Modigt att våga erkänna

Jag blev så berörd när jag läste det här, och tänker att hon är himla modig som vågar erkänna det. Men jag kan aldrig förstå hur någon, mamma eller pappa, kan sätta sitt jobb före sitt barn. Jag kan inte se ett enda jobb som vore värt att lämna barnen för. Sedan får var och en göra som de vill, men jag tycke det är en konstig prioritering. Kan inte folk inse hur fort de där småbarnsåren går?

Vanans makt är stor

Det har byggts en ny väg till mitt jobb. Den är lite kortare och snabbare. Men det tog säkert två veckor innan jag kom på att jag skulle köra den. Nu kommer jag ihåg det kanske varannan morgon. Och igår kom jag för första gången ihåg att ta den vägen hem. Jag har liksom autopiloten på och bara kör. Utan att tänka. Låter det livsfarligt? Det är det inte.

10 saker på 10 år, idag 101010

Effekt utmanar.
Här är min lista (ingen prioritets- eller tidsordning)
1. Jobba och bo utomlands, gärna som biståndsarbetare
2. Få barnbarn
3. Byta till ett riktigt, riktigt roligt jobb
4. Resa två gånger per år, alltså 20 gånger
5. Flytta till en lägenhet utan onödiga prylar
6. Köpa en stuga med sjötomt
7. Skriva fem böcker
8. Hålla fast vid allt som är bra nu, så jag har det kvar
9. Släppa allt som är dåligt, så jag slipper ha det kvar
10. Ta tag i det där drömprojektet som jag håller hemligt här

Lista din!

Varför är det så?

Idag fick jag kritik. Oförskyllt, tycker jag nu när jag tänkt på det en stund. Men jag blev stum. Eller hummade på något, jag minns knappt vad.
Men NU vet jag precis vad jag skulle ha sagt. Varför är det alltid så? Varför kommer man inte på de där smarta svaren DÅ, när de behövs?

Jag har nog stor arbetskapacitet

Igår satt jag med en kollega och gjorde en arbetsplanering där vi bestämde vem som skulle göra vad. Vi hade en ganska lång lista med stort och smått. När vi var klara sa han:
- Det är en person som kommer att få det riktigt stressigt. 
- Mmm, sa jag, och så nämnde jag en kollega.
- Nä! Det är ju DU!
Jag hade inte tänkt så, för jag är så inställd på att jobba mycket. Jag har ett på- eller avläge. Jag jobbar gärna och mycket, men är också bra på att lata mig. Och nu erkänner jag: Jag HAR en stor arbetskapacitet.

Kroppen är väl fantastisk

I lördags jobbade jag extra med något jag aldrig brukar. Jag stod och gick på ett hårt golv och kånkade grejer i drygt åtta timmar. Kom i säng vid 02.00, helt slut. Men det tog flera timmar innan jag somnade, för jag hade så FRUKTANSVÄRT ont i benen och fötterna, som jag aldrig haft.
Men efter lite sömn, lite vila, lite gå inomhus och lite fötter i högläge var jag fit for fight på eftermiddagen. Jag tycker det är fantastiskt att kroppen kan läka sig själv.

Dissa Britney men inte manliga popgenier

Jag såg inte Dansfeber. Och jag är inget fan av Britney, men jag tycker hon är stark som kommer igen och kommer igen. Mymlan skriver lysande om kvinnliga och manliga popikoner, och hur somliga tar sig rätten att döma Britney.

Kär mot sin vilja

Jag ser att Amelia Adamao är kär mot sin vilja. Eller så står det i tidningarna. Jag har inte läst artikeln, men jag gissar att det är det klassiska. Som det var för mig när jag träffade min Make: Jag hade haft några kortare relationer, en del struliga, och jag tänkte att nu ska jag verkligen vara singel och inte se åt en man. Då dök Han upp.
Hade jag varit intresserad av att träffa någon, hade jag väl inte gjort det. Då lyser det väl desperation i ögonen på en, och alla blir livrädda för att man är desperat?
Men egentligen är det ju en paradox: Är man dejtingsugen så är man öppen, och då borde man träffa fler presumtiva objekt? Och är man inte det, så är man ointresserad och sluten, och då håller sig objekten på avstånd.
Jag fattar inte hur det där funkar.

Vikten av att höra båda sidor

Det är viktigt i rättegångar. Och i journalistik. Och i alla andra sammanhang också. Jag känner två tonåringar och deras respektive föräldrar. Tonåringarna har trasslat till det ganska mycket. Först pratade jag med den enes föräldrar och blev förskräckt, bestört, arg och ledsen. Och när jag sedan hörde den andra sidan blev jag lika förskräckt, bestört, arg och ledsen. Men berättelserna skiljer sig åt. Väldigt mycket. Det är bara tonåringarna själva, och i viss mån deras föräldrar, som vet vad som är sant. Jag tänker att sanningen kanske ligger någonstans mittemellan. Och att vi är så snabba på att ta vårt eget barns parti. Vilket är fullt naturligt, men ibland kanske man måste inse att ens eget barn KAN ha gjort fel. Hur smärtsamt det än är. 

Fortsättning på sexspåret

Min Make läser inte min blogg (tror jag).
I dag bjöd han på riktig god mat. Det gör han ofta, men i dag sa han:
- Minns du att det här var det första du bjöd mig på när vi dejtade? Jag hade aldrig ätit det förut. Skål och tack för att du introducerade den maträtten i mitt liv. 
Va? Snacka om invit! Jag bara smälte. Nu har han halva inne.