre barn, 7-12 år sådär. Men hon har tappat sugen.
- Killarna är så kaxiga. De kan allt och vet allt och har alltid rätt. De lyssnar inte på mig. Snorungar! Så killmatcher vill jag inte döma.
- Tjejerna då?
- De är bra. De fattar det jag säger. Men deras föräldrar är ju så jobbiga. Ska hålla på och diskutera med mig och skriker åt mig. Det är jättejobbigt.
- Man borde förbjuda föräldrarna att vara med på matcherna, drog jag till med.
- Precis! Då skulle jag döma tjejmatcher.
Förfärligt! Hur kan vuxenvärlden tillåta detta???

- Vi ville inte lägga oss i

Jag har en god vän som haft det förfärligt. Riktigt förfärligt. Nu är allt över, tack och lov, och h*n har gått runt och pratat med sina grannar som sett och hört en del, och varit nyfikna och med all sannolikhet skvallrat. H*n har berättat precis vad som hänt, och ALLA sa:
- Ja, vi förstod ju att allt inte stod rätt till, men vi ville inte lägga oss i.
Vad är det MED folk??? Hur tänker de??? En granne är i uppenbar nöd, men man vill inte lägga sig i. Jag blir så arg. Min vän hade kommit ur eländet snabbare om folk lagt sig i. Nu har h*n ensam fått kämpa, och vilken kamp... Jag fattar det inte. Jag bara förstår inte. Är jag unik som lägger mig i? För det har jag gjort. Och hur farligt är det är att fråga "Hur har du det? Kan jag göra något för dig?".

Den som är satt i skuld är icke fri

Vi har lån. Som vi kan vara fria ifrån på säg 5-10 år om vi gnetar på. Vi kan också sälja vårt hus och få en vinst som gör att vi kan lösa andra lån (typ CSN). Det är en ganska häftig känsla. Men vi måste ju bo någonstans. I en hyreslägenhet, om vi ska vara skuldfria. Men är det smart? Ska man inte köpa en lägenhet? Är inte det en bättre affär? Som blir billigare i längden? Och när man lägger näsan i vädret eller flyttar in på hemmet, kan ungarna sälja den och få en slant. Sådant grubblar jag över. Men så kommer jag på att vi ju hittills aldrig gjort en bra bostadsaffär, så jag lägger ner tankar om pengar + boende = sant, och tänker "schysst boende". Så får det vara bra med det.

Vad ÄR det med mäklare?

Jag har träffat 10-15 mäklare. EN, en endaste en, har jag fått förtroende för! Det blev ingen affär med honom, för huset var inte som vi trodde. När vi ska sälja vårt hus, ska jag ringa honom.
Alltså. De är så PÅ. Så gåpåiga. Och inte särskilt trevliga. Och verkligen inte ödmjuka. Bråttom har de också. Och tror att vi potentiella köpare är dumma i huvudet. Och så är de så "flashiga" liksom. Och dåligt pålästa. Frågar jag något, svarar de ofta:
- Det vet jag inte.
- Kan du vara snäll och ta reda på det, ber jag med min snällaste röst, lägger huvudet på sned och ser vän ut.
Och så suckar de och ringer upp säljaren. Men ursäkta mig. Borde de inte veta det mest basala? Jag begär inte att de ska ha allt i huvudet, men en fusklapp/ett prospekt med fakta vore på sin plats.Och SÅ komplicerade frågor brukar jag inte ha.
Kanske skulle bli mäklare? Eller banktjänsteman. Om dem finns också mycket övrigt att säga.

Ärlighet varar längst 2

Jag såg Solsidan. Det är roligt och så mitt i prick, men skruvat. Idag handlade det bland annat om Anna (Mia Skäringer) som gick på gym med Mickan (Josefine Bornebush). Anna tyckte det var pest, men håller god min och säger att det är toppen. Hon vet inte riktigt hur hon ska slippa, så till slut säger hon att hon inte har råd. Då får hon ett årskort i present av Mickan och de andra tjejerna! Och hon håller fortfarande god min. Så korkat! Varför inte säga "Nä, gym är inte min grej". Jag vet, det är bara en tv-serie, men sådant här händer ju ofta i verkligheten. För ofta. Det är bara dumt. Säg som det är, gott folk!

Vi måste förlåta oss själva

Jag har stora barn och distans till småbarnsåren. Men jag minns hur tuffa de var. På många sätt. Jag har kompisar och kolleger som har småbarn och de har så dåligt samvete över så mycket.
- Jag låter henne titta på tv i 20 minuter medan jag lagar middag. Hon är bara 1,5 år och då ska de ju inte se på tv.
- H*n är så dålig på att äta grönsaker. Älskar pannkaka, pizza och hamburgare.
- H*n tjafsar om tandborstningen, så vi gör det lite slarvigt.
- Sinnet rann över när h*n bara skrek och skrek, och jag skulle amma den lilla, som också skrek, så jag skrek "Men för i helvete, sluta skrik".
Typ sånt. Och så har de fruktansvärt dåligt samvete för vad de gör mot sina 1-3-åringar. Jag försöker trösta, mildra, säga att de ska tagga ner och förlåta sig själva. Det KOMMER att bli folk av deras barn. De KOMMER inte att få men för livet. De KOMMER att ändra matsmak, börja borsta tänderna och sluta skrika. Varför är vi så hårda och dömande mot oss själva? Alla älskar vi våra barn över allt annat. Vi gör så gott vi kan och vi gör det vi tror är bäst. Just då, i den stunden. Men ibland brister vi, för vi är människor. Och människor är inte perfekta. Så. Sluta. Ha. Så. Dåligt. Samvete.

Ärlighet varar längst

Jag vet inte vad kungen gjort och inte gjort, men nog är han i klistret. Jag tror inte att han talar sanning till 100 procent, och jag undrar varför. Han måtte ha dåliga rådgivare. För sanningen brukar komma fram. Förr eller senare. Och har man ljugit, blir det så mycket värre. Varför inte säga "Jag var ung, jag gjorde några korkade grejer, jag var berusad och jag är ledsen för att min familj fått lida. Jag är inte mer än människa. Och vi människor gör fel". Så. Vem skulle INTE förlåta honom?
Om jag skulle bli typ politiker skulle jag ta fram alla lik ur min garderob och lägga dem på bordet. Jag skulle säga "Jag har gjort många dumma saker. Jag har druckit hembränt, jag har jobbat svart, jag har anlitat svart arbetskraft, jag kör ofta för fort och har fått böter för det en gång, jag har tagit en springnota en gång, jag har plankat på tunnelbanan kanske tre gånger, jag har varit på strippklubb och på svartklubb och säkert ytterligare några korkade saker som jag glömt. De flesta dumheterna gjorde jag i min ungdom, men jag gör fortfarande dumma saker ibland. För att jag är människa. Vill ni ha en perfekt person måste ni välja någon annan." Och skulle jag hamna i klistret, skulle jag inte ljuga. Faktiskt inte.
Däremot finns det en sak som jag önskar att medierna skulle respektera: Lämna min familj utanför. Det skulle de inte, så därför blir jag inte politiker. Eller kändis. Priset de får betala är för högt.

Insatser för missbrukare lönar sig

Det är en stor tragedi för missbrukare, och anhöriga, när de är aktiva i sitt missbruk. Ändå är det så svårt för många att få vård. En av tio får den vård de borde! Tänk om samma siffra gällde för hjärtinfarkt? Eller benbrott? Jag fattar inte det. Om inte samhället kan se de personliga vinsterna, borde de räkna ekonomiskt. En aktiv heroinist kostar 6 000 kronor/dygn. Stölder, omhändertagande av barn, rättsprocesser, akutvård, socialbidrag och cirka 145 andra kostnader ryms i det beloppet.
En vårdplats kostar 1 000-2 000 kronor per dygn. Hur svårt kan det vara att förstå vad man ska satsa på?
Källa: DN (men personligen är jag skeptisk till Metadon. Man ersätter ett beroende med ett annat, men jag kan för lite för att uttala mig kategoriskt.)

