En vän till mig står i flyttagen. Hon är ensam med sitt barn. I går sa hon att hon har så dåligt samvete för att hon inte bara sitter på golvet och leker med sitt barn hela eftermiddagen, tills det är läggdags.
- Vem skulle då packa, frågade jag. Och talade om för henne att hon är en jättebra mamma och gör så gott hon kan. Ingen unge mår bra av att ha sin mamma som ett plåster på en 24/7.
I dag skriver en av mina favoritbloggare om att självförtroendet sjönk när hon bråkade med sitt barn.
Och jag har fler exempel.
Visst känner jag mig också otillräcklig som mamma ibland. Visst har jag anklagat mig själv när mina ungar varit ute på hal is (bildligt talat). Men jag slår snabbt ifrån mig de tankarna. För jag VET att jag gör så gott jag kan. Jag VET att ingen är perfekt. Inte ens jag ;) Jag försöker känna mig nöjd över allt bra jag gjort, och gör, för mina barn. Det dåliga ber jag om ursäkt för, eller så får de bara hacka i sig det. De tycks bli samhällsgoda medborgare i alla fall.
Önskar att jag vore lika klok. Går inte med ständigt dåligt samvete, men ibland pockar det på dessvärre.
SvaraRaderaJag vet inte om jag är så klok, men jag försöker verkligen att vara nöjd med det jag gör. Jag försöker också att inte ha så mycket dåligt samvete. Det leder liksom ingen vart. Framförallt är jag duktig på att ge andra goda råd och be dem sträcka på sig ;)
SvaraRadera