Orvar Säfström skriver ett superintressant inlägg i Sydsvenskan. Jag känner mig träffad. Varför har jag inte dunkat mina ungar i ryggen när de kommit till level nånting i Wow eller ET? Jag har bara tjatat om datortid när de var yngre och lämna-inte-ut-ditt-namn. Typ. För jag spelar inte dataspel, och följaktligen fattar jag ingenting. Jag hängde över axeln på dem när de var yngre, men lyckades aldrig uppbåda ett intresse för de där pang-pang-spelen.
Varför kan vi inte intressera oss för deras dataspelande lika mycket som för deras fotbollsspelande? För mina barn var dataspelandet en viktig del i deras liv. Och jag fattade ingenting. Nu får jag dåligt samvete. Apropå gårdagens inlägg ;)
Förra året var Friends och föreläste på dotterns skola och då tog de upp just det här ämnet. Att vi föräldrar är så väldigt bra på att vara delaktiga i våra barns aktiviteter när det gäller idrott, men när det sedan gäller datorer visar vi oftast noll intresse. Det kanske bara är så att vi inte riktigt hängt med i utvecklingen och insett att dataspelandet numera är en stor del av barnens liv och heller inte fattat vikten av att vi visar intresse för även detta.
SvaraRaderaSå är det, och alla med små, eller medelstora barn borde rycka upp sig. Jag hänger ju med i Facebook, bloggar, twittrar och chattar, och tycker att jag är uptodate, och kan diskutera det med mina barn. Men när det gäller spel är jag helt off, och har alltid varit. I alla fall när de gick vidare från Mulle Meck och andra "bra" spel jag tillhandahöll. Sedan började jag moralisera...
SvaraRadera