Rolig lista två

Vad gjorde du kl 08 imorse: Läste manus.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Kom hem från ett möte.
Det sista du sa högt: Hallå! (När jag kom hem)
Det senaste någon sa till dig: "Kommer du hem sent i morgon också?"
Vad har du druckit idag: Kaffe, vatten.
Vad var det senaste du åt: En bulle på mötet.
Vad var det senaste du köpte: En kofta och en tröja. På rea.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Blå.
Vad är det för väder hos dig? Ganska bra.
Godaste glassmak? Pecannötkola.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nä.
Sover du tungt? Ja, ibland.
Drömmer du mardrömmar: Ibland.
Trivs du med ditt jobb: Ja.
Favoritklädsel: Klänning.
Favoritlåt just nu: Kommer inte på nån.
Vad ser du om du tittar till höger: En lägda och skog.
Vad gör dig glad just nu: Att jag har min familj.
Vad ska du göra härnäst: Läsa en och annan blogg och sedan gå och sova.
Humör just nu: Glad. Var på ett möte som gjorde mig glad.
Favoritgodis: Söt lakrits.
 Kläder just nu: Nattlinne.
Sommarplaner? Sistaminuten nånstans. Föräldrarnas stuga. Hemma. Kanske Västkusten.
Hur många kuddar sover du med: En platt.
Spelar du något instrument: Nej. Eller jo, kan klinka piano efter noter halvtaskigt.
Morgon eller nattmänniska: Morgon.
Vad är viktigast för dig: Min familj. Alltid. Alltid.
Är du kittlig: Ja och jag får nästan panik om nån kittlar mig. Jag blir jättearg, och det vet alla, så jag slipper.
Snarkar du: Ja. Mycket. Trots att jag sover på mage.
Stjärntecken: Stenbock.
Äckligaste insekten: Alla.
Längtar du mest efter just nu: Helgen, sömn, sol och värme.
Höger eller vänsterhänt: Höger.

Om att ta ansvar för andras barn

Det är 13 års åldersgräns på Facebook. Det tycker jag är bra. Men jag är vän med en 10-åring. Jag ville inte neka när han frågade. Men det är hämmande. Igår skrev jag om att jag aldrig knarkat. Det hade varit värre om jag skrev ATT jag knarkat, men det känns inte helt schysst att en 10-åring ska läsa om sådant. Kom jag på efteråt. Allt fattar de ju inte heller. Men det som är konstigt, är ju att inte hans föräldrar tar ansvar! Det är ju inte för inte, som det är en åldersgräns. Så jag tror banne mig jag skriver vad jag vill. Eller..?

Rolig lista

som jag hittade hos Madredetres
Jag ser: oftast ljust på framtiden.
Jag har: för lite tålamod.
Jag längtar: efter sommar, sol och värme.
Jag vill: att det ska gå bra för mina barn.
Jag kan: lite om mycket.
Jag ska: snart bestämma hur jag ska bo.
Jag gråter: så fruktansvärt lätt så det är besvärligt ibland.
I morgon: blir det dubbelspännande.
Nästa vecka: vet jag mer än jag vet denna vecka.
Jag får: det jag ger.
Jag tjatar: allt mindre med åren.
Jag skäms: över att jag gjort människor illa. Men jag försöker be om ursäkt.
Jag borde: ta tag i mitt motionerande.
Jag sparar: på möten med människor.
Jag tror: att allt ordnar sig.

Livet är fyllt av beslut

Aftonbladet eller Expressen? Kött eller fisk? Eller det vi nu står inför: flytta eller bo kvar? Jag veeeeeet inte. Bor vi kvar, bor vi billigt. Och bra, men onödigt stort. Vi gillar att resa och det har vi då råd med. Flytta till Drömhuset med stort D? Det blir dyrare, vi kan inte resa så ofta. Flytta till en lägenhet och köpa en sommarstuga? Vi får miljöombyte och både stadsliv och lantliv. Det är härligt. Men det blir också dyrare och vi kan inte resa så ofta.
Jag vet. Det är dagens I-landsproblem. Men jag våndas. Usch vad jag våndas.
Någon av er, kloka, som har ett facit? Som kan säga "Gör så här". Tack på förhand!
PS Säg inte "följ ditt hjärta" för jag vet inte vad det vill.

Tycker du det är kul med alkohol? Se upp!

Hörde på radion i morse om en forskning som visade att "... de med alkohol i släkten upplever alkoholen som mer energigivande, blir mer pratsamma, gladare och några upplever även eufori av alkoholen...risken är att om en person som upplever alkohol mer positivt utsätts för trauma kan det kanske göra att de kommer att börja dricka mer."
Intressant!
Och det är klart att det är härligt att supa och knarka. Också. Ibland. Vore det enbart äckligt skulle ju ingen göra det. Sedan att det kan gå över styr är en annan sak.

Om konsten att ge och ta kritik

Jag kanske har skrivit om det förut. Nåja, det tål att upprepas. Min vetenskapliga studie säger att de som har svårast att TA kritik, är väldigt snabba på att GE kritik. Jag undrar varför.De tankarna fyller min hjärna.
Kritik är svårt. Både att ge och ta. Jag övar. Det är liksom enda sättet.

Människor på gatan är inte hundskit

Gert Fylkins syster söp ihjäl sig. Det är tragiskt. Men det är så fint att han säger.
"Jag har sett baksidan. Och jag vet att alla människor har haft ett liv, man får inte betrakta dem som hundskit bara för att de sitter på gatan". 
Exakt så är det! Alla har varit söta, små bebisar som varit älskade. Många av dem har varit gifta, har barn, har haft fast jobb, villa, bil och så vidare. En del har en trasig bakgrund, men verkligen inte alla. Oavsett vad de varit med om, och varför de hamnat i rännstenen, så ska de mötas med respekt och behandlas så schysst det går.

Jag har svårt att uppröras

Sju anställda på Försäkringskassan har varit i Las Vegas på kurs. Det gick lös på 112 000 kronor. Det blir 16 000 per anställd. Det är väl inte så mycket för en fyradagars kurs, som de är nöjda med? Det som sticker i ögonen är ju att de åkte till Las Vegas. Hade kursen varit i Stockholm, Malmö eller Kiruna för samma peng, hade ingen reagerat.
Jag var i London på kurs en gång. Det blev billigare än motsvarande hade blivit i Stockholm. Vi hittade billiga flygbiljetter och billigt hotell. Det gjorde vi inte till, och i, Stockholm. What´s the problem, liksom?

Tänk vad allt är relativt

Jag är ju en avundsjuk typ. Men jag har träffat några personer på senare tid, som haft och har det riktigt, riktigt tufft. Det är ett under att en del av dem lever. Ändå var de så tacksamma. Kanske just därför? Men jag blev omskakad och berörd, och känner mig nu så oerhört tacksam. Himmlars, vad jag har det bra. Riktigt, riktigt bra. Jag har min skit och mina bekymmer, men i det stora hela har jag det så bra. För allt är relativt. Och det kunde ha varit så mycket värre. Jag lägger avundsjukan på hyllan och gläds åt det jag har, och slutar sukta efter det jag inte har.

Om att ge goda råd eller inte

Jag är expert på att ta på mig "fixarmössan" om någon har bekymmer. Jag är expert på att komma med goda råd, och jag vet alltid hur alla andra ska göra. Men hur smart är det? Tänk om de bara vill prata? Och vill att jag ska lyssna? De kanske inte alls förväntar sig att jag ska komma med goda råd?
Jag har tänkt en del på det, och därför lyssnat mycket, och inte kommit med så många goda råd. Och mina vänner verkar nöjda. Ingen har bett om råd. Men jag blir så frustrerad. Jag som är så smart ;) och vet hur de borde göra, ska jag bara vara tyst? Och är det alltid så att man BER om goda råd?
I dag pratade jag med en kär, kär vän. Jag lyssnade länge. Avbröt inte. Lät henne prata. Men till slut kunde jag inte låta bli. Det var så uppenbart vad hon borde göra. Så jag gav henne goda råd. Hon blev nöjd.
Men usch va svårt. Hur ska jag göra nästa gång? Kanske fråga "Vill du att jag ska säga vad jag tycker att du ska göra?" Jamen det kanske är en bra modell? Jag provar den!
Ha ha, jag löser mina problem medan jag skriver.

