Jag har länge funderat över

varför pappor styr barnvagn med bara en hand. Vill de egentligen inte kännas vid barnet? Vill de visa att de är så starka så de orkar styra den med en hand? Titta er omkring så ska ni se att det stämmer, och svara sen varför ni tror att det är så här.

Fascinerande kvinna bor i grotta

Jag lyssnade på Karlavagnen igår. Då intervjuade Anja Kontor en kvinna som halva året bor i en grotta! Otroligt fascinerande. Och nuförtiden är ju ingenting längre än en googling bort, så här fick jag läsa mer. Helt obegripligt, men också beundransvärt. Men jag undrar var hon laddar sin mobil? Och jag undrar också varför hon sminkar sig.

Är det halvfullt eller halvtomt?

För mig är det alltid halvfullt. Och jag tar gärna ut glädje i förskott: då får jag ju vara glad två gånger. Varför ta ut sorg och oro i förskott? Det kanske inte ens inträffar! (Oro är jag sådär med. Jag jobbar på att bli bättre.)
Men i min närhet har jag personer som alltid ser glaset som halvtomt och som aldrig tar ut glädje i förskott: då blir man ju besviken. Medan jag tycker att då har man ju fått vara glad en gång i alla fall.
Nu har en av de här personerna en liten åkomma som kan botas med en kortinspruta. Chansen att bli bättre är 50 procent. Då är det ingen idé, tycker vederbörande. Herreminje!!! 50 procent är ju MYCKET. Och man blir ju inte sämre, man kanske bara inte blir bättre. Vad är problemet? Det övergår mitt förstånd hur man INTE kan ta chansen.
Jag funderar var min gräns går. 75 mot, 25 för? Då skulle jag stenhårt tro på 25. 80-20. Fortfarande 20. 90-10. Då skulle jag vara lite tveksam. Men bara lite. Och jag skulle gripa halmstrået med de där 10.

Flickor stressar mer - för vad?

Flickor är ambitiösare. De stressar mer. De pluggar mer. Det är bra. Om det inte vore för att de mår dåligt av pressen och stressen. Och jag undrar: Varför har då inte kvinnor högre lön och bättre jobb, eftersom de pluggar mer, är ambitiösare och har bättre betyg? Är det så att det inte lönar sig för oss att anstränga oss? Blir vi i alla fall omsprungna av pojkarna/männen?

Vardagen blir synlig i bloggar

Så sant som det var sagt av Ronnie Sandahl.
Och jag tänker: Är det viktigast att skriva av sig, eller att bli läst? Det måste vara det första, för hur lätt är det att nå ut i bloggbruset? Nära och kära läser, förhoppningsvis. Och det kanske är gott nog?

Jag är glad att jag kan hjälpa till

När mitt äldsta barn flyttade hemifrån, köpte vi en tv åt honom. Ingen dyr, men några tusenlappar kostade den. På tv-affären sa jag:
- Tänk att man ska gå med öppen plånbok och sponsra sina vuxna barn. När jag flyttade hemifrån fick jag minsann klara mig själv. 
Då sa han:
- Jag tycker du ska vara glad över att du KAN hjälpa till. Visst vore det värre om du inte kunde?
Jag tänker på det ibland, när de ringer och vill låna pengar, eller ha ett bidrag till telefonkort eller mat på stan. Och nu har jag bestämt mig: Jag tycker det är bra att jag kan hjälpa dem. Och har man ett överskott, vem vill man hjälpa då, om inte sina barn?
PS Han med tv:n ber aldrig om pengar, trots att han har det knapert. Men eftersom jag vill vara rättvis, ger jag honom ett bidrag ibland när de andra fått pengar. Han blir så enormt glad, och tycker vi ska sluta "skämma bort" honom och syskonen. Det tycker jag är sympatiskt.

Duktig flicka är en klassfråga

Jag känner en kvinna som är ensamstående med tre barn. De bor i en tvåa. Hon sover i vardagsrummet och barnen (tonåringar av olika kön) delar på sovrummet. Att kunna betala körkort till sina barn finns inte ens i hennes sinnesvärld. Hon drömmer om en weekend i Stockholm, utan barn. Hon får fortsätta drömma. Jag tänker på henne, och alla andra lågavlönade, ensamstående morsor som sliter arschlet av sig för sina barn, när jag läste detta.

Varför läser inte föräldrar barnens bloggar?

Jag har ganska många vänner som har barn som bloggar. Det är jättekul. Jag tycker det skulle vara underbart om mina barn bloggade. Det kanske de gör (men jag tvivlar), utan min vetskap. Men det jag tycker är konstigt är att föräldrarna inte läser sina barns bloggar. Jag gör det ibland, när jag slösurfar, men jag följer ingen av dem.
Häromdagen kommenterade jag (muntligt alltså, i AFK-livet) ett inlägg av en tonåring till hennes mamma, min kompis.
- Jaha, där ser man, sa hon. Ja, nu var det länge sen jag var in där. Jag ska skärpa mig.
En annan sa:
- Jag har sagt till min dotter att vi bor i samma hus och ska prata med varandra. Jag har ingen lust att kommunicera med henne via en blogg.
OK, det kan jag förstå. Men LÄSA kan man väl? Och har barnen gett sin bloggadress, vill de ju att man SKA läsa.
De är ganska utelämnande, kan jag säga, de här tonåringarna. Och har bilder där de både är lättklädda och har alkohol i näven.
Det är ju ingen fara, tänker väl tonåringarna. Morsan och farsan läser ju i alla fall inte.

Den flickan ska bära mitt efternamn

Sången skrevs 1949. Det värsta är att det tycks gälla igen.
Jag brukar roa mig med att titta på bröllopsbilderna i tidningen. Det är sällan jag känner någon. Alla mina vänner har gift sig för länge sedan. Men jag brukar titta för att se vilket efternamn de väljer. Jag för ingen statistik, men banne mig tror jag att 99 av 100 kvinnor tar mannens namn. Han kan heta Andersson, Pettersson, Svensson eller Eriksson. Typ. Hon kan heta von Krusenstjerna, Rudehäll, Gyllenstråle, Kornelius eller Wallmofjäll. Typ. Ni förstår hur jag menar. Men nog sjutton väljer hon hans namn. Jag tycker det är trist. Och som vanligt undrar jag vad det beror på.
Jag själv då? Dubbelefternamn!

Jag är ensam bland 120 kolleger

Vi är ungefär 120 personer på mitt jobb. Alla har varsitt skrivbord. Innan semestertiderna började, fick vi ett påminnelsemejl. Typ "Kom ihåg att knappa in på telefonen när du är tillbaka. Töm kylen på mat. Höj skrivbordet till högsta läget och skriv en lapp med det datum då du är tillbaka". Inte så svårt. I går stötte jag på städerskan på mitt jobb, och hon sa "Du är den enda i hela huset som har höjt ditt skrivbord och skrivit en lapp om när du är tillbaka!" Det är ju inte klokt! HUR kan det komma sig???