Vi vingklipps med åren

Jag har träffat gamla, kära vänner i helgen. Vi ses inte så ofta. Vi hade så roligt, och vi skrattade och grät och pratade gamla minnen.
Det som slår mig är att vi alla blir lite vingklippta med åren. Ingen kommer undan. Förr eller senare drabbas vi av något svårt.
Vi som sågs nu har barn med anorexi och barn som använt droger. Någon har drabbats av cancer, några har mist sina föräldrar och någon har skilt sig. Nära vänner till oss har barn som fått cancer och andra har överlevt tsunamin.Någon har en vän som är tvångsintagen på psyk och någon har sitt barn på en psykiatrisk avdelning.
Men tänk vad vi klarar av. Ingen av oss har gått under. Och vi skrattade mycket, mycket mer än vi grät.

Ship to Gaza

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag undrar hur Israel tänker? Det är liksom över alla gränser. Och så tänker jag att det är tur att Henning Mankell och andra kända, intellektuella var ombord, så de kan berätta för oss vad som hände. Berätta hade vi alla kunnat, men nu blir intresset så mycket större när det är kändisar som ska vittna.

Tänk va paff jag skulle bli...

... om detta hände mig. Jag skulle bjuda på kaffe. Om jag fann mig.

Amelia svarade, så nu vet jag

Jag såg Amelia Adamo på tv och då hade hon sådana smarta delbara läsglasögon på sig. Jag har googlat, men inte hittat dem. Så jag frågade henne på hennes blogg. Och fick svar! Heja Amelia, och tack. Visst är de coola? Nu är frågan bara vilken färg jag ska ha...

Varför får inte barn längta?

Jag vet inte hur många bio- och teaterbesök jag varit på med mina barn när de var små. Och alltid, alltid var det barn där som var för små. De kunde inte sitta still, de kunde inte vara tysta och deras föräldrar fick förklara allt för dem. Jag har varit på cirkus med mina barn när andra barn skrikit av rädsla. För att de är för små.
Nu håller jag på med en grej på mitt jobb där åldersgränsen är nio år. Föräldrar ringer och mejlar och bönar och ber. Snäääälla, jag har en 8-åring... OK, en mogen 8-åring kan väl gå. Men det finns de som vill lämna sina 5-, 6- och 7-åringar. Och idag: en 4-åring!!!
Hur tänker de??? Varför kan inte barn få längta tills de har åldern inne?

Clintan fyller 80 - still going

Det kan man inte tro. Han är en stilig man. Jag kom att tänka på 1983. Då var han 54 år. En kompis till mig, då 20 år, blond och snygg, besökte Clintans bar i Carmel i Kalifornien. Han var där och ville ha med henne upp på rummet. Min kompis tvekade, men sa sen:
"Enda anledningen till att jag skulle göra det, är för att kunna skryta för mina kompisar. Men ingen skulle tro mig, så jag tackar nej". Han blev otroligt paff. Och sur. Han var inte van att bli nobbad.
Jag vet inte hur jag gjort ;) Jo, jag hade nobbat. 54 årig gubbe när man själv är 20. Usch. Men idag? Tja...
Bild lånad från Svd. 

Är det så besvärligt med barnens aktiviteter?

Jag läser på flera bloggar om majterrorn. Det är föräldrar som känner sig så stressade över alla utvecklingssamtal, dagismiddagar, gympaavslutningar och så vidare.
Jag har tre barn, och jag föreslog aldrig grötmiddagar vid jul eller grillpartyn på våren. Det gjorde föräldrar med ett barn. Men jag, och eller Maken, deltog på alla. Hur många öppet hus, föräldramöten, utvecklingssamtal, skolgårdsstädningar och andra aktiviteter kopplade till ungarna, som jag bevistat, vet jag inte. Många var det.
Men aldrig att jag tyckte att det var SÅ besvärligt som "dagens föräldrar" tycker. Det beror nog på att jag och Maken inte gjorde karriär samtidigt, när barnen var små.

Hur tittar du på tv?

Vi pratade om det, några vänner och jag. Och det är verkligen olika. Det också ;) Många slötittar, de zappar runt och ibland fastnar de för något. Det gör jag aldrig. En del tittar i tablån och bestämmer sig för att se X och Y.
Och så jag, som var ganska ensam om mitt tittande: Jag tittar i tablån och bestämmer mig för X och Y. Samtidigt har jag min lilla dator i knät som jag surfar med. Om det är ett superintressant program, typ en film eller dokumentär, så lägger jag undan datorn. Annars har jag ett öga och öra på tv:n och ett på datorn.
Jag kan också se två program samtidigt. Ta till exempel Bygglov eller något annat inredningsprogram som jag gillar. Då tittar jag, utan volym. Jag vill SE vad de gör. Deras babbel kan jag vara utan. Och så ser jag något program som jag missat i SVTPlay. Så zappar jag (med ögonen och öronen) mellan de båda. Reklam = SVTPlay får hela min uppmärksamhet. Och så kan jag pausa om det blir superintressant på tv:n.
Hur tittar du?

Vems tempo ska gälla?

Jag har för mycket att göra. Och jag är snabb. Det gör att jag har ett tempo i mig som förmodligen inte är så hälsosamt. När jag sitter på möten, i jobbet och i föreningslivet, så hoppar jag av otålighet. Det går så lååååångsamt. När andra är på punkt fem har jag hunnit tänka mig till punkt åtta. Jag tycker man ska hålla sig till ämnet, vara snabb och effektiv. Snacka blahablaha får de som vill göra efter mötet.
När jag är ordförande säger de andra "Stopp, du går för fort fram".
Och igår körde jag nog fullständigt över en person, för jag tyckte vi skulle snabba på och inte fastna i detaljer. Jag bad om ursäkt idag.
Men nu är frågan: Vems tempo ska gälla? Ska jag anpassa till de långsamma? Eller ska de anpassa sig till mig? Det kanske de inte hinner?
Som vanligt är det väl den gyllene medelvägen som gäller.
Och jag ska försöka göra så här: Går jag på ett möte i föreningslivet får det ta den tid det tar. Jag upptar inte onödig tid och jag håller mig till ämnet. Så gillar jag läget och sitter och andas lugnt. Eller så går jag inte dit. 
På jobbet börjar jag med att säga: Jag sitter med i de övergripande diskussionerna. Detaljer har jag inte tid med nu. De får ni ta. Jag litar på att ni fixar det. Och ska jag hålla i mötet så styr jag. Men försöker vänta in de långsamma.
Vad tror ni?

Varför är det så svårt att ta emot beröm?

Jag tycker det är svårt. I alla fall om det kommer för ofta. Jag är duktig på mitt jobb. Det vet jag. Och jag behöver egentligen inte få det bekräftat så ofta.
Ibland när chefer säger "Vad bra det blev", kan jag säga "Trodde du att det skulle bli dåligt?". Jag tycker liksom det är ganska självklart att det skulle bli bra. Men jag fattar ju att det är fräckt att säga så, jag har slutat med det.
Jag har en kollega som gillar stora ord. Och hon öser beröm över mig, och de andra.Så mycket så jag nästan känner mig besvärad. "Ja ja, det räcker. Jag vet, jag vet." Men egentligen borde jag ju sträcka på mig, tacka och känna mig duktigare.
Jag undrar varför det är så svårt.