lördag 26 februari 2011

Om att kasta ut tonåringar på ett minfält

Jag skulle inte vilja vara tonåring i dag. Men jag har egna tonåringar. Och skulle helst vilja bädda in dem i bomull, i ett madrasserat rum, låsa dörren och kasta bort nyckeln. Så inget ont hände dem. Nä, det vill jag inte, men ni fattar tanken. Olivia Svenson skriver bra om hur modig man är som skaffar barn. Och att man är modig som skaffar tonåringar. Nu gör man ju inte det (oftast), utan man växer in i rollen som tonårsförälder. Thank God! Jag gratulerar alla som har lugna, kloka, skötsamma tonåringar! Och jag gratulerar alla som lyckas få folk av tonåringar som inte är lugna, kloka och skötsamma. Inklusive mig själv. Peppar, peppar. Jag var ingen lugn, klok och skötsam tonåring. Och se. Nu sitter jag här. Så det går ju bra för de flesta. Thank God.

måndag 21 februari 2011

Om konsten att blunda

Lyssna på Tendens. Det handlar om att vi blundar för orättvisor, fattigdom och annat elände runt om i världen. Och jag kände så väl igen mig: I min ungdom var jag arg och engagerad. Jag tänkte att om alla bara fick VETA hur det står till i världen, så blir det bättre. Jag ville bli en världsförbättrare, och trodde länge att jag och mina kamrater kunde det. Idag är jag cynisk och desillusionerad. Och jag blundar ganska mycket. Jag är fortfarande en engagerad människa, och jag drar väl mitt strå till stacken, men jag tror inte längre jag kan rädda världen. Och jag vill fortfarande åka i väg som biståndsarbetare. Men inte för att "hjälpa fattiga människor", för det kan jag nog inte. Nu vill jag åka för min egen skull. För att lära mig något nytt, se nya ställen och träffa nya människor. Kan jag hjälpa någon en gnutta, är det en bonus.
Undrar varför man inte behåller sitt engagemang och sin naiva tro på att kunna rädda världen?
Ingen kan ju hjälpa hela världen, men alla kan ju hjälpa någon. Halleluja ;)

lördag 19 februari 2011

Jag har ändrat mig

Drog mig till minnes ett samtal jag hade med goda vänner för några år sedan. Vi pratade om när barnen flyttar hemifrån. Jag sa att man inte fick gråta inför barnen, för då skuldbelägger man dem. De kan få dåligt samvete och tror att mamma sitter och gråter hela dagarna för att de inte längre bor hemma. Någon höll med mig. Och någon inte. Den som inte höll med mig, sa att man ska visa känslor för sina barn och säga att man kommer att sakna dem, men att det är roligt (och naturligt) att de flyttar.
Jag har ändrat mig. Nu tycker jag att man ska gråta inför dem, och säga precis så "Det är jättekul att du flyttar, men det blir tomt och tyst och konstigt att du inte bor här. Men jag kommer att vänja mig. Snart kommer jag att tycka att det är skönt."
Jag tror jag har ändrat mig av flera skäl: Jag har varit med om tre flyttar. De har blivit äldre och klokare. De vet att jag lipar åt allt, allt. Och jag KAN inte låta bli att gråta om jag blir gråtsugen.

fredag 18 februari 2011

Vilken rolig idé!

Kolla! 
Mina barn: Om ni läser detta: Överraska mig med en bild likadan som den som står på skänken i sovrummet. Det kan bli en present i efterskott ;)

måndag 14 februari 2011

Det är det jag alltid har sagt

Det som inte dödar, det härdar. Det är mitt ordspråk, sådär lite vanvördigt. Men det ligger något i det.
Jag drar mig till minnes ett samtal med några vänner. Tre av oss har haft det tufft, på olika sätt. Den fjärde har inte det, och sa typ:
- Ni har blivit bättre människor av det här, för ni har så stor förståelse för andras elände. Och ni kan uppskatta det goda i livet mer än jag, för jag tar allt för givet.
Kanske det, tänkte jag, men min kompis fräste:
- I helvete heller. Och får jag välja, är jag i så fall en sämre människa.

