Jag + polis = nervös

Varje gång jag ser en polis i trafiken blir jag skitnervös. Det är för att jag alltid kör för fort. Jag vet att det är dumt.
I morse såg jag dem. S**t, tänkte jag. Det var 50. Körde jag 70? Eller 80? Herregud, då tappar jag körkortet! Jag blev invinkad, stannade, började gröva i väskan efter plånboken där körkortet ligger. S**t igen. VAR är den? Puh. Jag hittade den.
Då var det min tur. Jag tryckte på knappen för att hissa ner vindrutan. S**t. Det gick inte. Jag tryckte åt fel håll.
Men till slut så. Och jag halade fram körkortet. Och fick blåsa. Det gick bra.
- Nu rullar din bil, sa polisen sedan.
S**t. Jag hade glömt både handbroms och att lägga i en växel.
Jag log lite snett.
- Det såg ju fint ut det här, sa polisen, när jag fått stopp på bilen. Ha en trevlig dag.
- Detsamma, stammade jag fram och kände det om om jag sparat 3000 spänn.
Jag borde börja tänka på mitt beteende i trafiken.
PS Jag har träffat polisen i andra sammanhang, och jag måste säga att jag är imponerad över det jobb de gör, och det lugn de behåller trots all s**t de får vara med om. Rötägg finns hos polisen, liksom i alla andra yrken. 

Alla människors lika värde

Det skriver de flesta under på. Men det är ju inte sant. I så fall skulle ingen svälta, vara hemlös eller fattig. Och mina barn är mycket, mycket mer värda än dina barn. För mig. Det, ungefär, sa Eva Dahlgren i sitt Sommarprogram. Lyssna. (Jag hittar inte hur man länkar direkt. Korkat!)
Om alla på hela jorden skulle ha exakt lika mycket, hur mycket/lite skulle vi ha då? Vi skulle säkert få mindre, men jag tror att alla skulle vara mätta och alla skulle ha en bostad och kläder på kroppen. Men jag vet inte. Jag gissar bara. Vilket land ligger på "medel-BNP" eller hur man nu ska räkna? Det är en himla spännande tanke. Skulle vi slippa krig då? För vad skulle vi kriga om, liksom?

R.I.P Michael Jackson + ur barnamun

En 7-åring i min närhet fick frågan om han visste hur Michael Jackson dog.
- Ja. Han tog för mycket Emlakräm.

Backup eller inte?

Hade ett intressant samtal med några kolleger idag. Alla har vi tonåringar, och vi diskuterade midsommar. Jag sa att jag nog är nykter, OM jag måste åka och hämta någon som blivit för full, tappat mobilen och plånboken. Typ. (Min yngsta är 18).
En av mina kolleger (kvinna), skulle avstå att åka till kompisars stuga, för att hennes tonåringar inte vill följa med, och hon vill inte lämna dem ensamma.
De andra två (män) tyckte vi gav upp våra liv, och lät barnen styra för mycket.
- Skulle min dotter ringa och be mig hämta henne för att hon var för full, skulle jag säga "Otur gumman, pappa har druckit två glas vin. Du får ta dig hem bäst du vill", sa den ena.
- De måste ju lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar, sa den andra.
Jag tycker de har en poäng på ett sätt. Men jag står fast vid mitt ställningstagande. Jag VILL att mina barn ska känna att jag alltid finns där om det skiter sig för dem. Jag vill inte gå framför och sopa, men jag vill stå bakom och ta emot dem om de faller.
Men egentligen kanske det är att curla för mycket?
PS Jag älskar ett glas vin till maten, eller för all del två. Men det är ingen stor uppoffring att avstå.

Vad ÄR det med småbarnspappor?

Jag har sett liknande saker hända. Jag blir lika chockad varje gång. Vilken tur att jag valde en klok och vettig man. Hade han varit rik och snygg, hade han varit perfekt. Men vem vill leva med en perfekt människa?