Om att dricka eller inte dricka

Jag har inte problem med alkohol. Jag dricker vin för att det är gott. Ibland ett glas, ibland en halv flaska. Ibland mer. Till fest kan jag dricka bubbel, likör till kaffet, en nubbe eller en liten drink. Jag avstår väldigt ofta för att jag ska köra bil, eftersom jag bor på vischan. Det gör mig inget. Jag har lika roligt ändå. Och i många år hade jag ständig beredskap. Jag var nykter omutifallatt någon av tonåringarna/unga vuxna ville komma hem fast de sagt att de skulle sova hos en flickvän/kompis. Det hände att jag fick åka och hämta dem mitt i natten. Det gjorde mig inget. Det var ingen uppoffring och det var självklart. Lika självklart som att det varit absolut nolltolerans fram till 18-årsdagen.
Nu har jag personer i min närhet som inte kan hantera alkohol, och jag avstår gärna för att underlätta för dem. Jag har också personer i min närhet som kan hantera alkohol, men som dricker lite för mycket. Och kanske har jag en liten, liten skuld till det?
Jag har tänkt på vilken bild jag gett/ger mina barn om alkohol. Vi dricker när det är fest. Självklart. Vi dricker på helgerna, för då lagar man god mat. Är inte maten god utan vin? Vi tar ett glas vin på fredag kväll för att slappna av efter en hård vecka. Kan jag inte slappna av utan vin? Och så vidare. Mina barn har aldrig sett mig full. Men ändå. Jag har ju förmedlat till dem att alkohol är viktigt och naturligt. Hur sjukt är inte det?
Nu funderar jag på om jag ska bli nykterist. Bara för att, liksom. Som en solidaritetshandling mot dem som inte kan dricka. För att alkohol ställer till så mycket elände. Äsch, jag vet inte. Men visst är det en knepig fråga?

Kampanjen mot självmord gav resultat

Är det inte fantastiskt? Sajten som gav tips om hur man tar livet av sig, är nu stängd. Hurra! Mymlan gjorde mig uppmärksam 
Förtydligande: Jag är FÖR yttrande- och tryckfrihet, och kampanjen gick inte ut på att släcka den sajten. Den gick ut på att hjälpsidor för att förhindra självmord kom högre upp i Google, än sajten som kom med tips på hur man tar livet av sig.

Det finns så mycket kärlek i cyberrymden

Det finns mycket att säga om näthat, och det är förfärligt för dem som drabbas. Men det finns så mycket mer av kärlek! En av mina favvisbloggar är The Swedish Girl. Jag läser ofta, kommenterar sällan (jag tänker "jag gör det sen" och så glömmer jag). Men nu kommenterade jag att hon hittat två böcker av Bodil Malmsten på rea. Och vet ni vad som händer? Jag ska FÅ dem!!! Jag blir alldeles varm i hjärtat. Visst är det fint?

Två modiga människor

Emma Igelström berättar om sitt alkoholmissbruk. Oj vad jag håller alla mina tummar för att hon kan fortsätta hålla sig nykter.
Och Patrik Sjöberg berättar om hur hans tränare utsatte honom för sexuella övergrepp i många år. Och inte bara honom. Jag är chockad. Bilden av Viljo var ju att han var så hyvens och en bra extrapappa och tränare. Hurvas.
Jag tycker de är modiga båda två, som berättar. Hoppas de kan ingjuta mod i andra att våga berätta!

Fy f*n för barnfattigdom och annat elände

Tidiga insatser lönar sig. Hur svårt kan det vara att inse det? Och ska man prata pengar, lönar det sig i längden. Heja de här två socialarbetarna. Härligt att de vågar säga ifrån! Alliansen har sänkt skatten med 100 miljarder. 100 miljarder!!! De pengarna hade kunnat bekämpa barnfattigdomen och bidragit till att inget barn hade behövt leva i missbruk. Punkt.

Nu har det hänt igen

Ett plejs, denna gång ett bageri/kondis, som inte kan stava till S.E.R.V.I.C.E. Hur korkad får man bli? Det är usla ägare/chefer som inte kan berätta för sina anställda att de är där för att göra kunderna N.Ö.J.D.A. Det är så rätt åt dem att bli uthängda i en tidning med... ja kanske flera miljoner läsare? Ha ha!

Om LVM, lagen om vård av missbrukare

Det pågår en utredning och det sägs att lagen kanske ska försvinna. Det vore förfärligt! Såvida det inte kommer något bättre. Annika Härd skriver så klokt om det. Det är alldeles för få som omhändertas med ett LVM, eller LVU (lagen om vård av unga, motsvarigheten till LVM men för unga människor). Det är alldeles för många som förväntas begära vård frivilligt. Anhöriga stångar sina pannor blodiga, och socialtjänsten säger "Men h*n vill ju inte". Typ. Om detta kan sägas mycket. Men jag slutar här nu.

Dagens måsteläsning

I år är det nio år sedan jag dog.
Ett hugg i magen. Så välformulerat. Och starkt. Läs!

Självmord

Är fruktansvärt. Så inihelvete vidrigt. Jag har några fullbordade i min närhet och något försök. Jag orkar inte orda mer om dem här. Nu.
Men: Tills nyligen fick man upp en vidrig sajt när man googlade på självmord. Nu ska alla kloka människor i cyberrymden ändra på det. Vi kan alla hjälpas åt att länka till andra, bra sidor som kan få den självmordsbenägna att söka hjälp. Så kom igen nu!
Socialstyrelsen om självmord
Vårdguiden om självmord
Netdoktor om självmord
Nationella hjälplinjen
Det var Mymlan som gjorde mig uppmärksam.

Om integration och assimilation

Eller lite i utkanten av det. Jag läser några bloggar med utlandsbosatta svenskar. Jag har själv bott utomlands och jag har vänner som gjort/gör det. Hur det funkar? Jo, nu ska ni få höra: Vi bosätter oss nära varandra, gärna i samma kvarter, typ "Svenskkvarteret". Vi håller benhårt på traditioner och äter sill och lax till påsk, jultomten kommer på julafton, inte juldagen, vi dansar runt en midsommarstång, vi åker många, många mil till Ikea för att köpa kaviar och knäckebröd och så vidare. Vi gör till och med MER än vi gör i Sverige, när det gäller traditioner. Och framförallt: vi umgås mest med varandra, eller åtminstone väldigt mycket. Det är självklart att prata svenska hemma och vi läser svenska böcker för barnen och de får se svenska filmer. Och så vidare.
Varför ifrågasätter vi dem som flyttar till Sverige och bosätter sig nära varandra? Håller på sina traditioner, äter sin mat som de är vana vid och umgås med sina landsmän? Det har jag aldrig förstått.

Om att lämna kungligheter i fred

Får meddelande från en vän på väg till ett varmt, skönt, fint ställe. "Victoria och Daniel är med på planet", skriver han. (Det finns Wifi på planet - helt otroligt!) Men han skulle aldrig, aldrig ta en bild eller ringa Expressen för att berätta vart de är på väg. Det skulle inte jag heller. Stackars människor, lämna dem i fred. Men jag undrar hur många som tänker så? De flesta, hoppas jag.
En annan gång såg en annan vän Carl-Philip pussa en flicka i en gränd i Gamla stan. Min vän var där för att fota och hade lätt bara kunnat bränna av en bild. Men aldrig.
Heder åt mina vänner. Och åt mig.

Om ömsesidig respekt

Jag har börjat twittra. Det är roligt. Idag diskuteras #alkohol. Intressant. Det bästa jag läste där är "Jag har stor respekt för folk som inte dricker. Och för dem som gör det. Men inte för den som fördömer den andre." Det var Mymlan som skrev det.
Jag dricker. Till fest, ibland hemma på fredags- och lördagskvällarna och någon enstaka gång mitt i veckan. Väldigt ofta dricker jag inte. Faktiskt oftast ;) Jag bor på vischan, och tycker det är bökigt att åka buss, och för dyrt med taxi, så går jag på krogen kör jag nästan alltid bil. Dessutom har jag och min man haft "ständig beredskap" i många år då våra barn varit tonåringar och vi har fått skjutsa och hämta dem. Då har det känts viktigt att visa dem att det aldrig är en stor uppoffring att avstå alkohol, för att kunna hämta dem.
I min lilla by bor många nykterister. Somliga (de flesta) är bra och respekterar mina alkoholvanor, och jag respekterar deras. Men det finns också ett fåtal fördömande, fnysande typer. Och jag fattar inte varför. Det finns liksom ett mellanting mellan alkoholism och nykterhet. Hur svårt kan det vara att visa ömsesidig respekt?

Jag hade rätt! Jippie!

Jag har alltid hävdat att barn mår bäst av åka baklänges i vagnen, och se sina föräldrar. De behöver inte den stimulans de får av att åka framlänges. Tvärtom! Det blir för mycket stimulans och för rörigt. Det diskuterade jag med kompisar och andra redan på dinosauriernas tid när mina barn föddes (slutet på 80-talet och början på 90-talet). Alla tyckte jag var helknäpp som envisades med att ha mina barn bakåtvända lääääänge. Men se. Jag hade rätt! Inte undra på att mina barn är så smarta, snälla, verbala, snygga, fina, omtänksamma, generösa, gulliga... Jag slutar här.

