Jag har för mycket att göra. Och jag är snabb. Det gör att jag har ett tempo i mig som förmodligen inte är så hälsosamt. När jag sitter på möten, i jobbet och i föreningslivet, så hoppar jag av otålighet. Det går så lååååångsamt. När andra är på punkt fem har jag hunnit tänka mig till punkt åtta. Jag tycker man ska hålla sig till ämnet, vara snabb och effektiv. Snacka blahablaha får de som vill göra efter mötet.
När jag är ordförande säger de andra "Stopp, du går för fort fram".
Och igår körde jag nog fullständigt över en person, för jag tyckte vi skulle snabba på och inte fastna i detaljer. Jag bad om ursäkt idag.
Men nu är frågan: Vems tempo ska gälla? Ska jag anpassa till de långsamma? Eller ska de anpassa sig till mig? Det kanske de inte hinner?
Som vanligt är det väl den gyllene medelvägen som gäller.
Och jag ska försöka göra så här: Går jag på ett möte i föreningslivet får det ta den tid det tar. Jag upptar inte onödig tid och jag håller mig till ämnet. Så gillar jag läget och sitter och andas lugnt. Eller så går jag inte dit.
På jobbet börjar jag med att säga: Jag sitter med i de övergripande diskussionerna. Detaljer har jag inte tid med nu. De får ni ta. Jag litar på att ni fixar det. Och ska jag hålla i mötet så styr jag. Men försöker vänta in de långsamma.
Vad tror ni?
Jag är också den typen av människa som blir otålig, vill att saker och ting ska gå snabbt. De gånger du styr mötena kanske du kan få bestämma takten och när andra styr dem kanske du får hålla tillbaka.
SvaraRaderaDet är en bra taktik.
SvaraRaderaEgentligen handlar det ju inte bara om tempo. Det handlar också om tid. Är man pensionär, sjukskriven eller arbetslös har man ju mer tid än vad jag har. Och är kanske mer pratsugen, för att man inte träffar så mycket folk. Hårdraget.