Jag träffade några kvinnor. Vi åt lunch. En smal lunch, som den smalaste av dem hade tillagat. Hon är smal, riktigt smal. De andra var högst normalviktiga. De började prata bantning. Där satt jag, kraftigt överviktig. Jag blir oerhört provocerad, men jag säger inget. Vad ska jag säga?
Jag träffar några andra kvinnor. Alla har vi tonåringar. En av dem ondgör sig över att hennes son provat snus. Jag blir nästan full i skratt. Att prova snus är väl inget att hetsa upp sig över? För att jag haft större bekymmer än snus med mina barn.
Jag har tänkt på det här. Och kommit fram till att var och en måste få ha sin ribba. Är det ett BMI på 19 som är ens ribba, så är det klart att man måste banta om man ligger på 23. Är ens barn skötsamma och ordentliga och aldrig gör något "bus" så är det klart att man ska bli upprörd när de provar snus.
Så jag måste sluta bli provocerad eller skrattnödig. Alla har rätt till sitt gnäll, utifrån sina förutsättningar. Och det finns alltid de som har det värre.
I mitt jobb kan jag ibland tycka att en del människor söker för småkrämpor, när jag vet att vi har andra patienter med mycket allvarligare åkommor. Då får jag påminna mig själv om att alla står sig själv närmast och just då, när de är mitt uppe i sitt "elände" är det svårt att tänka att det finns de som har det värre.
SvaraRaderaMen visst kan jag tycka att folk överlag, vad det än gäller, ibland hetsar upp sig för saker som för mig ter sig som bagateller.
Visst. Och man kan ju fundera över varför folk går till akuten med nageltrång, skavsår och hosta? Är de ensamma? Har de ingen mamma som kan pyssla om dem, pussa dem på pannan och säga "Ta en alvedon och lägg dig tidigt så ska du se att det känns bättre i morgon". Eller är de hypokondriker? Tror de att det är cancer? Då skulle de ju behöva hjälp med det.
SvaraRaderaEgentligen kanske man ska gratulera dem som hetsar upp sig över bagateller: de måste ju ha ett särdeles lugnt och skönt liv?
*haha* ja det är nog bara att gratulera dom som hetsar upp sig över bagateller. Och de saknar nog helt dåliga erfarenheter. Men det är väl de dåliga erfarenheterna som gör en stark? Bekymmer är inte bara till ondo ;-)
SvaraRaderaJust det. Var och en får det ok att bära som den mäktar med. Så starka du och jag måste vara då ; )
SvaraRaderaHelt klart så. Ingen annan kan definiera om jag har mycket på jobbet, om jag orkar med ditten eller datten. Den respekten måste man ju få, och ge, att man själv kan tänkas känna ens egen ribba och gräns ligger.
SvaraRaderaJo. Men är det inte svårt att respektera den som kommer med skavsår till akuten? Men det är ju bara att vara proffsig och innerst inne tänka nåt elakt ;)
SvaraRaderaJo spontant kan man bli lite störd men det är som sagt bara att le proffsigt. Och ett skavsår kan ju bli infekterat och det kan krävas penicillin.
SvaraRaderaJo. Eller så säger du:
SvaraRadera- Grattis! Va kul att du kommer hit med ditt skavsår. Det måste betyda att du har få krämpor och ett problemfritt liv.
Eller inte.
Om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, skulle ingen vilja byta.