Jag, en ifrågasättare

Någon kvällstidning (hittar inte artikeln) skrev att pedofiler i fängelse skulle få tillgång till dator med internetuppkoppling. Så de kan surfa efter barnporr. Nä, det var såklart inte syftet, men det blir konsekvensen. Att de ska få det, är för att man inte "kan bestraffa alla kollektivt" genom att förbjuda datorer. Suck. Sedan när blev en dator en mänsklig rättighet?
För några veckor gjorde min lokaltidning en artikel om HVB-hem (Hem för Vård och Boende), och listade vilka som fått kritik från tillsynsmyndigheten. Ett av hemmen hade fått kritik för att de boende inte fick ha mobiler eller datorer. De skulle också öppna posten tillsammans med personal. Hemmet fick kritik för de här reglerna var integritetskränkande! Men HALLÅ! De som är där, är missbrukare. Och hur ska vi få drogfria HVB-hem om de boenden INTE får restriktioner? Jag fattar det inte!
PS Jag mejlade journalisten på min lokaltidning. Tror ni jag har fått svar?

Jag, en lögnare

Jag är bra på att lyssna och behålla förtroenden. Antar jag. Därför får jag ofta veta mycket. Typ så här: A berättar något om B. Jag lovar att inte föra det vidare, för det är tunga grejer. Så kommer B till mig och berättar den här tunga saken. Då måste jag ju låtsas som om jag vet något. Jag gör det nog bra, för jag hamnar hela tiden i sådana här situationer. Det känns inte helt 100 att ljuga, eller undanhålla sanningen. Men jag gör mer skada om jag skulle säga "Nä men vet du att det där visste jag redan, för det har A berättat". Det vore förfärligt och skulle ställa till med saker som jag inte ens vill tänka på.
Ibland har jag tänkt att jag kan säga åt A "Berätta inget till mig om någon annan som jag inte får föra vidare", men det vore också grymt. När A  gör det, är det för att det tynger honom/henne. Och det är klart jag upplåter mitt öra åt en vän i nöd.
Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är intressant att få en historia från två olika synvinklar.
Kanske skulle bli medlare? I FN? Hur svårt kan det va?

Jag, en avundsjuk typ

Det är väl inget större problem, men det kan reta mig en aning att jag alltid ska jämföra mig med dem som har det bättre. Och det gäller särskilt de som har mer pengar än jag. Inte nog med att de tjänar bra, dessutom får de ärva en och annan miljon av sina föräldrar. Det gör mig ruskigt avundsjuk. Jag vill också. Med mitt förnuft vet jag att det är puckat av mig. Jag har det verkligen jättebra. Varför kan jag inte jämföra mig med dem som har det sämre, och vara glad och tacksam? Jo, ibland gör jag det. Men alldeles för sällan.

Jag, en insamlare

Barnen slutar skolan och fröken ska få en present. Vem samlar in pengar från alla föräldrar? Jag. Får in i bästa fall 300 kronor av 400 möjliga. En kollega på jobbet fyller år. Vem samlar pengar till en present? Jag. Får in 200 kronor av 400. Så där kan jag hålla på. Men i denna stund bestämmer jag mig: Det får vara slut på detta! Aldrig mer ska jag hålla i en insamling. Så lätt var det.

Jag, en sammankallande

Jag har många vänner som jag gillar att träffa. En del träffar jag ensam, men med många så är vi ett litet gäng på tre, fyra, fem, sex personer. Och i 95 fall av 100 är det jag som tar initiativet till att ses. Alla tycker det är kul, och vi får till en träff förr eller senare. Jag har inget emot att vara sammankallande, men ibland kan jag undra om de andra inte vill ses. Eller väntar de bara på att jag ska ta initiativet? Det blir ju bekvämt för dem. Bara luta sig tillbaka och vänta. Och nej, jag tänker inte strejka - det är alldeles för roligt att träffas, men jag kan ändå önska att någon annan tog initiativet ibland. Överhuvudtaget så ses folk för lite. Lyft rumpan ur tv-soffan och hälsa på någon, vet ja!

Jag är en ordmärkare

Jag kan hetsa upp mig  väldeliga om folk säger, eller ännu värre, skriver fel. Detta har gått i arv till mina barn, som tidigt lärde sig läsa och stava. Men vi påpekar bara felen inom familjen. Jag sa till barnen att de fick känna sig nöjda över att veta hur det ska vara, utan att behöva tala om det för sina kompisar. Hur som helst, så var det kul att hitta den här. Men jag saknar hårdra. Folk skriver ju hårddra. Huvva så hemskt.

Två tankar jag tänkt och nu slipper skriva

För Per gör det lika bra. (Om jobbet som strandprovare hos Amelia).
Och en av mina favoritbloggare gör det också så bra: Mammis pammis. (Om 70-åringar som förfasar sig över dagens lärare).
Så. Nu sparade jag massor av ord. Kan vara bra att ha.

Om vett och etikett på Facebook

Man kan tycka mycket om FB. Många är skeptiska, och jag säger bara att det blir vad man gör det till. Men det här är några saker jag retar mig på, i ordning med värst först:
1) De som bara skriver om sitt företag/sin bok, och aldrig något privat. Som bara ber en gilla för att de vill nå 100 eller 1 000 gillare. Jag känner dem privat, och de har registrerat sig i sitt namn. Det vore ju en sak om de reggat sin bok, sitt företag eller vad det nu är.
2) De som skriver en miljard statusuppdateringar om sig själva, men aldrig interagerar med andra.
3) De som aldrig skriver statusuppdateringar eller kommenterar, men skickar en miljard kramar, nallar och gud-vet-vad. 
4) Smygarna. Som bara läser, aldrig kommenterar eller statusuppdaterar.
Så lite har jag att göra, att jag kan hetsa upp mig över dylikt. Och till och med blogga om det. Kanske skulle skaffa mig ett liv?

Huvva så en del människor har det

Jag träffade en kvinna igår som jag aldrig träffat tidigare. Hon har det verkligen överj**ligt. Hennes situation är bland det värsta jag hört om. I Sverige. Men jag vill inte skriva några detaljer här. Vi var fem personer och alla sa åt henne att "Så där kan du inte ha det. Du måste..." Jag förstår att hon inte på egen hand orkar göra så mycket åt situationen, men vi tipsade henne om olika ställen där hon kan söka hjälp. Och nu kan jag bara hoppas. Men tänk om hon inte ens orkar be om hjälp, och det tar en ände med förskräckelse? Jag tänker mycket på det och vet inte riktigt vad mer jag kan göra. Hon har många vänner omkring sig, och de måste väl ändå agera? Ja, huvvaligen. Vårt skyddsnät är verkligen grovmaskigt. Som jag skrivit om tidigare.

Våga tala klarspråk

Jag hörde en intervju på P1 om en rektor som stängt en skola, för att eleverna bangat ut. Det var bra gjort. Men framförallt var det bra att han sa som det var, han vågade tala ur skägget. Ofta vid liknande situationer är rektorer rädda om skolans rykte, så de lindar in allt och säger att-det-var-inte-sa-farligt. Säg som det är!

Plötsligt händer det

Jag har inte många läsare, för jag är anonym och har bara outat denna blogg för ett fåtal. Därför har jag också sluppit elaka kommentarer. Fram till nu. Det var mitt inlägg om att jag gladde mig åt forskningen som visar att man inte begår fler brott bara för att man är född i ett annat land, utan kriminalitet är till mångt och mycket en klassfråga. Då får jag denna kommentar:
"OCh du tror på Bagdad bobs lögner?
Grattis! Det är tack vare såna som dig som vårt land är på väg rakt åt helvete."
Jag svarar:
"Jag väljer att inte bemöta anonyma kommentarer som gör ett så grovt påhopp på mig. Vill du debattera, får du använda en annan ton, tack."
Det är intressant hur de främlingsfientliga krafterna nosar upp de främlingsvänliga inläggen. Vilken tid och kraft de måste lägga ner.

Djuraffär + mat + fika = sant

En affärslokal har bytt inriktning i min stad. Där det förut var en videouthyrning/kiosk är det numera en djuraffär. Där man också kan fika och köpa snabbmat. Jag skulle aldrig köpa mat där, än mindre sätta mig och fika där. SÅ äckligt! Först tar de bort bajset i marsvinsburen och sen gör de en sallad. Inte till marsvinet, utan till en människa. Men jag är nog inte målgrupp. Tanken kanske är att hundägarna får en mötesplats där de kan ta med sina hundar och fika? Kanske hunden får en egen stol och ett eget ben att gnaga på, på en tallrik? Vad vet jag. Är jag konstig som tycker kombon mat och djur är konstig?

