Vad ÄR det med folk och mejl???

Jag gjorde en felanmälan om min e-post. För det första så funkade inte kontaktformuläret på deras hemsida, så jag fick mejla. Sedan dröjde det och dröjde och dröjde. Så jag ringde. Då säger han:
- Jag har inte öppnat min mejl, men vänta ska vi se...

Vår tvättmaskin har pajat. Jag mejlade tillverkaren. Deras kontaktformulär funkade. Sedan dröjde det och dröjde och dröjde. Så jag ringde. Då säger hon:
- Jag behöver produkt- och serienummer.
- Varför ber ni inte om det i formuläret då?
- Ähum... ja, jag kan ju inget om sådna där hemsidor.
Nu har jag en ny pump. Som jag köpte i deras servicebutik. Och tillverkaren mejlade idag, cirka en vecka efter jag fyllt i formuläret.

Jag kunde inte gå in på en hemsida på mitt jobb. Den var spärrad. Jag mejlade vår IT-säkerhetsavdelning. Sedan dröjde det och dröjde och dröjde. Jag ringde min chef, som fixade det. Idag, två veckor senare, mejlar IT-säkerhetsavdelningen sitt svar.

Hur TÄNKER de???

Ebba Witt Brattström for president

Hon är verkligen välmöblerad i skallen. Och startar de Grupp 8 igen ska jag banne mig bli medlem.
Jag har haft förmånen att besöka en massa skolor i mitt jobb. Och jag blir förskräckt över hur flickorna är snälla och fattar snabbt, och får vänta, vänta, vänta på de struliga pojkarna. Det är bedrövligt.

Ebba säger: "Flickor tjänar på att gå i flickskola... då slipper de pojkarnas konkurrens om utrymmet. Att de får prata till punkt. Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre."

Jag börjar mer och mer luta mot att vi ska ha flick- och pojkskolor. 

Är det inte dags att tala om klass?

Jag tycker vi talar alldeles för lite om klass. Vi är inte lika inför lagen. Vi har inte samma förutsättningar. Vi som kan uttrycka oss i tal och skrift har ett gigantiskt försprång. Om vi dessutom vågar ringa vem som helst och kan argumentera oss förbi vilken kö som helst, så har vi vårt på det torra. I stort sett. Det är fruktansvärt orättvist. Hoppas klass blir en valfråga!
Jag kunde inte sagt det bättre själv, än denna kvinna. 

Vad värdesätter vi hos våra barn?

Orvar Säfström skriver ett superintressant inlägg i Sydsvenskan. Jag känner mig träffad. Varför har jag inte dunkat mina ungar i ryggen när de kommit till level nånting i Wow eller ET? Jag har bara tjatat om datortid när de var yngre och lämna-inte-ut-ditt-namn. Typ. För jag spelar inte dataspel, och följaktligen fattar jag ingenting. Jag hängde över axeln på dem när de var yngre, men lyckades aldrig uppbåda ett intresse för de där pang-pang-spelen.
Varför kan vi inte intressera oss för deras dataspelande lika mycket som för deras fotbollsspelande? För mina barn var dataspelandet en viktig del i deras liv. Och jag fattade ingenting. Nu får jag dåligt samvete. Apropå gårdagens inlägg ;)

Varför ställer vi så stora krav på oss?

En vän till mig står i flyttagen. Hon är ensam med sitt barn. I går sa hon att hon har så dåligt samvete för att hon inte bara sitter på golvet och leker med sitt barn hela eftermiddagen, tills det är läggdags.
- Vem skulle då packa, frågade jag. Och talade om för henne att hon är en jättebra mamma och gör så gott hon kan. Ingen unge mår bra av att ha sin mamma som ett plåster på en 24/7. 
I dag skriver en av mina favoritbloggare om att självförtroendet sjönk när hon bråkade med sitt barn.
Och jag har fler exempel.
Visst känner jag mig också otillräcklig som mamma ibland. Visst har jag anklagat mig själv när mina ungar varit ute på hal is (bildligt talat). Men jag slår snabbt ifrån mig de tankarna. För jag VET att jag gör så gott jag kan. Jag VET att ingen är perfekt. Inte ens jag ;) Jag försöker känna mig nöjd över allt bra jag gjort, och gör, för mina barn. Det dåliga ber jag om ursäkt för, eller så får de bara hacka i sig det. De tycks bli samhällsgoda medborgare i alla fall.

