På semestern var jag hemma jättemycket. För att jag ville. Det var underbart. För några år sedan hade jag mitt kontor hemma, och tyckte det var toppen. Alla frågade:
- Men får du nåt gjort? Jag skulle bara gå omkring och såsa och göra en massa annat.
Jag fick mycket gjort. Problemet var inte att jag jobbade för lite. Problemet var att inte jobba för mycket. Jag brukade tänka "Nu stänger jag dörren till arbetsrummet och går inte in där förrän i morgon bitti". Det gick ibland.
Nu jobbar jag hemma igen, några veckor. Och det är så härligt. Få rå mig själv, jobba när och hur jag vill (i pyjamas, till exempel) och slippa folk som stör hela tiden. Behöver jag en paus, hänger jag tvätt, byter gardiner, tömmer diskmaskinen eller lägger mig i sängen med en tidning.
Ogillar jag människor? Inte alls! Tvärtom! Jag älskar människor. Verkligen älskar. Men jag träffar dem när jag vill.
I den bästa av världar skulle jag vilja jobba hemifrån tre dagar i veckan, och resten på kontoret i stan. Jämarns vad mycket jag skulle få gjort!
Det låter ju rätt så lyxigt att kunna jobba hemifrån, å andra sidan tror jag att jag har alldeles för dålig självdisciplin för det. Har en känsla av att det skulle bli väldigt mycket "Jag ska bara...".
SvaraRaderaFörlåt! Jag har missat denna kommentar. Bättre sent än aldrig ;)
SvaraRaderaJo, det är lyxigt. Och vi är olika. Men har man mycket att göra, som måste göras, så måste man ju förr eller senare ta tag i det. Jag gör det förr. Oftast. Om du skulle "Jag ska bara..." så skulle du få det lite körigt på slutet. Men du skulle fixa det. Så klart!