Obehaglig auktion

Jag var på en visning till en auktion som äger rum i morgon. Det är en vän till mig som dog alldeles för tidigt, och nu säljer hans barn allt hans lösöre. Han var en samlare av stora mått, och de gånger vi stötte på varandra var det på auktioner eller loppisar. Han var kvalitetsmedveten, och det fanns inget skräp här. Ändå suckade folk:
- Men herrugud så mycket grejer. Av EN person.
(Hur mycket grejer har inte du hemma, hade jag lust att säga.)
- Såg du? 40 xx! Och 100 yy. Vad hade han dem till? Det är ju inte klokt!
(Han samlade på dem, hade jag lust att säga. Lika klokt som att samla på äggkoppar, frimärken, knivar, tomtar eller vad folk nu samlar på.)
Jag har säkert sagt liknande saker när jag varit på auktion. Men nu var det så obehagligt, eftersom jag kände honom. Där gick folk och rotade i hans saker och förfasade sig. Och plötsligt kommer jag ihåg vad min mamma sagt:
- När jag dör, vill jag inte att ni ska ha en auktion på mina grejer. Jag vill inte att grannar och andra ska rota bland dem. Ni får hellre bränna upp det ni inte vill ha.
Jag tyckte det var lite tramsigt, men nu förstår jag precis.

PS Jag vet att min vän ville ha en auktion som ska inbringa en massa pengar till hans barn. Han skojade om det när vi sågs och sa "Det är min livförsäkring. Tänk va roligt för mina barn att göra sig en hacka på mitt samlande."

Rätt åt dem!

Att inte restauranger, och andra företag, fattar att dålig service sprider sig blixtsnabbt i cyberrymden. Med bloggare som har hundratusentals besökare varje vecka, som sprider det till sina vänner, som sprider det till sina, så...Ja, de konkar väl snart. Lång näsa.

Höjden av fräckhet

Intressant. Hoppas fler har stake i sig som Therésia Erneborg på Söta saker. Tyvärr tror jag inte det. Jag tror alltför många upplåter plats och genomför tävlingar för en sketen glassmaskin, ett armband eller what so ever.

Det här med pengar igen

Plus har ett reportage med ett ungt par som flyttat ihop. Han tjänar ca 5000 kr mer än henne, och Charlie (programledaren) ska hjälpa dem att enas och hitta en modell. Jag fattar inte. Om man flyttar ihop, så gör man det för att man älskar varandra, och varför vill man då inte bara dela? När jag flyttade ihop med min man, hade vi en lapp på kylskåpsdörren där vi skrev vem som var skyldig vem. Jag handlade mat för 200 kronor, och skrev då 100 på honom. Han köpte något för 100 och skrev då 50 på mig. Så där höll vi på. I typ tre veckor. Sedan insåg vi att det jämnar ut sig, och då började vi med den modell vi fortfarande kör: Vi gör slut på ett konto och sen börjar vi på nästa. Numera har vi en bra ekonomi, men under många, många år hade vi det riktigt tufft. Men aldrig att vi bråkat om pengar. Men vi är tydligen unika. Hmmmm.

Jag har skådat mörkret

Träffade en god vän idag som berättade att hon fått en ny kollega. Hon gillar honom verkligen.
- Han har tittat i det där svarta hålet, och då blir man ödmjuk och förstår så mycket mer.
Det var klokt sagt. Jag har också tittat i det, och därför uppskattar jag ljuset så mycket. Och det är därför vi har dag och natt. Halleluja.

Nu pratar vi klass, del två

Jag aktar mig för att döma ut tv-program innan jag sett dem, men Elin Grelsson sätter verkligen huvudet på spiken om arbetarklassen som ska läxas upp i tv-program. Här också.
I kväll börjar ett nytt: om långtidsarbetslösa. Hå hå ja ja.

Nu pratar vi klass

Jag fick en aha-upplevelse igår när jag läste en serietidning! Jo, du läste rätt, en serietidning. Det var en serie av Liv Strömquist som visar att det var ju arbetarklassungarna som rökte, drack och fick ligga. De var inte bra i skolan, men de var populära. Medelklassungarna var töntarna som avundsjukt tittade på. Sedan jämnar det ut sig. Medelklassungarna utbildade sig, fick välbetalda jobb, har livskvalitet, designade glasögon, bor ljust och fräsch, kan allt om topplån och behöver aldrig jobba utomhus eller lyfta något som väger mer än 12 kg. Arbeterklassungarna fick förslitningsskador, odiagnostiserad värk, folk ser ner på dem och säger till dem vad de ska göra. Hela livet. Och i värsta fall blir de missbrukare, dör av en överdos, ramlar ner från ett bygge, får en järnbalk i huvudet eller blir påkörd av tåget när de städar spåren. De dör 10-15 år före medelklassungarna.
Ja men så var det ju. Och är. Herreminje!!!
(Serien fortsätter men detta inlägg är redan för långt.)

Dagens måsteläsning

Hon är så modig. Mia Skäringer.

Hjälp Martin att hjälpa Rosita

Jag vet att Japan och Libyen behöver hjälp. Men Rosita behöver också hjälp. För mig som följt Martins blogg länge, kändes det angeläget att hjälpa till. Jag tyckte lite synd om mig själv. Tills jag läste hans blogginlägg.

Hur svårt kan det vara, del två

Hörde en språkforskare på radio som sa att finska barn är så bra på finska i skolan. Till skillnad från svenska barn på svenska. Det beror på att i Finland fångar de upp ungar som har det tufft med språket redan i 1.an. Och då menar jag inte 1:an i gymnasiet (som väl är fallet i Sverige, om jag vill vara elak), utan när ungen är sju år. De hade också duktiga speciallärare, så i ett nafs var ungarna i kapp och simsalabim fixade de sitt hemspråk galant.
Grejen är ju, att kan du inte ditt modersmål bra, så kommer du efter i alla andra ämnen också, för du kanske inte förstår de skrivna (eller muntliga) instruktionerna i matte, SO, NO och andra ämnen.
Hur svårt är det att fatta att tidiga insatser lönar sig? I ALLA lägen!!!
Kanske skulle bli politiker?

Hur svårt kan det vara?

Jag besöker massor av sajter, och har massor av inlogg. Ibland samma, ibland olika. Och jag kan inte alltid komma ihåg när jag har vad. Hur svårt kan det vara att till exempel ha ett frågetecken vid användarnamn och lösenord. När jag så för musen över ? så ser jag förklaringstext av typen "Användarnamnet är ditt personnummer 19xxxxxx-xxxx" eller "Användarnamnet är det du själv valt, utan å, ä och ö". Och "lösenordet ska vara 8 tecken, utan å, ä och ö och med minst två siffror". Ni fattar. DÅ skulle jag komma ihåg, eftersom jag har ett gäng jag varierar mellan. Och det här med personnummer. Ibland skriver man 1901010101, ibland 010101-0101 och ibland 19010101-0101 och ibland 0101010101. Skriver jag fel (för att jag inte minns vilken variant som gäller just på den sajten), får jag felmeddelande "Fel användarnamn eller lösenord". Då får jag gissa mig fram till vilket som var fel. Jag blir faktiskt GALEN på detta!

Så himla skönt för Emanuel Karlsten

att kunna säga upp sig för att han känner att han inte kan jobba som han vill. Han är ju superduktig och har gjort sig ett namn, så inte behöver han ligga sömnlös av oro över att inte få ihop till hyran eller mat på bordet. Tvärtom. Han kommer att tjäna mycket pengar. Jag är ruskigt avundsjuk. Men inte missunnsam.

Om vett och etikett på Tradera

Jag köper och säljer på Tradera i perioder. Jag retar mig på några saker, framförallt på dem som inte behagar skriva omdömen, i allmänhet. Och i synnerhet de som alltid väntar på MITT omdöme först, oavsett om jag är säljare eller köpare. Nu senast hade jag köpt en grej. Jag var nöjd, men inte supernöjd, så jag klickade bara i positivt utan att skriva något extra. 90 gånger av 100 skriver jag nämligen typ "Supersnabb och seriös säljare/köpare. Bara många +++++ från mig". Men det ville jag inte nu. Och vad händer? Hon lämnat också bara positivt, utan att skriva något mer. Trots att jag betalade in efter EN MINUT, för jag råkade sitta vid datorn. Jag vet, det är tramsigt att hetsa upp sig, men jag gör det.