Se Kvartersdoktorn

Har du missat den fantastiska serien, så se den i SVT Play. Läkarna är nästan för bra för att vara sanna. Jag önskar bara att det fanns fler av samma sort som Lotta och Magnus.
I går sa Magnus en klok sak som jag tog fasta på:  Han går aldrig till läkaren. Han har ingen aning om ifall han har högt blodtryck eller kolesterol. Han känner sig frisk, och finner en sådan glädje i det. Skulle han få reda på att han till exempel har högt kolesterol, så ska han ägna sitt liv åt att oroa sig för det och ändra sin livsföring. Och kanske förlänga sitt liv med tre månader. Han väljer i stället glädjen i att känna sig frisk och må gott.
Och jag undrar varför jag inte följde mitt hjärta, och struntade i den där hälsoundersökningen på jobbet. Nåja, nu var det ingen fara på taket. Jag var synnerligen välmående, men varför tycker vi det är viktigt att ta en massa prover och testa oss, om vi känner oss friska? Är vi lurade av alla dem som vill tjäna pengar på oss?

Magdalena for president

Inte riktigt, men hon satte huvudet på spiken igen, när den blivande 50-åringen undrar om han måste bjuda alla grabbar i gänget. Hur tänker folk???

Föräldrar tycker det är ok att ungarna skolkar

Jag har haft några heta diskussioner med kolleger, vänner och bekanta om barn ska få ledigt från skolan eller inte, för att resa. Jag tycker inte det, inte någon längre tid i alla fall.
- Vilken tur att du inte är rektor, brukar de säga.
Jag tycker skolan är viktig. Det ska lärare och skolledning markera och inte ge ledigt för att folk ska resa.
- De lär sig jättemycket på att resa, säger mina motståndare.
Visst. Men skolbarn är så mycket lediga - då kan de resa.
- Men det är så dyrt på loven. 
Visst. Men då kanske man "bara" kan åka två veckor till Thailand, och inte sex. Eller "bara" vartannat år.
- Mina barn är sjuka så sällan, och dessutom har de lätt för sig i skolan.
Visst, men var ska den gränsen dras i så fall? Du är duktig i skolan, du får åka. Men inte du, för du har varit sjuk så ofta. Det blir ju helt absurt.
Skolverket säger att problemet blir allt större. Föräldrar som får nej till ledigt, struntar i det och reser ändå. Vad säger de till sina barn?
- Äsch, skolan är inte så viktig.
Då så, tänker ungen som börjar 7:an med att skolka. 

Elsas kärleksförklaring till pappa Ernst Billgren

Jag sprang på (med fingrarna på tangenterna) Elsa Billgrens fina blogg. Och började tokböla när jag läste hennes fina grattis-på-födelsedagen-hälsning till sin pappa.
Jag har ju inkontinenta tårkanaler, och är särskilt svag för kärleksförklaringar till föräldrar. För att jag vet hur glad, rörd och stolt man blir som förälder. Jag sparar alla kärleksförklaringar från mina barn i en egen ask i mitt hjärta.
Det betyder ju att JAG borde ge MINA föräldrar kärleksförklaringar. Hmmm...

Hur svårt kan det vara?

Jag har ungefär en miljard olika inlogg till jobbet, butiker, banker... ja, ni vet. Men jag blir galen på att nästan ingen skriver VAD som är användarnamn och lösenord. Ibland har jag hittat på ett eget användarnamn. Ibland är det mitt personnummer. Med 10 eller 12 siffror. Och ibland min e-postadress. Hur svårt kan det vara att bredvid inloggsrutan för användarnamn skriva: e-postadress, personnummer med 12 siffror eller vad det nu är?
Och bredvid rutan för lösenord skriva typ: minst 6 bokstäver och 4 siffror.
Jag har ett system för lösenord. Men ibland kräver de till exempel fyra siffror, och då lägger jag till det. Men jag kommer ju inte ihåg NÄR. Jag får ständigt beställa nytt användarnamn och lösenord.
Om jag skulle ta och skicka lite ilskna mejl, såhär på lördagskvällen...