Vad man kallar varandra två

Idag var jag och handlade i en matvaruaffär. Där var en mamma, med sin son på sisådär nio, tio år. Hon kallade honom "Killen" hela tiden!
- Killen, går du och hämtar mjölk, eller ska mamma göra det?
- Killen, Killen, var är du?
- Nä, inget godis idag, Killen, det vet du.
Och så där fortsatte det. Jag trodde jag hörde fel. Eller kan ha HETAT Killen?

Uppdatering: Ja, det kan man. Jag googlade. Ovanligt namn! 

Vad man kallar varandra

När jag väntade mitt första barn, sa min barnmorska:
- Kalla inte varandra för mamma och pappa, ni är ett par inför varandra.
Jag hade nog aldrig kommit på tanken att kalla min man för pappa, men eftersom hon sa det, hade hon väl fog för det.
Nu är det inte ofta, tack och lov, jag hör det. Det jag däremot ofta hör är att folk pratar om mormor och morfar, farmor och farfar, och menar barnens mor- och farföräldrar.
Idag skrev en kompis på Facebook typ "Härlig middag hos farmor och farfar". Min första tanken vara att skriva "Grattis! Vad roligt att kunna ha kvar farmor och farfar så länge." Så insåg jag att det har hon ju inte. Hon menar sina svärföräldrar. Och då ville jag inte mästra, som jag gör här och nu ;) (Men jag kunde ju ha spelat dum och skrivit grattis... Bara för att se reaktionen.)
Men det är ju upplagt för förvirring. Och dessutom otroligt korkat. Jag stör mig jättemycket på det! Som om jag skulle säga "Ska äta middag hos mormor och morfar" istället för "Ska äta middag hos mina föräldrar". Eller vad säger ni?
PS Jag säger dock mormor och morfar och pappa till mina barn, när jag pratar om de personerna. Hänger ni med?

Arg och rastlös = tillfrisknar

Nu har min ledsenhet övergått i ilska, och då inser jag att jag är på väg att bli frisk. Och nu, efter tre veckors sjukskrivning börjar jag känna mig rastlös. Det är också ett tecken på tillfrisknande. Men jag är klok nog att låta min läkare avgöra när jag är redo för jobb.
- Er A-människor måste vi läkare hålla tillbaka, sa han, med ett skratt.
Han är så klok. Och vid mitt första besök, när jag var helt slut och hulkade fram:
- Jag känner inte igen mig själv. Jag är ju stark som en oxe, med en enorm arbetskapacitet. Jag klarar vad som helst.
Då log han och sa:
- Även starka kvinnor däckar när de får tillräckligt med stryk. 
Kan ni fatta hur klok han är?! Jag är så tacksam för det!

De 4 H:na när det gäller gråt

Sis, som är sjuksköterska, fick på sin utbildning en föreläsning om konsten att trösta. Det var 4 H:n, och det hon minns bäst var "Håll käft!". Ja men det är ju lysande! Jag gjorde mina egna 4 H:n. Varsågoda:
1. Håll käften.
2. Håll ut.
3. Håll en hand på ryggen. (Att hålla om kan vara "för mycket", det får man försöka känna av.)
4. Ha en näsduk.
Jag går i en grupp där vi gråter hejdlöst mest hela tiden. Det är helt jäkla underbart! Vi har aldrig pratat om hur vi ska göra när någon gråter, vi bara fattar. Vi sitter runt ett bord, ingen avbryter, man får prata tills man är klar, hulkar man så man inte kan prata, väntar de andra. Tysta. Den som sitter bredvid kan lägga en hand på ryggen (inte nödvändigt, men kan kännas bra), och det är alltid någon som ger en näsduk. (Vi rutinerade tar fram en ur väskan det första vi gör ;) Och alla håller käften tills man är klar. Fattar ni hur bra det känns? Jag kanske ska börja åka land och rike runt och hålla dyra föreläsningar i ämnet? För är det någon som kan det här, så är det JAG.

