Jag måste säga något om Bjästa

Det mesta är sagt, men en reflektion jag gjort är: Hur kan pojkens mamma vara så övertygad om att sonen är oskyldig? Varför har hon inte istället kämpat för att han ska få hjälp?
Jag har söner. Om de skulle anklagas för våldtäkt (Gud förbjude!) så är det klart att jag skulle ha svårt att tro att det var sant. Men. Döms de i två domstolar så är de skyldiga.
Skulle det hända mig, skulle jag fortsätta älska min son, men jag skulle hata det han gjort. Och jag skulle kämpa mig blå för att han skulle få vård. Och en andra chans.
Sedan det visade sig att Hagamannen varken bodde ensam i en stuga i skogen, eller hade horn, så kan den snyggaste, trevligaste, ordentligaste pojke/man/flicka/kvinna göra vad som helst. Typ Kapten Klänning.
PS Idag var jag på ett möte där det pratades om Bjästa. Förståss. Då sa en person: "Va? Bjästa? Vad är det?" Det är fascinerande att somliga inte läser tidningar, inte ser på TV och inte lyssnar på radio. Typ Gunde Svan.

Böcker? Äh, det vet man ju hur de är. Usch.

TV-program? Äh, det är ju bara skit. Det har jag då läst. Och det är inte bara jag som tycker det.
Lika korkat som det är att bunta ihop alla böcker eller tv-program, lika dumt är det att bunta ihop alla bloggar. Ändå så gör folk det. Om och om igen.
Bloggar? Ha. Hur kul är det att läsa vad folk åt till frukost och se vilka kläder de har på sig idag? Hå hå ja ja.
Bodil Malmsten skriver klokt om det.

Suzanne Reuter & jag är inte lyckliga på jobbet

Vi var föräldralediga samtidigt, jag och Suzanne Reuter. Hennes pojkar var lika morgonpigga som mina, så vi hängde på låset till Konsum i Zinkensdamm när det öppnade. Vi hejade på varandra och bytte några ord. Hon såg alltid så glad och fräsch ut. Smågnolade och sjöng för sina pojkar i tvillingvagnen. Det var dagens jag-mötte-lassie.
Nu läser jag en intervju med henne, och hon är så klok. "Min identitet har definitivt inte varit skådespelerskans, utan mammans. Det är som mamma jag har sett mig, det är det jag har varit mest stolt över att vara och tyckt mest om.
... den lycka jag kunnat känna när killarna och hemmet fungerat, den har ingen känsla jag upplevt i yrket kunnat mäta sig med. Nej, ren lycka kan jag inte känna i jobbet."
De kunde varit jag som sagt det. Trots att jag har ett av världens roligaste jobb.

Vad är det för fel på papporna?

Varför vill de inte vara hemma med sina barn? Jämställdhetsbonus har blivit en flopp. Det finns bara ett sätt: lagstifta om hälften var! Och tips nummer två till alla kvinnor: Då blir det ännu viktigare att ni väljer rätt man. Förresten, hade ni gjort det från början, så hade ni delat.
Häpp vad jag stack ut hakan här då.

Vem vill byta liv?

Jag läste någonstans att om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, skulle ingen vilja byta. Alla har liksom sin skit.
Jag har inte världens bästa liv, och jag är lite vingklippt för att livet varit tufft mellan varven. Men jag har ju klarat av det, och i det stora hela är jag väldigt, väldigt nöjd.
Så jag tänker på kollegor, vänner, släktingar, grannar, bekanta. Och jag kommer inte på en enda som jag skulle vilja byta med. Däremot skulle jag vilja ha mitt liv plus några beståndsdelar av andra. Då skulle det bli perfekt.

PS Jag läste en artikel om Hillevi Wahl. Vad säger hon på slutet? "Alla har sin skit. Jag hörde en gång någon som sa att om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle ingen vilja byta." Va? Har hon läst min blogg???

Skilj er på låtsas!

