Jag har träffat gamla, kära vänner i helgen. Vi ses inte så ofta. Vi hade så roligt, och vi skrattade och grät och pratade gamla minnen.
Det som slår mig är att vi alla blir lite vingklippta med åren. Ingen kommer undan. Förr eller senare drabbas vi av något svårt.
Vi som sågs nu har barn med anorexi och barn som använt droger. Någon har drabbats av cancer, några har mist sina föräldrar och någon har skilt sig. Nära vänner till oss har barn som fått cancer och andra har överlevt tsunamin.Någon har en vän som är tvångsintagen på psyk och någon har sitt barn på en psykiatrisk avdelning.
Men tänk vad vi klarar av. Ingen av oss har gått under. Och vi skrattade mycket, mycket mer än vi grät.
Ja visst fascineras man över hur mycket vi människor faktiskt klarar av. Det som för stunden kan kännas hopplöst och oöverstigligt går oftast ändå att ta sig igenom. Sargade blir vi med åren, men det är väl det som är livet. Det var säkert alla era samlade erfarenheter som också gjorde att ni hade så roligt och kunde skratta så mycket tillsammans. Ni har förstått vad som är viktigt i livet.
SvaraRaderaDu har rätt. Jag blev glad över din sista mening, och precis så är det.
SvaraRadera"Det är i motvind som draken lyfter".
SvaraRadera@C: Du har så rätt så.
SvaraRadera