Fattiga barn har sämre betyg

Det är ju självklart. Jag förstår inte hur någon ens kan vara förvånad. Fattiga barn får inte glasögon. Fattiga barn får inte den medicin de behöver. Fattiga barn kan inte följa med på skolresa eller utflykt. De får ljuga och säga att det är sjuka. Fattiga barn får ingen cykel. Fattiga barn får inte nya skor. I Sverige. Har de friska, sunda föräldrar behöver de i alla fall inte svälta. Ja men då så.

Schymans utspel över gränsen?

Jag vet inte. Å ena sidan: Solklart. Det är fruktansvärt att elda upp 100 000 kronor - tänk vad mycket gott de kunnat göra. Å andra sidan: Kanske inte. Hon fick uppmärksamhet (det var ju syftet). Mycket, mycket mer än hon fått av en halvsidesannons (eller om det var helsides) i DN som kostar 100 000 kr. Och frågan är viktig: Kvinnor tjänar 100 000 kronor mindre än männen. Varje MINUT.
Det var enklare förr, när jag var yngre. För då hade jag svar på allt och visste allt. Allt var svart eller vitt. Jag hade ingen gråskala. Inget å ena sidan, å andra sidan. Då hade jag tyckt att det var rätt. Tror jag.

Aftonbladets nyhesvärdering

Det är visserligen nyhetstorka, men en kattjä**l som toppnyhet?! Hur tänkte de???

Berglin sätter huvudet på spiken

Facebook kan beröra

Mycket finns att säga om Facebook. Jag gillar den. Och allt jag skriver brukar jag tänka att hela världen KAN läsa. Därför skriver jag ju inte att jag haft sex med min man, bråkat med mina barn eller att en granne är kocko. Jag undviker "Fint väder idag". Och landar någonstans däremellan i mina statusuppdateringar.
Men häromdagen skrev jag något som var ganska personligt/privat. Jag skrev om en grej där jag både fick gråta och skratta. Och jag slog personligt rekord: 31 har tryckt på gillaknappen och 32 har kommenterat.
Av det drar jag slutsatsen att Facebook är bäst när den berör. Det betyder dock inte att jag tänker skriva när jag haft sex med min man, bråkat med mina barn eller att en granne är kocko.
PS Jag fick dessutom tre meddelanden, två mejl och två telefonsamtal i ärendet. 

Jag + polis = nervös

Varje gång jag ser en polis i trafiken blir jag skitnervös. Det är för att jag alltid kör för fort. Jag vet att det är dumt.
I morse såg jag dem. S**t, tänkte jag. Det var 50. Körde jag 70? Eller 80? Herregud, då tappar jag körkortet! Jag blev invinkad, stannade, började gröva i väskan efter plånboken där körkortet ligger. S**t igen. VAR är den? Puh. Jag hittade den.
Då var det min tur. Jag tryckte på knappen för att hissa ner vindrutan. S**t. Det gick inte. Jag tryckte åt fel håll.
Men till slut så. Och jag halade fram körkortet. Och fick blåsa. Det gick bra.
- Nu rullar din bil, sa polisen sedan.
S**t. Jag hade glömt både handbroms och att lägga i en växel.
Jag log lite snett.
- Det såg ju fint ut det här, sa polisen, när jag fått stopp på bilen. Ha en trevlig dag.
- Detsamma, stammade jag fram och kände det om om jag sparat 3000 spänn.
Jag borde börja tänka på mitt beteende i trafiken.
PS Jag har träffat polisen i andra sammanhang, och jag måste säga att jag är imponerad över det jobb de gör, och det lugn de behåller trots all s**t de får vara med om. Rötägg finns hos polisen, liksom i alla andra yrken. 

Alla människors lika värde

Det skriver de flesta under på. Men det är ju inte sant. I så fall skulle ingen svälta, vara hemlös eller fattig. Och mina barn är mycket, mycket mer värda än dina barn. För mig. Det, ungefär, sa Eva Dahlgren i sitt Sommarprogram. Lyssna. (Jag hittar inte hur man länkar direkt. Korkat!)
Om alla på hela jorden skulle ha exakt lika mycket, hur mycket/lite skulle vi ha då? Vi skulle säkert få mindre, men jag tror att alla skulle vara mätta och alla skulle ha en bostad och kläder på kroppen. Men jag vet inte. Jag gissar bara. Vilket land ligger på "medel-BNP" eller hur man nu ska räkna? Det är en himla spännande tanke. Skulle vi slippa krig då? För vad skulle vi kriga om, liksom?

R.I.P Michael Jackson + ur barnamun

En 7-åring i min närhet fick frågan om han visste hur Michael Jackson dog.
- Ja. Han tog för mycket Emlakräm.

Backup eller inte?

Hade ett intressant samtal med några kolleger idag. Alla har vi tonåringar, och vi diskuterade midsommar. Jag sa att jag nog är nykter, OM jag måste åka och hämta någon som blivit för full, tappat mobilen och plånboken. Typ. (Min yngsta är 18).
En av mina kolleger (kvinna), skulle avstå att åka till kompisars stuga, för att hennes tonåringar inte vill följa med, och hon vill inte lämna dem ensamma.
De andra två (män) tyckte vi gav upp våra liv, och lät barnen styra för mycket.
- Skulle min dotter ringa och be mig hämta henne för att hon var för full, skulle jag säga "Otur gumman, pappa har druckit två glas vin. Du får ta dig hem bäst du vill", sa den ena.
- De måste ju lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar, sa den andra.
Jag tycker de har en poäng på ett sätt. Men jag står fast vid mitt ställningstagande. Jag VILL att mina barn ska känna att jag alltid finns där om det skiter sig för dem. Jag vill inte gå framför och sopa, men jag vill stå bakom och ta emot dem om de faller.
Men egentligen kanske det är att curla för mycket?
PS Jag älskar ett glas vin till maten, eller för all del två. Men det är ingen stor uppoffring att avstå.

Vad ÄR det med småbarnspappor?

Jag har sett liknande saker hända. Jag blir lika chockad varje gång. Vilken tur att jag valde en klok och vettig man. Hade han varit rik och snygg, hade han varit perfekt. Men vem vill leva med en perfekt människa?