Om konsten att låta andra gråta

Jag är en lipsill utan dess like. Jag känner ingen annan som gråter lika lätt, och lika ofta, som jag. Några är i närheten, men inte i samma division som jag. Ju äldre jag blir, desto mindre gör det mig. Det är faktiskt väldigt sällan jag känner att det är hemskt, pinsamt, opassande eller något annat. Men. Det tycks däremot många andra tycka. De vet inte vad de ska göra och vad de ska säga.
Nu ska jag lära er vad ni INTE ska göra: Rusa inte fram och lägg en hand på axeln och säg "såja, såja". Säg inte "Förlåt, vi behöver inte prata mer om det här". Byt inte samtalsämne. Börja inte själv berätta om något liknande.
Nu ska jag lära er vad ni ska göra: Säg ingenting. Låt den som gråter, gråta klart. Har du en näsduk eller servett: ge den till gråtaren. Och lägg möjligen en hand på ryggen, utan att säga något. Den handen ska signalera "Gråt, jag lyssnar, jag finns här".
Nu vet ni! Och det är så underbart skönt att få gråta färdigt, och slippa känna att de som är med tycker det är jobbigt.
Jag kom att tänka på detta när jag läste Jonas Indes inlägg på Twitter, med anledning av kvällens "Stjärnorna på slottet". Jonas skriver:
"Övriga höll tyst när Lindarw började gråta. Så ska det vara. Få vet att låta människor gråta klart. #stjärnornapåslottet #folkbildning"
 och
"Om du gråter o nån säger "Såja" o lägger handen på din axel (rör vid dig öht) så betyder detta: "Sluta, du är jobbig." Låt människor gråta"


Lyssna på mig och Jonas Inde!

En lugn, skön, fin, god och fridfull nyårsafton...

... önskar jag er alla! Själv ska jag vända blad och lämna det här skitåret bakom mig, och gå mot ett 2012 som kommer att bli SÅ mycket bättre! Det är jag säker på. Jag hoppas att jag har det värsta bakom mig, och det bästa framför mig. Må vi alla få vara friska, starka och nöjda och mellan varven glada och lyckliga. Gott Nytt År!!!

En lugn, skön, fin, god och fridfull jul...

... önskar jag alla! Men mina tankar går till alla som inte får en särskilt god jul. Det låter så pretto och PK, och himmel vilken fin människa jag är då. Men jag menar det på riktigt! Just i år har jag ovanligt många runt mig som inte får en så rolig jul, av olika anledningar. De gruvar sig för morgondagen och vill bara att den ska ta slut.Och tänk så många som faktiskt känner så. Vi andra kan gott höja nästippen och känna tacksamhet.
Själv längtar jag till 2012 då jag får vända blad och lägga det här skitåret bakom mig.
God jul och fred på jorden!

Hur ÄR folk funtade?

Att anonymt kunna kommentera på nätet är både himmel och helvete. Men jag blir verkligen ledsen när en person är öppen och personlig och berättar om sin cancer, och möts av illvilliga kommentarer. Varför? Varför gör folk så? Det övergår mitt förstånd. Och även om kanske 9 av 10 är snälla, så är det den 10:e som biter sig fast. Usch.

Tji fick jag

Jag åt lunch med en kompis. Och gjorde några ärenden, inga julklappar, bara apoteket och sånt. Nu är jag helt slut. Jag lägger det på erfarenhetskontot.

Sömn är A och O

Ja det är ju ingen nyhet, men nu VET jag. Jag har sovit dåligt, riktigt dåligt, i drygt en månad. Klok och ansvarstagande som jag är, sökte jag hjälp. Jag blev sjukskriven och har nu sovit ordentligt i en vecka. Vilken skillnad!
1. Jag kan läsa (jag kunde inte koncentrera mig förut). Det är den största lyckan.
2. Jag kommer ihåg mina drömmar.
3. Jag har inte yrsel, ögonflimmer, öronsus och illamående.
4. Jag är inte längre i en dimmig bubbla.
5. Jag är pigg(are) på dagarna.
6. Jag glömmer inte lika mycket.
7. Jag kan blogga, jag har inspiration.
Så där skulle jag kunna fortsätta.
Och vad jag lider med alla sömnlösa. Huvvaligen. Sök hjälp, säger jag bara!
PS Nu är det dags att ta tag i orsaken. Sömnlösheten är ju ett symtom på något.