onsdag 13 oktober 2010
Modigt att våga erkänna
Jag blev så berörd när jag läste det här, och tänker att hon är himla modig som vågar erkänna det. Men jag kan aldrig förstå hur någon, mamma eller pappa, kan sätta sitt jobb före sitt barn. Jag kan inte se ett enda jobb som vore värt att lämna barnen för. Sedan får var och en göra som de vill, men jag tycke det är en konstig prioritering. Kan inte folk inse hur fort de där småbarnsåren går?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja det är starkt att faktiskt våga berätta och stå för sitt misstag. Men jag kan inte förstå hur man ens kan komma på tanken att åka ifrån sitt eget barn för att hjälpa andra barn. Men kanske är jag bara väldigt självisk som tycker och tänker så. Men om inte mina barn mår bra för att jag inte är hemma hos dom, är det då värt att andras barn mår bra för att jag är hos dom barnen?
SvaraRaderaEller hur? Men vi är olika. Jag funderar ju på att flytta utomlands ett år eller så nu, när alla mina barn flyttat hemifrån.
SvaraRaderaUsch. Jag vet inte vad som skulle kunna locka mig mer än att vara med dottern - varenda dag är ju en ynnest. Och faktiskt är det ju så att jag vill vara med henne lika mycket för min skull som för hennes. Men att fundera på att flytta utomlands när barnen är stora och har flyttat är ju ändå en helt annan sak.
SvaraRaderaVi är olika, helt enkelt. Och jag hoppas de som prioriterar jobbet inte ångrar sig.
SvaraRaderaNär jag funderar på ett år utomlands, får jag ändå ont i magen över tanken på att vara borta från mina barn så länge. Och tänk om de behöver hjälp! Så det kanske landar i tre månader. Eller en ;)
Eller så tar du med dem ;)
SvaraRaderaBra idé! Men de vill nog inte. Grejen är att jag kanske behöver dem mer, än de behöver mig. De håller ju på att frigöra sig som bäst. Och då måste de ta ett ganska stort kliv, tror jag, för att markera sin självständighet. Och vi måste släppa våra barn för att de ska komma tillbaka.
SvaraRadera