För mig är det alltid halvfullt. Och jag tar gärna ut glädje i förskott: då får jag ju vara glad två gånger. Varför ta ut sorg och oro i förskott? Det kanske inte ens inträffar! (Oro är jag sådär med. Jag jobbar på att bli bättre.)
Men i min närhet har jag personer som alltid ser glaset som halvtomt och som aldrig tar ut glädje i förskott: då blir man ju besviken. Medan jag tycker att då har man ju fått vara glad en gång i alla fall.
Nu har en av de här personerna en liten åkomma som kan botas med en kortinspruta. Chansen att bli bättre är 50 procent. Då är det ingen idé, tycker vederbörande. Herreminje!!! 50 procent är ju MYCKET. Och man blir ju inte sämre, man kanske bara inte blir bättre. Vad är problemet? Det övergår mitt förstånd hur man INTE kan ta chansen.
Jag funderar var min gräns går. 75 mot, 25 för? Då skulle jag stenhårt tro på 25. 80-20. Fortfarande 20. 90-10. Då skulle jag vara lite tveksam. Men bara lite. Och jag skulle gripa halmstrået med de där 10.
Ja, visst finns det de som alltid ser det halvtomma glaset och det måste vara ett trist liv. Jag försöker nog tänka lite mer positivt, men visst finns det stunder då jag gör precis tvärt om och målar f-n på väggen i onödan. Ang den där sprutan så tycker även jag att det verkar märkligt att inte ta chansen - det finns ju ingenting att förlora!
SvaraRaderaEller hur? Jag får ta ett snack med vederbörande. Ett till ;)
SvaraRadera