Om konsten att vara rättvis

Jag har tre barn och jag vill att det ska vara någorlunda rättvist dem emellan. Eller ville. Nu har jag gett upp, för det går inte, och jag intalar mig att det jämnar ut sig. Men det finns ändå saker som inte går att göra något åt nu. Som att ettans album är fullskrivet om när han fick varenda tand, hur 1-årsdagen var, vilka julklappar han fick och så vidare. Tvåans album är inte lika välfyllt. För att inte tala om treans. Oj oj oj. Jag hade en bebis, en 2,5-åring och en 4,5-åring (hemma, de gick inte på dagis när vi var föräldralediga) och jag hann bara inte. Hade jag en timme över ville jag sova. Med ettan har jag nio foton på min mage, ett för varje månad. Med trean klappade jag magen när jag gick och la mig, för inte hade jag hunnit tänka på min växande mage på hela dagen. Ettan visste inte vad godis var innan han var flera år. Trean mulade i sig godis innan han var ett. Ska jag ha dåligt samvete över det? Nä. Jag har slutat med det. Trean har ju fått växa upp i sen stor, härlig familj med två bröder. Det kompenserar. Eller hur?
Och så tänker jag också att man måste hjälpa den som behöver mest hjälp. Då vet de andra att de får hjälp om de behöver. Och till jul och födelsedagar får de exakt lika mycket. Helt orättvis är jag inte ;)

Lista dårå snodd av...

... MammisPammis
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Mina barn var 14, 12 och 9 och runt dem var det ganska lugnt då. Jag hade två halvtidsjobb och livet var bra.
Vad skulle du göra om du vann 9 miljoner?
Köpa varsin lägenhet till mina barn och en till mig och Maken. Resa. Bygga en bastu och ett sovrum i stugan. Betala av mina studieskulder. Ge en slant till mina syskon och föräldrar. Ha en brakfest. Starta ett projekt i Ryssland. Starta en tidning. Nähä, det var inte 90 mille? Synd.
Nämn 8 saker som du genast skulle ändra på om du blev statsminister och hade all makt att förändra.
Utrota fattigdomen. Utrota hemlösheten. Satsa på missbruksvården, psykiatrin, äldreomsorgen, skolan och förskolan. Höja bensinskatten, införa gratis kollektivtrafik. Införa medborgarlön istället för försörjningsstöd. Avskaffa kungahuset. Förbjuda bonusar som överstiger en mile. Förbjuda löner över 70 000 kr/månaden. Typ så.
Nämn 7 maträtter som man INTE ska bjuda dig på.
Fläskkorv, ärtsoppa, spenatsoppa och blodpalt. Tyvärr äter jag nog allt annat.
Vilka 6 saker skulle du inte klara dig utan?
Familjen. Vännerna. Kärlek. Mobilen. Läsglasögon. Kontokort.
Nämn 5 personer som du skulle vilja träffa – och varför (döda eller levande)
Min biologiska pappa som jag inte kommer ihåg.

Per Morberg, för han är läcker.

Min aupairfamilj i USA, för vi har tappat kontakten. 

Mina aupairvänner som jag också tappat kontakten med.

Oj, det blev kanske 30.

Nämn 4 orättvisor
Fattiga och rika. Demokrati och diktatur. Friska och sjuka. Trevliga och otrevliga (äsch, kom inte på nån bättre).
Om du skulle tvingas att vara med i 3 tv-program, vilka skulle du då välja?
Tvingas? Jag skulle vara med i vilket som helst, så länge det inte var förnedrings-tv.
Vilka 2 förebilder har du?
Pass.
Nämn 1 sak i vardagen som gör dig glad
Min familj.

Kändisar är också människor

Om jag läser en bra bok, ser en bra pjäs eller film eller hör en klok kändis i radio eller tv, brukar jag ibland höra av mig till dem och säga att jag gillar det de gör/säger. Alla blir jätteglada, och svarar 9 gånger av 10 typ "Tack, va fint sagt". "Tack snälla du" osv. (Den 10:e svarar inte) Stöter jag på dem, brukar jag också säga det. Inte alltid, men ibland. Jag vill inte vara påflugen, utan känner efter hur situationen är.
Jag pratade med några vänner om det som sa "Va? Men gu hur vågar du?" eller "Ja men det får de väl höra hela tiden, de får väl tusentals mejl om hur bra de är". Men vet ni vad? Jag tror inte alls att de får tusentals mejl, eller att alla går fram till dem och ger beröm. Jag tror det är därför de blir så himla glada, för att det är så få som ger beröm. Och så är de som alla oss andra: de blir glada av beröm. De går på toa och bajsar också ;)
Eller är jag fel ute?

