Sången skrevs 1949. Det värsta är att det tycks gälla igen.
Jag brukar roa mig med att titta på bröllopsbilderna i tidningen. Det är sällan jag känner någon. Alla mina vänner har gift sig för länge sedan. Men jag brukar titta för att se vilket efternamn de väljer. Jag för ingen statistik, men banne mig tror jag att 99 av 100 kvinnor tar mannens namn. Han kan heta Andersson, Pettersson, Svensson eller Eriksson. Typ. Hon kan heta von Krusenstjerna, Rudehäll, Gyllenstråle, Kornelius eller Wallmofjäll. Typ. Ni förstår hur jag menar. Men nog sjutton väljer hon hans namn. Jag tycker det är trist. Och som vanligt undrar jag vad det beror på.
Jag själv då? Dubbelefternamn!
Kom du på det efter att ha sett Allsången? Tyckte det var lite roligt med brudparet som var där, att hon kunde få heta Lejon Borg om hon tog hans namn! För mig var det enkelt, jag har aldrig gillat det efternamn jag hade som ogift, dessutom var det väldigt svårstavat och det är min mans också. Jag avskyr att behöva bokstavera namnet och hade jag haft båda hade jag haft TVÅ efternamn att bokstavera!
SvaraRaderaJo, men jag har tänkt på det ett bra tag. Men det känns så typiskt att män är som han som skulle gifta sig: "Ja, jag ska då heta det jag heter, så får väl hon heta vad hon vill".
SvaraRaderaNja, det där håller jag inte med om riktigt. Nu har jag i och för sig ingen frukosttidning så har inte stenkoll, men de gånger jag kollar bröllopsannonserna så tycker jag att det är ganska ofta som båda tar kvinnans efternamn. Men bara om han hette något med -sson..
SvaraRaderaBra, i så fall. Kanske beror det på var i landet man bor? Att folk där jag bor, är mer konservativa? Äsch, jag vet inte. När jag blir pensionär kanske jag ska börja forska på det ;)
SvaraRadera