Skönt att höra

Det är klart att man inte begår mer brott för att man inte är född i Sverige. Nu är det bevisat. Det är en klassfråga. Som så mycket annat. Vi borde prata mer klass.

Sanna Lundell har ju helt rätt

Hennes särbo och far till barnen, Mikael Persbrandt, har snortat kokain. Det är tragiskt. Han är ändå en småbarnspappa. Men Sanna Lundell kan det här med medberoende och vet att hon måste ta hand om sig själv och sina barn. Ta ansvar för sin lycka (och barnens) och sitt liv. Han får väl sköta sitt, bäst han kan. Det skriver hon inte, men det är min tolkning. Det är faktiskt det enda rätta.

Man har väl de barn man har

Jag träffade en man en gång och frågade hur många barn har han.
- Det beror på hur man räknar, svarade han.
- Va??? Hur menar du då?
- Ja, men jag har ett barn som jag bor med, och två som jag träffar ibland och en som jag tappat kontakten med, eller ja, vi ses sällan.
- Fyra alltså, sa jag och gick.
För jag blev så paff. Man har väl de barn man har, oavsett om man träffar dem varje dag eller aldrig. Jag undrar hur han tänkte. Han måste ju ha fått hjärnsläpp. För han kan ju inte på fullt allvar mena att det beror på hur man räknar.

Jag är inte rädd

Jag är rädd för massor av saker, men jag är inte rädd för att närma mig människor i sorg. Jag vågar krama om, jag vågar fråga, jag vågar lyssna och jag vågar gråta. Och jag har vett att hålla truten, och inte komma med "Jag förstår hur det känns", för det gör jag inte. Eller "Jag känner också en person som ... och ...". Eller "Tiden läker alla sår". Eller "När jag...". Och då är det som att lyfta ett lock: det bara väller ut prat. Och jag lyssnar.
Himla fint. Om jag får säga det själv.

Vår välfärd blir allt grovmaskigare

Elin Grelsson är en kvinna med huvudet på skaft. Läs. Jag såg debatten med Kissie. Huga. Men problemet är större än så. Det är otäckt att välfärdstryggheten blir allt grovmaskigare. Och att så mycket individualiseras, när det handlar om strukturella, samhälleliga problem.

Dagens näst roligaste

Ha ha. Underbar. The Swedish girl tipsade.

Dagens roligaste

Eftersom jag inte själv tillhör white trash, och eftersom jag har lite von oben attityd.

En del är starka, andra är inte det

När min första son föddes och jag aldrig fick sova mer än två timmar i sträck, så sa min mamma (som inte är troende) något i stil med "Var och en får den börda att bära som man klarar av. Och du klarar en stor." Det kändes faktiskt lite bättre.
Och idag läser jag att Morgon Alling sagt något i stil med "Någon vars hund precis dött kan lida mer än någon som vuxit upp på barnhem. Därför att vissa är skörare än andra." Ja men exakt!
Hälsar Stålkvinnan.

Om det känsliga med pengar

Pengar är svårt. Det är ett h-vete om man har för lite. Har man för mycket, kanske det också är besvärligt. Det vet jag inget om. Jag har så jag klarar mig, men jag skulle gärna vilja ha dra-åt-helvete-pengar på banken. Det skulle betyda att jag inte behövde göra något trist, utan hade råd att be folk dra åt helvete. Det finns någon gardin jag skulle vilja snyta mig i.
På radion hörde jag om ett gäng som tjänade mycket pengar. En kvinna hade berättat att hon tackat nej till löneförhöjning, för hon ville inte "springa på pengar", utan jobba för att det var kul. De övriga blev oerhört provocerade och tyckte hon var en idiot.
Pengar väcker så mycket känslor. Och tänk vad många släktband som kapats, eller infekterats, på grund av penningbråk. Huvvaligen.

Dagens måsteläsning

Jag tyckte Fredrik & Filip var briljanta, men jag har tröttnat. Och nu detta. Hå hå ja ja. Vilket bottennapp!

Varför byter man ord?

I "alla" tider så har vi sagt socialbidrag. För något år sedan skulle vi säga "försörjningsstöd". Och nästan alltid, i media, sas det "Försörjningsstöd, eller socialbidrag,..." Och idag hörde jag "Ekonomiskt bistånd, eller försörjningsstöd eller socialbidrag". Men herre min je. Kan vi inte hålla fast vid ett ord? Vad är grejen?
Och nej, jag säger inte förskola. Jag säger dagis. Till förskollärarnas förtret.

Jag undrar hur jag skulle göra

Jag läste en intervju med sångerskan Pernilla Andersson i DN. Hon berättar hur hon och hennes man Dregan var med om Tsunamin. De band ihop sina handleder och sprang för livet. Efteråt drogs hon med skuldkänslor för att hon inte hjälpte andra, utan bara sprang för sitt och mannens liv. Men jag vet inte. Är det så konstigt? Är det inte det de allra, allra flesta av oss skulle göra? Om jag råkade ut för något liknande (Gud förbjude!) och mina barn var med, så skulle jag kämpa för dem i första hand, och för mig själv i andra. Hjälpa andra? Sorry. Jag tror inte det. Inte i det läget. Jag har inte högre tankar än så om mig själv.

Om att kasta ut tonåringar på ett minfält

Jag skulle inte vilja vara tonåring i dag. Men jag har egna tonåringar. Och skulle helst vilja bädda in dem i bomull, i ett madrasserat rum, låsa dörren och kasta bort nyckeln. Så inget ont hände dem. Nä, det vill jag inte, men ni fattar tanken. Olivia Svenson skriver bra om hur modig man är som skaffar barn. Och att man är modig som skaffar tonåringar. Nu gör man ju inte det (oftast), utan man växer in i rollen som tonårsförälder. Thank God! Jag gratulerar alla som har lugna, kloka, skötsamma tonåringar! Och jag gratulerar alla som lyckas få folk av tonåringar som inte är lugna, kloka och skötsamma. Inklusive mig själv. Peppar, peppar. Jag var ingen lugn, klok och skötsam tonåring. Och se. Nu sitter jag här. Så det går ju bra för de flesta. Thank God.

Om konsten att blunda

Lyssna på Tendens. Det handlar om att vi blundar för orättvisor, fattigdom och annat elände runt om i världen. Och jag kände så väl igen mig: I min ungdom var jag arg och engagerad. Jag tänkte att om alla bara fick VETA hur det står till i världen, så blir det bättre. Jag ville bli en världsförbättrare, och trodde länge att jag och mina kamrater kunde det. Idag är jag cynisk och desillusionerad. Och jag blundar ganska mycket. Jag är fortfarande en engagerad människa, och jag drar väl mitt strå till stacken, men jag tror inte längre jag kan rädda världen. Och jag vill fortfarande åka i väg som biståndsarbetare. Men inte för att "hjälpa fattiga människor", för det kan jag nog inte. Nu vill jag åka för min egen skull. För att lära mig något nytt, se nya ställen och träffa nya människor. Kan jag hjälpa någon en gnutta, är det en bonus.
Undrar varför man inte behåller sitt engagemang och sin naiva tro på att kunna rädda världen?
Ingen kan ju hjälpa hela världen, men alla kan ju hjälpa någon. Halleluja ;)

Jag har ändrat mig

Drog mig till minnes ett samtal jag hade med goda vänner för några år sedan. Vi pratade om när barnen flyttar hemifrån. Jag sa att man inte fick gråta inför barnen, för då skuldbelägger man dem. De kan få dåligt samvete och tror att mamma sitter och gråter hela dagarna för att de inte längre bor hemma. Någon höll med mig. Och någon inte. Den som inte höll med mig, sa att man ska visa känslor för sina barn och säga att man kommer att sakna dem, men att det är roligt (och naturligt) att de flyttar.
Jag har ändrat mig. Nu tycker jag att man ska gråta inför dem, och säga precis så "Det är jättekul att du flyttar, men det blir tomt och tyst och konstigt att du inte bor här. Men jag kommer att vänja mig. Snart kommer jag att tycka att det är skönt."
Jag tror jag har ändrat mig av flera skäl: Jag har varit med om tre flyttar. De har blivit äldre och klokare. De vet att jag lipar åt allt, allt. Och jag KAN inte låta bli att gråta om jag blir gråtsugen.

Vilken rolig idé!

