Om att komma ut som homosexuell

Jag ser dokumentären "Livet blir bättre" om Anton Hysén och när han kom ut som homosexuell. Han berättade att han var så nervös över vad hans kände pappa, Glenn Hysén, skulle säga. Han var beredd på att kanske bli utslängd hemifrån. Det är sorgligt, så oerhört sorgligt att behöva vara rädd för det.
När så Glenn Hysén blir intervjuad, säger han det: att det är sorgligt att Anton ens tänkte det. Han hade inga problem med det.
Jag tänker att som förälder borde man förstå det, ganska tidigt. Och då måste man signalera det till sina barn; att det är OK att vara homosexuell. Det betyder att inte att man behöver kräva att barnet ska veta, eller säga, att det är homosexuellt, men barnet måste KÄNNA att det är OK. Att man pratar positivt om det, visar att det inte är så märkvärdigt.
Ingen skugga över Glenn Hysén, han har säkert gjort så gott han kunnat, och han har ju accepterat det fullt ut. Men tänk att som ung man/kvinna vara rädd för att berätta om det hemma. Huvvaligen. 

Hur ÄR folk funtade?

Jag läser många bloggar. Och nu och då händer detta: Spott och spe, aggressiva och elaka kommentarer. Den här gången var det UnderbaraClaras tur. Och även om merparten är snälla och positiva, så sätter sig de här elaka kommentarerna. Det är inte så lätt att låta dem rinna av sig. Clara fortsätter, men kommer nu att radera de elaka. Det är bra. En del ger ju upp och slutar blogga, och det är synd.
Men varför, varför är folk så elaka? Vad ger det dem att ösa ur sig galla, mot en oskyldig bloggare, de inte känner?

Saker som man säger men som aldrig blir av

Jag har lärt mig att det sällan blir så att man ses, när man fått nya vänner på säg en superintensiv kurs i en vecka där man kommit varandra jättegärna. Man kramas, gråter och säger "Åh, vi måste ses, vi måste hålla kontakten". Det gör man inte. I bästa fall håller man kontakt via Facebook, och det är gott nog.
Expressen skriver en hel artikel om Stjärnorna på slottet som tappat kontakten. Ja men såklart. Så blir det ju. Och nuförtiden vet jag det. Men jag säger det aldrig. Jag gråter också och faller in i kören "Vi måste seeeees..."

Om konsten att lyckas med sina barn

Jag hörde Cecilia Torudd (som skrivit den underbara Ensamma mamman) på radio idag. Hon sa ungefär så här: "Det finns tonåringar som är jätteenkla. De röker inte röker och super inte, de har jättebra betyg, tränar, äter bra mat, pluggar till läkare och jobbar extra. Deras föräldrar tror att de är så bra föräldrar. Det är de inte. De har bara fantastiska barn".
Jag blev så tagen av det, för jag har funderat mycket över det. Det är klart att de föräldrarna är bra, men det kryllar av föräldrar som också är bra, men som ändå får struliga tonåringar som röker, super, har usla betyg, aldrig tränar, äter skräpmat, hoppar av skolan och är arbetslösa. Hur kommer det sig? Innan jag fick barn hade jag massor av principer, och tänkte att det är väl för bövelen bara att uppfostra ungarna bra och ge dem mycket kärlek, så blir allt toppen. Det är inte så enkelt, kan jag meddela er.
Men hur kommer det sig att det finns maskrosbarn som klarar sig alla tiders, trots taskiga förutsättningar? Och andra, som föds med silversked i mun, och ändå går det åt tjottafanders för dem? Är det ett lotteri?

Var ska de hemlösa bo?

Hemlösheten ökar. Det är fruktansvärt. Det finns till och med hemlösa barn, vilket är fullständigt oacceptabelt! Men var ska de bo, de som till exempel är aktiva i sitt drogmissbruk? (Alkohol är också en drog.) Nu menar jag långsiktigt, inte tillfälliga härbärgen. Vilken hyresvärd vill hyra ut till dem? Vem vill bo granne med en narkoman? Räck upp en hand. 
Ska vi bygga egna hus åt dem, långt bort från oss andra, så kan de härja på där bäst de vill? En lösning för oss väletablerade, ordentliga människor, kanske. Men för dem? Hur svårt skulle det vara att försöka bli/hålla sig nykter i en sådan miljö?
Jag vet inte, jag har verkligen inget bra svar på denna svåra fråga. Har du?
Är man nykter, i ett tillfrisknande, ska man ha en vanlig lägenhet. Det är självklart. Och då får man ta kampen att hålla sina missbrukande kompisar därifrån. För sin egen, och för grannarnas, skull.

Vad man kallar varandra tre

Jag blir otroligt provocerad när killar/män kallar sina fruar/sambor/flickvänner för Kärringen, Regeringen eller Tanten.
Gumman kan jag stå ut med. Och gubben. Det kan låta gulligt. Kanske. Tycke och smak, gissar jag?

Vad man kallar varandra två

Idag var jag och handlade i en matvaruaffär. Där var en mamma, med sin son på sisådär nio, tio år. Hon kallade honom "Killen" hela tiden!
- Killen, går du och hämtar mjölk, eller ska mamma göra det?
- Killen, Killen, var är du?
- Nä, inget godis idag, Killen, det vet du.
Och så där fortsatte det. Jag trodde jag hörde fel. Eller kan ha HETAT Killen?

