När mitt äldsta barn flyttade hemifrån, köpte vi en tv åt honom. Ingen dyr, men några tusenlappar kostade den. På tv-affären sa jag:
- Tänk att man ska gå med öppen plånbok och sponsra sina vuxna barn. När jag flyttade hemifrån fick jag minsann klara mig själv.
Då sa han:
- Jag tycker du ska vara glad över att du KAN hjälpa till. Visst vore det värre om du inte kunde?
Jag tänker på det ibland, när de ringer och vill låna pengar, eller ha ett bidrag till telefonkort eller mat på stan. Och nu har jag bestämt mig: Jag tycker det är bra att jag kan hjälpa dem. Och har man ett överskott, vem vill man hjälpa då, om inte sina barn?
PS Han med tv:n ber aldrig om pengar, trots att han har det knapert. Men eftersom jag vill vara rättvis, ger jag honom ett bidrag ibland när de andra fått pengar. Han blir så enormt glad, och tycker vi ska sluta "skämma bort" honom och syskonen. Det tycker jag är sympatiskt.
Det var väl klokt sagt av honom, det är ju fantastiskt bra att ha möjligheten att kunna hjälpa sina barn. Det finns säker många som inte har den möjligheten och det måste ju kännas jättejobbigt.
SvaraRaderaSå tänker jag också. Nu badar vi (tyvärr) inte i pengar, så det är liksom inte aktuellt att ge dem allt de pekar på och bidra till att de ska tappa greppet om pengars värde.
SvaraRaderaJag älskar mina föräldrar just för att de tycker att det är självklart att hjälpa till även om jag inte ber om det. Det handlar aldrig om lyxiga saker eller stora summor men de ställer alltid upp. Detta lär ju mig också hur jag ska vara mot dem och andra människor. Underbart.
SvaraRadera@Ivana: Visst är det så. Och tänk va hemskt att vilja hjälpa till, men inte kunna.
SvaraRadera