Jag tycker det är svårt. I alla fall om det kommer för ofta. Jag är duktig på mitt jobb. Det vet jag. Och jag behöver egentligen inte få det bekräftat så ofta.
Ibland när chefer säger "Vad bra det blev", kan jag säga "Trodde du att det skulle bli dåligt?". Jag tycker liksom det är ganska självklart att det skulle bli bra. Men jag fattar ju att det är fräckt att säga så, jag har slutat med det.
Jag har en kollega som gillar stora ord. Och hon öser beröm över mig, och de andra.Så mycket så jag nästan känner mig besvärad. "Ja ja, det räcker. Jag vet, jag vet." Men egentligen borde jag ju sträcka på mig, tacka och känna mig duktigare.
Jag undrar varför det är så svårt.
Tror du det är skillnad på kvinnor och män? Har vi kvinnor fått lära oss att inte förhäva oss? Berömmer man någon för ett klädesplagg de har på sig, eller att de är fina i håret får man ofta något mumlande "äsch..." till svar. Detsamma om man berömmer en prestation, på jobbet eller annorstädes. Precis som du säger borde man suga åt sig av berömmet och tacka den som ger det.
SvaraRaderaTror det är så, vi är fostrade att inte ta åt oss, får inte tro att man är något. Samma sak kan ju faktiskt gälla om man själv säger att man är bra på något, gjort något bra, att man riskerar bli kallad mallig eller tror att man är något. Nåde den som gör det i janteland.
SvaraRaderaKanske.
SvaraRaderaSjälv har jag gått in för en sak: Jag berömmer kvinnor för kompetensen och männen för utseendet. Barnsligt? Jag vet, men det är ganska kul. Männen blir faktiskt glada för det är sällan någon som säger att de är snygga i håret eller har en snygg skjorta.
Berömmer jag kvinnor för utseende eller kläder, skyndar jag mig att säga att det är jäkligt kompetenta också. Oftast tar jag kompetensen först, och sedan den nya frisyren.