En orosskola från mig till alla oroliga

Jag "går på kurs" för att inte gå sönder (jag gillar att vara Dramaqueen). Där har jag fått lära mig mycket. Bland annat hur jag ska hantera min oro. Äsch, det har jag ju redan skrivit. Men det är så smart! Nu har jag hunnit öva några veckor, så prova, alla ni som lider av oro!

Mia om att ha ensamrätt på att vara ledsen

Här är en kvinna med huvudet på skaft. Läs.

Om konsten att hitta balans

Jag har det ju rätt tufft nu, som alla mina trogna läsare vet. Det går lite upp och ner, fram och tillbaka. Två steg fram och ett tillbaka. Men jag tänkte på det idag, när jag fortfarande är lite uppfylld av min fest, att jag är bra på att fylla på den positiva skålen, för att hitta balans. Jag har så mycket i eländesvågskålen, att jag måste fylla på i den andra för att inte gå sönder. Så i lördags, på min fest, hade jag bestämt mig för att ha skitkul. Jag skulle inte tänka på, och prata om, mitt elände. Jag svarade på frågor om det, men tog inte upp det själv. Och kanske är det därför jag hade så HIMLA kul? För att jag har det så HIMLA tufft? Fattar ni hur jag menar?

söndag 13 februari 2011

Det bästa med att bli äldre

är att jag inte bryr mig om vad andra tycker och tänker. Jag ska inte säga att jag inte bryr mig ett skvatt, för då ljuger jag, men jag bryr mig väldigt lite. Jag känner att jag vågar göra, och säga, vad jag vill.
Jag har haft min stora födelsedagsfest, och den blev så himla lyckad. Folk undrade om jag var orolig över att maten inte skulle räcka. Svaret var nej. Många undrade om jag var orolig över att det skulle bli ensidig mat (jag hade knytis, utan att jag sagt vad var och en skulle ta med). Svaret var nej. Några undrade om jag orolig över att någon skulle balla ur (har några med alkoholproblem i vänkretsen). Nej, det är inte mitt ansvar. Andra undrade om jag var orolig över att inte folk skulle ha kul. Nej, inte ett dyft. Det är inte mitt ansvar. Var och en får se till att ha kul som möjligt. Och när det var minuter kvar kom frågan "Är du inte nervös?". Men vad skulle jag vara nervös över? Det blir som det blir. Tar maten slut, så tar den slut. Tar drycken slut, så tar den slut. Vad är det värsta som kan hända? Och hur svårt kan det vara att bara ta det som det kommer och tagga ner lite? Så kaxig är jag! Och det var läääääääänge sedan jag hade så skoj.

torsdag 10 februari 2011

Hur orättvist är det?

Hörde på nyheterna att om man jämför resultaten på de nationella proven i nian med slutbetygen, så är det betydligt vanligare att flickorna får högre betyg än vad de presterat på proven. Men hallå, nationella prov en gång per år - ska de väga så tungt? Är man sjuk den dagen, så får man inga betyg?
Och jag hörde Wolfgang Dietrich, undervisningsråd på enheten för prov och bedömning på Skolverket, som sa:
- Det kan alltså handla om hur flickor hanterar sin studiesituation. Alltså att till exempel lämna in sina uppgifter i tid, följa instruktionerna bättre, ha ett bättre uppträdande.
Men hallå 2: Ska det inte löna sig att lämna in uppgifter i tid, följa instruktioner och för den delen uppföra sig väl? Nä, visst nej, inte om det gäller flickor.
Sedan är det väl inget att hetsa upp sig över: männer får ju ändå bättre jobb, mer makt och högre lön.
Så det jämnar ju ut sig.

onsdag 9 februari 2011

Är det verkligen tragiskt?