Uppdatering: Ja, det kan man. Jag googlade. Ovanligt namn! 

Vad man kallar varandra

När jag väntade mitt första barn, sa min barnmorska:
- Kalla inte varandra för mamma och pappa, ni är ett par inför varandra.
Jag hade nog aldrig kommit på tanken att kalla min man för pappa, men eftersom hon sa det, hade hon väl fog för det.
Nu är det inte ofta, tack och lov, jag hör det. Det jag däremot ofta hör är att folk pratar om mormor och morfar, farmor och farfar, och menar barnens mor- och farföräldrar.
Idag skrev en kompis på Facebook typ "Härlig middag hos farmor och farfar". Min första tanken vara att skriva "Grattis! Vad roligt att kunna ha kvar farmor och farfar så länge." Så insåg jag att det har hon ju inte. Hon menar sina svärföräldrar. Och då ville jag inte mästra, som jag gör här och nu ;) (Men jag kunde ju ha spelat dum och skrivit grattis... Bara för att se reaktionen.)
Men det är ju upplagt för förvirring. Och dessutom otroligt korkat. Jag stör mig jättemycket på det! Som om jag skulle säga "Ska äta middag hos mormor och morfar" istället för "Ska äta middag hos mina föräldrar". Eller vad säger ni?
PS Jag säger dock mormor och morfar och pappa till mina barn, när jag pratar om de personerna. Hänger ni med?

Arg och rastlös = tillfrisknar

Nu har min ledsenhet övergått i ilska, och då inser jag att jag är på väg att bli frisk. Och nu, efter tre veckors sjukskrivning börjar jag känna mig rastlös. Det är också ett tecken på tillfrisknande. Men jag är klok nog att låta min läkare avgöra när jag är redo för jobb.
- Er A-människor måste vi läkare hålla tillbaka, sa han, med ett skratt.
Han är så klok. Och vid mitt första besök, när jag var helt slut och hulkade fram:
- Jag känner inte igen mig själv. Jag är ju stark som en oxe, med en enorm arbetskapacitet. Jag klarar vad som helst.
Då log han och sa:
- Även starka kvinnor däckar när de får tillräckligt med stryk. 
Kan ni fatta hur klok han är?! Jag är så tacksam för det!

De 4 H:na när det gäller gråt

Sis, som är sjuksköterska, fick på sin utbildning en föreläsning om konsten att trösta. Det var 4 H:n, och det hon minns bäst var "Håll käft!". Ja men det är ju lysande! Jag gjorde mina egna 4 H:n. Varsågoda:
1. Håll käften.
2. Håll ut.
3. Håll en hand på ryggen. (Att hålla om kan vara "för mycket", det får man försöka känna av.)
4. Ha en näsduk.
Jag går i en grupp där vi gråter hejdlöst mest hela tiden. Det är helt jäkla underbart! Vi har aldrig pratat om hur vi ska göra när någon gråter, vi bara fattar. Vi sitter runt ett bord, ingen avbryter, man får prata tills man är klar, hulkar man så man inte kan prata, väntar de andra. Tysta. Den som sitter bredvid kan lägga en hand på ryggen (inte nödvändigt, men kan kännas bra), och det är alltid någon som ger en näsduk. (Vi rutinerade tar fram en ur väskan det första vi gör ;) Och alla håller käften tills man är klar. Fattar ni hur bra det känns? Jag kanske ska börja åka land och rike runt och hålla dyra föreläsningar i ämnet? För är det någon som kan det här, så är det JAG.

Om konsten att låta andra gråta

Jag är en lipsill utan dess like. Jag känner ingen annan som gråter lika lätt, och lika ofta, som jag. Några är i närheten, men inte i samma division som jag. Ju äldre jag blir, desto mindre gör det mig. Det är faktiskt väldigt sällan jag känner att det är hemskt, pinsamt, opassande eller något annat. Men. Det tycks däremot många andra tycka. De vet inte vad de ska göra och vad de ska säga.
Nu ska jag lära er vad ni INTE ska göra: Rusa inte fram och lägg en hand på axeln och säg "såja, såja". Säg inte "Förlåt, vi behöver inte prata mer om det här". Byt inte samtalsämne. Börja inte själv berätta om något liknande.
Nu ska jag lära er vad ni ska göra: Säg ingenting. Låt den som gråter, gråta klart. Har du en näsduk eller servett: ge den till gråtaren. Och lägg möjligen en hand på ryggen, utan att säga något. Den handen ska signalera "Gråt, jag lyssnar, jag finns här".
Nu vet ni! Och det är så underbart skönt att få gråta färdigt, och slippa känna att de som är med tycker det är jobbigt.
Jag kom att tänka på detta när jag läste Jonas Indes inlägg på Twitter, med anledning av kvällens "Stjärnorna på slottet". Jonas skriver:
"Övriga höll tyst när Lindarw började gråta. Så ska det vara. Få vet att låta människor gråta klart. #stjärnornapåslottet #folkbildning"
 och
"Om du gråter o nån säger "Såja" o lägger handen på din axel (rör vid dig öht) så betyder detta: "Sluta, du är jobbig." Låt människor gråta"


Lyssna på mig och Jonas Inde!