Jag ångrar att jag inte gjorde nåt

Framför mig i kassan stod en mamma med tre barn i åldrarna 5-8, sisådär.
- Snälla mamma, kan jag få den här tidningen, frågade flickan.
- Vi får se om pengarna räcker, svarade mamman.
De räckte inte. "Men gud, barnbidraget kom ju i fredags" tänkte jag. Hon plockade bort tvättmedel och toapapper. Pengarna räckte ändå inte.
Jag kollade i min plånbok om jag hade kontanter. Det hade jag inte. Jag tänkte att jag kunde ge henne 200 spänn. Jag funderade hur hon skulle reagera. Hon skulle säkert säga "Nej, men oj, det kan jag inte ta emot". Jag skulle stå på mig. Det hann jag tänka när hon log skamset och sa:
- Oj, förlåt att det tar tid.
- Ingen fara, jag har ingen brådska, sa jag och log mitt vänligaste leende.
Hon plockade bort avocado, keso och sallad. Nu räckte det.
- Kan du väga bananerna och se om jag kan ta dem, bad kassörskan.
Det gick. Men några andra grejer i vagnen blev kvar.
Hon log mot mig. Lite röd om kinderna. Skamsen. Jag log tillbaka. Stackars henne. Stackars, stackars henne.
När jag gick grät flickan som inte fick sin tidning.
Och jag undrade varför jag inte betalade hennes varor med mitt kort. Och jag undrar hur många som har så lite pengar, tre dagar efter barnbidraget? Men jag kanske ska vara glad för att barnen fick bananer? Och jag undrar om de får duscha rumpan, istället för att använda toapapper?

Om bröllopet dårå

Jag grät när de sa ja, när de pussades första gången, när Victoria höll sitt tal, när kungen höll sitt tal, när Olle höll sitt tal och mest när Daniel höll sitt tal. En riktig bölardag, trots att jag varken är rojalist eller särskilt intresserad av kungahuset. Det roligaste var att se kläderna och så har jag en vän som var med, så jag spanade in honom nu och då.
Men alltså: Visst LYSER det om dem? Snacka om att de verkligen älskar varandra. Jag menar: Hur mycket mod och uppoffringar krävs det inte från Daniels sida för att bli prins? Vem som helst skulle ju dra sig ur när man inser vilket påpassat, kringskuret liv man får. Så snacka om att han måste älska henne. Och hon honom. Jag säger som Daniel: Störst av allt är KÄRLEKEN!!!
Underbara Clara skriver klokt om spektaklet. 

Döda för att visa att det är fel att döda

Dödsstraff är helt obegripligt. Ska man döda någon för att visa att det är fel att döda?
I USA har Ronnie Lee Gardner skjutits till döds. Det var fem frivilliga personer som sköt, men bara fyra av vapnen var laddade med skarpa skott. Om skyttarna i framtiden får dåligt samvete så kan de alltid tänka "Men det kanske inte var mitt gevär som dödade honom, så jag är nog oskyldig". Så himla praktiskt.

Tror de att ungdomar är korkade?

Jag lyssnar alltid på P1 när jag kör bil. Utom någon enstaka gång när jag skiftar till P3. Men hur tänker de när de gör sina nyheter? Jag fattar att kanalen vänder sig till ungdomar, och därmed ska även nyheterna vara lite ungdomligare. Men måste de säga "de har kollat på ..." när någon forskat? Och så säger de kille och tjej om män och kvinnor.
I går åkte min 18-åring med mig och vi lyssnade på P1, som vanligt. Det var något som handlade om jämställdhet, men reportern blandade "jämlikhet" och "jämställdhet" hipp som happ. Jag suckade och frågade sonen om han kunde skillnaden på begreppen. Det kunde han.
Min slutledning: Ungdomar är smartare än reportrar på P1.

Sorgligt och vackert, jag bölar

Besvärjelsen

Du kommer resa dej och gå, du kommer lära dej mitt namn.

Det kommer tidvis att bli svårt, det blir kallt, och åskan kommer gå.

Men jag ska gnugga dig varm, jag ska viska ditt namn, du ska somna i min famn.

Vi kommer älska dej då. Och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej.

Du kommer smälla i dörrar, och skrika: ”jag hatar dej.”

Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov, för att se om vi står kvar.