Jag läste en intervju med Krister Henriksson. Klok man som är en jätteduktig skådis. Han skulle rita en slags livskurva, och för något år sedan hade han två tragiska händelser i sitt liv. Jag minns inte den ena. Möjligen var det att hans pappa dog, eller så var det att han var tvungen att sälja Vasan (teatern). Det jag minns, är att den andra tragiken var att yngsta sonen Tobias flyttat hemifrån. Han var typ 20. Men det är väl ändå inte tragiskt? Det är livets gång. Det är tomt, lite trist, tyst och känns konstigt. Men tragiskt? Nej! Alternativet vore tragiskt: om de inte flyttade hemifrån.
Eller är jag ute och cyklar?

söndag 6 februari 2011

Det är väl ändå positivt med barn?

En 22-årig ung man och hans flickvän, 21 år, ska bli föräldrar i sommar. (Nej, det är inte mina barn.) De har inte fast jobb, men de hankar sig fram och det ena vikariatet brukar avlösa det andra. De bor i en etta, och de tycker det ska bli jättekul med en bebis. Men nu är det några som förfasar sig. De är ju så unga. Hur ska det gå? Ska de bo i den där lilla lägenheten? Tänk om de blir arbetslösa? Och så vidare. Jag vet inte om jag är korkad, men jag tycker det är superkul och jag är helt övertygad om att det blir bra och att allt ordnar sig.
Det är klart att man som mormor/farmor inte vill att ens barn ska få barn när de är för unga. Men OM det händer, skulle jag stötta dem till 100 procent och tycka det var roligt. Barn är ändå något positivt. Alltid. Och allt löser sig. Förr eller senare. Det kan ta lite tid, det kan vara lite besvärligt, men det ordnar sig. Få hamnar ju i rännstenen, så att säga.

torsdag 3 februari 2011

Hur många gånger ska man säga hej?

Knäpp fråga, det kan ju aldrig skada att säga hej. Såklart. Men jag har en kollega som hälsar varenda gång vi ses. Och det brukar väl bli fyra, fem, sex gånger per dag. Och hon säger hej varenda gång! Själv säger jag hej en gång, första gången man ses på morgonen. Ibland kanske det kan bli två för att jag inte riktigt kommer ihåg om vi setts (vi är många på mitt jobb). Men den här kollegan. Jag blir inte riktigt klok på henne. Ett tag trodde jag hon hade dåligt minne, att hon glömt att vi setts. Men jag vet inte. Jag tror inte det är så. Och hon är liksom så glad varje gång, och säger ofta "Hej vännen" eller "Hej Doris" eller "Hej, va roligt att se dig". Och jag känner mig otrevlig som inte säger hej, för jag är ju inte beredd på det, eftersom jag redan sagt det. Eller nu gör jag det, för jag vet hur hon är.Visst är det konstigt?
Ha ha, så stora problem jag har ;)

tisdag 1 februari 2011

Om konsten att kritisera och ge beröm

Mitt jobb är stort, med många olika avdelningar, som vi kan alternera mellan. Det är fantastiskt roligt. Och intressant att se hur olika alla jobbar. En sak jag tänkt på, och ska ta upp är balansen mellan ris och ros. På det ena stället är det så här: ros, ros, ris, ros, ros. Och på det andra: ris, ris, ros, ris, ris. Vilket tror ni är roligare? Vilka tror ni gör ett bättre jobb? Den senare frågan har jag inget facit på, men jag har svårt att tro att man lyfter sig i håret och känner sig peppad att göra jobbet ännu bättre, ju mer kritik man får. Oavsett hur konstruktiv den är.
Det finns ju föräldrar (fler förr-i-tiden än nu) som tror att om man kritiserar barnen och inte slösar med beröm, så får de en revanschlust och ska visa att de kan. Jag tror det är helt galet.
PS Jag tål kritik. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik, för att lära mig mer. Jag behöver inte särskilt mycket bekräftelse och beröm, för jag vet mitt värde ändå, men en balans mellan ris och ros, det gillar jag.