Kolla! 
Mina barn: Om ni läser detta: Överraska mig med en bild likadan som den som står på skänken i sovrummet. Det kan bli en present i efterskott ;)

Det är det jag alltid har sagt

Det som inte dödar, det härdar. Det är mitt ordspråk, sådär lite vanvördigt. Men det ligger något i det.
Jag drar mig till minnes ett samtal med några vänner. Tre av oss har haft det tufft, på olika sätt. Den fjärde har inte det, och sa typ:
- Ni har blivit bättre människor av det här, för ni har så stor förståelse för andras elände. Och ni kan uppskatta det goda i livet mer än jag, för jag tar allt för givet.
Kanske det, tänkte jag, men min kompis fräste:
- I helvete heller. Och får jag välja, är jag i så fall en sämre människa.

En orosskola från mig till alla oroliga

Jag "går på kurs" för att inte gå sönder (jag gillar att vara Dramaqueen). Där har jag fått lära mig mycket. Bland annat hur jag ska hantera min oro. Äsch, det har jag ju redan skrivit. Men det är så smart! Nu har jag hunnit öva några veckor, så prova, alla ni som lider av oro!

Mia om att ha ensamrätt på att vara ledsen

Här är en kvinna med huvudet på skaft. Läs.

Om konsten att hitta balans

Jag har det ju rätt tufft nu, som alla mina trogna läsare vet. Det går lite upp och ner, fram och tillbaka. Två steg fram och ett tillbaka. Men jag tänkte på det idag, när jag fortfarande är lite uppfylld av min fest, att jag är bra på att fylla på den positiva skålen, för att hitta balans. Jag har så mycket i eländesvågskålen, att jag måste fylla på i den andra för att inte gå sönder. Så i lördags, på min fest, hade jag bestämt mig för att ha skitkul. Jag skulle inte tänka på, och prata om, mitt elände. Jag svarade på frågor om det, men tog inte upp det själv. Och kanske är det därför jag hade så HIMLA kul? För att jag har det så HIMLA tufft? Fattar ni hur jag menar?

Det bästa med att bli äldre

är att jag inte bryr mig om vad andra tycker och tänker. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig ett skvatt, för då ljuger jag, men jag bryr mig väldigt lite. Jag känner att jag vågar göra, och säga, vad jag vill.
Jag har haft min stora födelsedagsfest, och den blev så himla lyckad. Folk undrade om jag var orolig över att maten inte skulle räcka. Svaret var nej. Många undrade om jag var orolig över att det skulle bli ensidig mat (jag hade knytis, utan att jag sagt vad var och en skulle ta med). Svaret var nej. Några undrade om jag orolig över att någon skulle balla ur (har några med alkoholproblem i vänkretsen). Nej, det är inte mitt ansvar. Andra undrade om jag var orolig över att inte folk skulle ha kul. Nej, inte ett dyft. Det är inte mitt ansvar. Var och en får se till att ha kul som möjligt. Och när det var minuter kvar kom frågan "Är du inte nervös?". Men vad skulle jag vara nervös över? Det blir som det blir. Tar maten slut, så tar den slut. Tar drycken slut, så tar den slut. Vad är det värsta som kan hända? Och hur svårt kan det vara att bara ta det som det kommer och tagga ner lite? Så kaxig är jag! Och det var läääääääänge sedan jag hade så skoj.

Hur orättvist är det?

Hörde på nyheterna att om man jämför resultaten på de nationella proven i nian med slutbetygen, så är det betydligt vanligare att flickorna får högre betyg än vad de presterat på proven. Men hallå, nationella prov en gång per år - ska de väga så tungt? Är man sjuk den dagen, så får man inga betyg?
Och jag hörde Wolfgang Dietrich, undervisningsråd på enheten för prov och bedömning på Skolverket, som sa:
- Det kan alltså handla om hur flickor hanterar sin studiesituation. Alltså att till exempel lämna in sina uppgifter i tid, följa instruktionerna bättre, ha ett bättre uppträdande.
Men hallå 2: Ska det inte löna sig att lämna in uppgifter i tid, följa instruktioner och för den delen uppföra sig väl? Nä, visst nej, inte om det gäller flickor.
Sedan är det väl inget att hetsa upp sig över: männer får ju ändå bättre jobb, mer makt och högre lön.
Så det jämnar ju ut sig.

Är det verkligen tragiskt?

Jag läste en intervju med Krister Henriksson. Klok man som är en jätteduktig skådis. Han skulle rita en slags livskurva, och för något år sedan hade han två tragiska händelser i sitt liv. Jag minns inte den ena. Möjligen var det att hans pappa dog, eller så var det att han var tvungen att sälja Vasan (teatern). Det jag minns, är att den andra tragiken var att yngsta sonen Tobias flyttat hemifrån. Han var typ 20. Men det är väl ändå inte tragiskt? Det är livets gång. Det är tomt, lite trist, tyst och känns konstigt. Men tragiskt? Nej! Alternativet vore tragiskt: om de inte flyttade hemifrån.
Eller är jag ute och cyklar?

Det är väl ändå positivt med barn?

En 22-årig ung man och hans flickvän, 21 år, ska bli föräldrar i sommar. (Nej, det är inte mina barn.) De har inte fast jobb, men de hankar sig fram och det ena vikariatet brukar avlösa det andra. De bor i en etta, och de tycker det ska bli jättekul med en bebis. Men nu är det några som förfasar sig. De är ju så unga. Hur ska det gå? Ska de bo i den där lilla lägenheten? Tänk om de blir arbetslösa? Och så vidare. Jag vet inte om jag är korkad, men jag tycker det är superkul och jag är helt övertygad om att det blir bra och att allt ordnar sig.
Det är klart att man som mormor/farmor inte vill att ens barn ska få barn när de är för unga. Men OM det händer, skulle jag stötta dem till 100 procent och tycka det var roligt. Barn är ändå något positivt. Alltid. Och allt löser sig. Förr eller senare. Det kan ta lite tid, det kan vara lite besvärligt, men det ordnar sig. Få hamnar ju i rännstenen, så att säga.

Hur många gånger ska man säga hej?

Knäpp fråga, det kan ju aldrig skada att säga hej. Såklart. Men jag har en kollega som hälsar varenda gång vi ses. Och det brukar väl bli fyra, fem, sex gånger per dag. Och hon säger hej varenda gång! Själv säger jag hej en gång, första gången man ses på morgonen. Ibland kanske det kan bli två för att jag inte riktigt kommer ihåg om vi setts (vi är många på mitt jobb). Men den här kollegan. Jag blir inte riktigt klok på henne. Ett tag trodde jag hon hade dåligt minne, att hon glömt att vi setts. Men jag vet inte. Jag tror inte det är så. Och hon är liksom så glad varje gång, och säger ofta "Hej vännen" eller "Hej Doris" eller "Hej, va roligt att se dig". Och jag känner mig otrevlig som inte säger hej, för jag är ju inte beredd på det, eftersom jag redan sagt det. Eller nu gör jag det, för jag vet hur hon är.Visst är det konstigt?
Ha ha, så stora problem jag har ;)

Om konsten att kritisera och ge beröm

Mitt jobb är stort, med många olika avdelningar, som vi kan alternera mellan. Det är fantastiskt roligt. Och intressant att se hur olika alla jobbar. En sak jag tänkt på, och ska ta upp är balansen mellan ris och ros. På det ena stället är det så här: ros, ros, ris, ros, ros. Och på det andra: ris, ris, ros, ris, ris. Vilket tror ni är roligare? Vilka tror ni gör ett bättre jobb? Den senare frågan har jag inget facit på, men jag har svårt att tro att man lyfter sig i håret och känner sig peppad att göra jobbet ännu bättre, ju mer kritik man får. Oavsett hur konstruktiv den är.
Det finns ju föräldrar (fler förr-i-tiden än nu) som tror att om man kritiserar barnen och inte slösar med beröm, så får de en revanschlust och ska visa att de kan. Jag tror det är helt galet.
PS Jag tål kritik. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik, för att lära mig mer. Jag behöver inte särskilt mycket bekräftelse och beröm, för jag vet mitt värde ändå, men en balans mellan ris och ros, det gillar jag.