Vi kommer älska dej då.

Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu.

Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu? För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha.

Du kommer vända dej bort, du kommer be oss att gå.

Och vi, vi kommer älska dej då.

Du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag.

Hittar nån annanstans att bo, det är tyst, ditt rum står tomt.

Vi ställer in nåt gammalt skräp, och blir sittande en stund och tänker tillbaks.

Vi kommer älska dej då.

Men det kommer alltid finnas dom, som vill sätta dej på plats.

Och dom som vill tala om att du är ingenting värd. Men då minns du vad vi sagt, och du vet att dom har fel.

Du kommer inte höra på. Du kommer vända dej och gå.

Och vi ska följa dina spår, vi vill veta vad du gör och hur det går.

Och sen efter några år, sitter vi barnvakt så ofta vi får.

Och vi är stolta, kan du tro, stolta som få när vi ser dej med dom små.

Vi kommer älska dej då.

Och så en mörk och kulen höst, när din far är gammal och mor är trött.

Då tar du dej tid, kommer över nån söndag med en flaska vin.

Du gör vinter i vår trädgård, medan vi sitter och ser på och sen äter vi en bit.

Vi kommer älska dej då.

Jag lägger handen mot din kind. Mina läppar mot din panna.

Och jag viskar några ord som du inte kan förstå.

Men som ska skydda dej ändå.

Text :Oscar Danielsson 

Höjden av inskränkhet?

Den kristna tidningen Dagen vill inte ta in en annons om ett läger för kristna HBTQ-ungdomar. Jag tar mig för pannan. Nu får jag ju alla mina fördomar om kyrkor och religioner besannade: de är inskränkta.
Kyrkans tidning, är tydligen något mer tolerant. De skriver om detta, och därmed antar jag att de tagit in annonsen.

Sätt kidsen i bättre mikroklimat

SvD skriver om en dold betygsklyfta.
Jag håller med Amelia Adamo om att det är bullsh*t. Hon skriver "Alltså sätt in vilken unge som helst i bättre mikroklimat så kommer de också att komma högre på betygsskalan. Det är som de flesta vet ändå föräldrar som sätter barns ribba. Och det mikroklimat du har hemma avgör det mesta i din barndom – hur duktiga lärarna än är." Just så.

När har man sonat sitt brott?

Det finns de som tycker det är bedrövligt att Annika Östberg ska få sommarprata. Det tycker inte jag. Hon har sonat sitt brott. Hon har suttit i fängelse i 28 år. Räcker inte det? Alla har rätt till en andra chans. Som en något förmildrande åtgärd, så var det inte hon som sköt. De anhöriga till de mördade, bor inte i Sverige. Och hon har en fantastiskt intressant historia att berätta. En unik historia. Jag kommer inte att missa det sommarprogrammet.
Men röster höjs: Ska Hagamannen få sommarprata? Anders Eklund? Och så vidare. Det är ingen lätt gränsdragning, men i fallet Annika är det solklart, tycker jag. 

Vi vingklipps med åren

Jag har träffat gamla, kära vänner i helgen. Vi ses inte så ofta. Vi hade så roligt, och vi skrattade och grät och pratade gamla minnen.
Det som slår mig är att vi alla blir lite vingklippta med åren. Ingen kommer undan. Förr eller senare drabbas vi av något svårt.
Vi som sågs nu har barn med anorexi och barn som använt droger. Någon har drabbats av cancer, några har mist sina föräldrar och någon har skilt sig. Nära vänner till oss har barn som fått cancer och andra har överlevt tsunamin.Någon har en vän som är tvångsintagen på psyk och någon har sitt barn på en psykiatrisk avdelning.
Men tänk vad vi klarar av. Ingen av oss har gått under. Och vi skrattade mycket, mycket mer än vi grät.

Ship to Gaza

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag undrar hur Israel tänker? Det är liksom över alla gränser. Och så tänker jag att det är tur att Henning Mankell och andra kända, intellektuella var ombord, så de kan berätta för oss vad som hände. Berätta hade vi alla kunnat, men nu blir intresset så mycket större när det är kändisar som ska vittna.