Jag har småbarnsåren bakom mig, men visst var det en tuff tid. Men också rolig. Små barn, små bekymmer...
I boken "Skilda på låtsas – istället för skilsmässa" av Kristina Haggård beskrivs en "låtsasskilsmässa". Kristina och hennes partner har testa metoden med framgång.
Så här skriver hon: "Metoden ger endera föräldern ett tydligt ansvar för hem och barn.... Ansvaret gäller både normer och genomförande och varar i en vecka. Samtidigt skäms den ansvariga föräldern bort av den lediga på flera sätt. Dels genom planerade mysstunder vars innehåll och förverkligande helt vilar hos den lediga. Dels genom att det plötsligt finns mängder med tillfällen att ge vardagsgåvor till varandra. Gåvor i form av spontana handlingar som underlättar för den andre. Inte för att någon tjatar eller kastar menande blickar, utan för att man helt enkelt vill... Ut med tjafset, in med kärleken helt enkelt. Man simulerar på så vis en situation som liknar den för skilda par (det delade ansvaret), samtidigt som man njuter av äktenskapets och föräldraskapets alla fördelar".
Låter jättespännade!

Var lägger man sin ribba?

Jag träffade några kvinnor. Vi åt lunch. En smal lunch, som den smalaste av dem hade tillagat. Hon är smal, riktigt smal. De andra var högst normalviktiga. De började prata bantning. Där satt jag, kraftigt överviktig. Jag blir oerhört provocerad, men jag säger inget. Vad ska jag säga?
Jag träffar några andra kvinnor. Alla har vi tonåringar. En av dem ondgör sig över att hennes son provat snus. Jag blir nästan full i skratt. Att prova snus är väl inget att hetsa upp sig över? För att jag haft större bekymmer än snus med mina barn.
Jag har tänkt på det här. Och kommit fram till att var och en måste få ha sin ribba. Är det ett BMI på 19 som är ens ribba, så är det klart att man måste banta om man ligger på 23. Är ens barn skötsamma och ordentliga och aldrig gör något "bus" så är det klart att man ska bli upprörd när de provar snus.
Så jag måste sluta bli provocerad eller skrattnödig. Alla har rätt till sitt gnäll, utifrån sina förutsättningar. Och det finns alltid de som har det värre.

Varför skaffar de barn?

Peter Settman och hans fru har en son på fem månader. Men ingen av dem har tid att vara hemma. Jag förstår inte det. Varför skaffar de barn om de inte vill vara hemma med det? Vilket jobb i världen är viktigare än ens barn? Jag hoppas de inte ångrar sig. För då är det för sent. I alla fall att umgås och knyta an till en bebis. När det kommer till familjepolitik är jag en riktig KD-tant. Men så är jag inte heller så karriärsugen.

Paradigmskifte i min hjärna

Jag är en optimist, men visst hyser jag en liten oro för framtiden ändå. Hur ska det gå med vår miljö? Och hur ska jordens resurser räcka till alla? Jag lyssnade på den kloka Hans Rosling på P1 idag. Lyssna! Det var helt fantastiskt. Jag blev så upprymd.
Han förklarar att befolkningsökningen inte längre är ett problem. I de allra flesta länder föder kvinnan bara två barn. I de fattiga länder där familjerna är stora, ska man satsa på vaccination, antibiotika och myggnät till barnen, och preventivmedel till de vuxna. Då minskar barnadödligheten, och då behöver inte kvinnorna föda så många barn för att säkerställa sin ålderdom.
Problem blir det däremot när de allra fattigaste ska komma ur fattigdomen (OBS! inte bli rika). Till det krävs resurser. Och då kan vi inte använda samma energimetoder som vi använder nu. DET är utmaningen.

Sociala medier bygger på kommunikation

Jag har sagt det förut: Att jag retar mig på dem som inte svarar på sina kommentarer på bloggar. Mymlan skriver så klokt om det. Den här gången om Twitter, och skillnaden mellan Mona och Gudrun. Den ena kommunicerar, den andra kör envägskommunikation.