Nu måste jag ta mina drömmar på allvar

Jag ska ha en stor fest eftersom jag fyllt år. Jag gör den väldigt, väldigt enkel. Knytis och alla handlar dryck till självkostnadspris. Så jag känner mig cool. Inbillar jag mig. I natt hade jag den FJÄRDE mardrömmen om festen. Den första handlade om att det kom jättefå, och alla hade jättetråkigt och ingen pratade. OMG. Den andra var likadan, men den här gången hade jag dessutom glömt att handla dryck! OMG x 2. Den tredje var likadan, men nu hade jag glömt musiken. OMG x 3. Och den fjärde var likadan, men nu hade ingen mat med sig, för det hade de inte förstått att de skulle ha! OMG x 4.
Så nu ska jag: mangla dukar, skriva namnetiketter, handla dryck, baka tårtor, köpa pappersassietter och skeder, fixa musiken, fixa etiketter för maten (så de allergiska vet), kolla att det finns tillräckligt många glas, tallrikar etc i lokalen jag hyrt, bestämma vad jag ska ha på mig, fixa sovplatser (= köpa en eller två bäddsoffor som vi ändå behöver) till långväga gäster, fixa lite käk att ställa på buffébordet, förbereda någon form av aktivitet, involvera vänner att hjälpa till med några smågrejer under festen, tala om för de jag anställt vad de ska göra, fundera ut hur jag ska ställa borden, mejla ut vägbeskrivning, kolla förbeställning av taxi, skriva prisskylt i baren. Och säkert något mer. Nu fick jag huvudvärk. F*n också! Jag som låtsas vara så cool och säga att allt ordnar sig.
Är jag kontrollmänniska eller är jag kontrollmänniska?

Ålder är bara en siffra

Jag har fyllt 50. Det känns konstigt. Och det väcker tankar och känslor. Många är nyfikna och frågar hur de känns. Särskilt de som snart är där. Och många säger "Va? Är det sant? Det trodde jag aldrig!" Jag vet inte om de är ärliga eller snälla, men jag tolkar det som att de menar det de säger. Och idag kom en kollega, 63 år, och sa:
- Njut! 50 är en skitbra ålder. Man vet vad man vill och kan skita i vad folk tycker och tänker. Du står på topp, mitt i livet. 60 är värre. Då vet man att det snart är slut.
För honom betyder yrkeslivet mycket, och jag vet att han redan nu oroar sig lite för att gå i pension. Det gör inte jag, och tror inte jag gör det när jag är 60, heller. Däremot är man med all säkerhet närmare döden än födelsen då, och det kanske oroar mig. Den dagen, den sorgen.

Om konsten att prata om sex

När barnen var små var det inte så svårt. Att förklara hur barn blir till. När de blir stora är det lite svårare, men det går. Men jag blev lite full i skratt för några veckor sedan. Samtal mellan mig och 23-åringen, när vi pratade om olika resmål:
- Har jag varit på Lanzarote, frågade h*n.
- Nja... som spermie, för du blev till där, när jag och pappa var där.
- Men sluta, sluta! Jag vill inte VETA.
- Men kära barn, vad tror du? Jungfrufödsel? Du och Jesus?
- Ja men hellre det!
Jag, och övriga familjen, höll på att skratta ihjäl oss.
Inte för att jag heller vill veta något om mina föräldrars sexliv, men jag blev lite paff över den starka reaktionen.
PS Mina barn läser inte min blogg. Och för dem som känner 23-åringen: h*n bjuder på det. Det är jag säker på.

Om att ta saker personligt

Det här blir lite krångligt, för jag vill inte hänga ut någon här. Därför kan jag inte ge konkreta exempel, men ni är ju så smarta så ni fattar ändå. Jag fick ett massmejl av en granne, av typen Alla-borde-hjälpa-till. Jaha, tänkte jag. Jag drar mitt strå till stacken, och deletade det. Men en kompis tog illa vid sig. "Alla har väl sina skäl att inte hjälpa till, och jag har då gjort det, men just nu kan jag inte, och jag tycker det är oerhört kränkande att få ett sånt här mejl. Och h*n som skrev det, var var h*n när vi skulle...". Jag förstår hur hon tänker, men jag tänkte inte så. Jag kände mig inte träffad, det gick till så många, så för mig var det liksom ingen big deal.
Några timmar senare frågade jag en person om det fanns en lista på X. "Nu tycker jag du ställer stora krav på mig. Jag har bara inte hunnit." Och så kom en lång harang. Men jessus, jag bara frågade. Jag hade inte för en sekund tänkt att h*n skulle upprätta listan.
Varför är så många så snabba med att ta åt sig, och tro att man är ute efter just dem?

Unga, blonda kvinnor: kom inte här och kom

Mymlan skriver bra om Blondinbella. Och jag har försvarat Underbara Clara bara häromdagen. De är unga, de är kvinnor och de tjänar pengar på att bland annat blogga om inredning, mode, bakning, matlagning och andra kvinnliga områden. Spott och spe ska de ha då. Clara har skrivit om det. Jag blir så less! Nu får gubbväldet och grabbarna ta och ge brudarna respekt!!!

Ord är viktiga

De kan såra, läka, lära, hela, missförstås, göra illa, glädja. Och en miljard andra saker. Jag är lite känslig och har några hang ups. Till exempel chans/risk. Ensam/själv. Original. Omständlig. Hårdra. Fodra/fordra. Öppenhjärtig. Och en massa andra. Men jag försöker att inte besserwissra. Mina barn har ärvt min kinkighet, och tidigt sa jag att vi håller det inom familjen. Man behöver inte påpeka att folk säger fel. Det räcker med att veta det. Men det jag skulle komma till var att jag tycker många unga gravida/nyblivna föräldrar säger, och skriver, unge. "Åh, vad jag längtar till att ungen ska komma ut". För mig är unge negativt laddat. Som man använder om man är arg på sina barn. Eller som jag kan säga om mina barn som faktiskt är vuxna - på papperet ;) "Mina unga är ju för härliga...".. För att liksom markera att de inte är barn, alltså små barn. Äsch va svamligt, men fattar ni?

Vad är livet egentligen?

En radda ögonblick? Här och nu? Mycket vardag och lite helg? Är livet det som pågår medan vi planerar för annat? Och livspussel: vaddå för pussel? Är det inte bara livet? Som går upp och ner. Himmel och helvete. Och ska vi fokusera på, och njuta, och minnas, som Mads i Thailand? Två veckor om året? De övriga 50 då? Jenny Östergren skriver klokt om detta. Jag ska åka i väg på en liten semestertripp och det ska bli underbart skönt. För att jag får umgås med min familj 24-7. Men jag måste ju njuta många andra ögonblick, annars blir mitt liv torftigt.

Hur många tantvarningstecken har jag?

MammisPammis skrev om sina, och jag gick loss på mina. De här kom jag på: Förfasar mig över tunt klädda ungdomar. Har broddar. Jag dricker inte så mycket ”för det är ju en dag i morgon också”. Jag är morgonpigg och kvällstrött. Jag tycker man ska vara hel och ren ifall man skulle hamna på sjukhus. Jag har jul- och påskgardiner. Kokar sylt och saft. Vågar huta åt snorungar. Och de lyder. Har paraply när det regnar. Men jag sparar INTE presentpapper, slätar ut och använder det igen. Det gör däremot min mamma. Sån kommer jag aldrig att bli.Men grejen är att jag har inga större problem att vara tant. En ung tant, vill jag dock betona. Eller det kanske inte går?

Visst är det roligt med drömmar?

Både på dagen och natten. Jag tycker det är roligt att spåna om vad nattdrömmarna betyder. Försöker de säga mig något? I förrgår natt drömde jag att min snart 70-åriga mamma var gravid! Hon var glad, men min pappa visste inte om han skulle orka. Ha ha. Vad kan det betyda? I natt drömde jag att jag pratade med min mamma om drömmen, och hon skrattade gott. Så tokigt det blir i drömmar, sa vi. Då kom min faster, 60+, in med stor mage. Och vi sa "Ja men det var ju HON som var gravid". Nu går jag bara och väntar på ett graviditetsbesked. Vem kan det vara???

Varför är vi så ängsliga?

Jag brukar ibland kika in på ett diskussionsforum som handlar om mode och stil. Egentligen vet jag inte varför, för jag är inte superintresserad. Nåväl. Det jag slås är av hur ofta kvinnor, i 30-40-års åldern frågar vad som är OK. Är det OK att ha kjol eller klänning som slutar på halva låret? Är det OK att ha Doc Martens? Är det OK att ha flätor? Långt hår? Stuprörsjeans? Och så vidare. Det tar aldrig slut. Varför kan inte folk bara se ut som de vill, och klä sig i det de trivs i och tycker är snyggt? Då BLIR man ju snygg. Eller har jag missat hela grejen? Är jag patetisk för att jag har Doc Martens, turkost nagellack och massa krimskrams armband? Mycket snart 50 fyllda.