Alltid någon annans fel

Jag har svårt för människor som alltid skyller på andra/annat. De försover sig och säger "Klockan ringde inte". Nä, för du hade glömt att ställa den. Jag kom för sent till jobbet för det var så långa bilköer. Nä, du startade för sent. Och så vidare i all oändlighet.
I dag är det halt ute och en bil ligger på taket i en erkänt farlig kurva. Hoppas verkligen det gick bra för alla i bilen! "Vägverket måste göra något åt vägen, det är inte första gången det händer", skriver vänner uppbragt på FB . Visst, det kanske behövs, men jag tänker att man också måste ta eget ansvar och sakta ner i kurvan. Men det skrev jag inte. Jag orkar inte alltid vara motvalls, och när jag inte vet hur det gick för dem i bilen är det respektlös att jag ska besserwissra.

Modiga My Skarsgård om sitt fd missbruk

Jiiiz va modigt att berätta om något så skamfyllt. Läs! 

Om att växa upp i missbruk

Det här var det bästa jag läst på länge! Det handlar om Dante Kinnunen som vuxit upp med en missbrukande pappa. Om allt det gör med en, om allt som händer. Jag grät floder när jag läste. Jag kan känna igen så mycket, och jag säger precis som honom: Jag hade gärna varit utan all j**la sk*t, men jag hade inte velat vara utan det jag lärt mig, och de människor jag träffat.

Om konsten att jobba

Jag är en Duktig Flicka som jobbar hårt. Det gör ju de allra, allra flesta av oss. Även på mitt jobb. Men så har vi de där smitarna. Alla är män. En av dem har fått ett uppdrag för flera veckor sedan. En struntenkel grej, men han får bara inte tummen ur. Trots tjat. Idag tröttnade min chef och sa "Nä, det hår går inte. Nu får vi sätta det i händerna på dig så det blir gjort". Det kan ju vara smickrande, men vore det inte bättre att säga åt smitaren att nu får han faktiskt skärpa sig? Han får mindre att göra. Jag får mer. Gissa vem som har högst lön.

Om drevet mot Juholt

En del tycker synd om honom. Det gör inte jag. Han är en klant som inte tänker sig för.
En del tycker det förs ett mediedrev mot honom. Det tycker inte jag. Så här: Det har ett stort nyhetsvärde. Ska då SVT eller VK eller Katrineholmskuriren låta bli att ta upp det för att SR, Aftonbladet, Expressen. DN, SvD, Sydsvenskan osv redan gjort det? Så klart inte. Så funkar det ju inte! Problemet är väl att så många av oss tar del av så många olika medier, och då upplever vi det som ett drev.
Sedan vill jag bara påminna om vem som höll i taktpinnen och drev fram drevet när Mona Sahlin fick avgå. Han heter Håkan Juholt.

Fort och fel eller Snabb och slarvig

Jag är snabb. I tanke och handling. Det betyder att det blir fel ibland. Men lugn alla läsare: jag är inte hjärnkirurg. Jobbar inte i sjukvården. Så mina fel blir aldrig ödesdigra. (Peppar, peppar.) Jag trycker på knappen lite för fort, och måste trycka en gång till (typ glömma bilagan i mejl). No big deal. Jag syr, det blir fel. Sprätta, göra om och göra rätt. Men det gör mig ingenting. Hellre fort och fel än långsamt och rätt. Nu pratar vi fortfarande bagateller, inget som hänger på liv och död. Jag har en kollega som är likadan. Vi älskar varandra, och hänger med i varandras svängar. När vi är på ruta sju är de andra på två. Men vi är så snälla så vi väntar in dem. Under tiden hinner vi göra en massa annat.
Vi pratade om det häromdagen, och kom fram till att de långsamma ju också gör fel ibland. Alltså är det bättre att hinna göra mycket och det blir fel ibland, än att hitta göra lite och ändå blir det fel ibland.
Rätta mig om jag har fel.
PS Jag VET att jag måste bättra på mitt tålamod. Därför spelar jag Wordfeud. Men än har jag inte lärt mig att inte ha så bråttom. Därför förlorar jag typ 2 matcher av 5. Det grämer mig. Trots att jag inte är en tävlingsmänniska.

Jag måste lita på min intuition

Jag såg Pär Johansson från Glada Hudikteatern på Uppdrag granskning på SVT i kväll. Oj va besviken jag blev. Han har gjort otroligt mycket bra, och det kan ingen ta ifrån honom. Det ska han ha all heder för! Sedan måste han ha blivit fartblind. It´s all about money... Se det här:
Nu kommer väl ingen att tro mig, men när jag såg honom i Skavlan för kanske ett halvår sedan, så kände jag att det var fel. Allt han sa kändes så inövat, jag såg inget engagemang. Och jag tänkte på pengarna, eftersom jag vet att han föreläser ofta. Men inte sa jag det till någon. Inte för att det hade gjort någon skillnad. Mer än för mig själv. Jag kunde ha sagt "Vad var det jag sa". Det är så roligt att säga det!
Jag måste börja lita mer på min intuition. Och stå för den.