Jag vet att livet inte är rättvist. Det har aldrig varit det, och kommer aldrig att bli. Men ändå. Varför, varför drabbas en del människor så hårt? Det räcker inte att få ett dödsfall i familjen, eller ett cancerbesked, eller en unge som knarkar, eller en familjemedlem som får en psykos, eller en familjemedlem som blir alkoholist, eller hamnar i fängelse, eller ett hem som brinner ner, eller en familjemedlem som blir dement, eller vilket trauma som helst. En del får flera, när ett redan är ett för mycket. Ändå står de flesta pall. Jag säger som en klok fd chef till mig sa:
- Det är ett mirakel att alla går till jobbet varje dag. Tänk, någon har en unge som knarkar, någon har en man som slår dem, någon har dementa föräldrar och någon lever med en alkoholist. Ändå kommer de till jobbet. Varje dag.
Det var insiktsfullt.
Jag har också fått min beskärda del, och hoppas nu det räcker för ett tag. Och för mig har jobbet var frizonen. Där kan jag låtsas att allt är som vanligt och jag hinner inte grubbla. Skulle jag bli sjukskriven och gå hemma, skulle jag bli tokig.
Men visst är det orättvist? Och vad beror det på?
Ja, livet är verkligen orättvist. Man skulle ju kunna önska att lycka och elände kunde fördelas lite mer jämlikt. Men på något sätt är det som att de som gått igenom sina helveten - och kommit ur dem med livet och livsgnistan i behåll - blir till så mycket bättre och klokare människor än de som glidit fram på en räkmacka genom livet.
SvaraRaderaVad var det du en gång sa?! ... "Man får inte tyngre kors än man orkar bära".
SvaraRaderaEn del är starkare än andra kanske?!
Men, ja, livet är så jävla grymt, alldeles för ofta.
@Kristina: Jo. Jag har nog också tyckt som du: man blir en bättre människa när man kommit ur sitt helvete. Men de människor jag pratat med (inklusive mig själv) säger "hellre en sämre människa utan helvete". Nåja, nu kan vi ju inte välja, så då är jag väl en bättre människa ;)
SvaraRadera@S: Jo. Jo. Och det kanske inte ska vara enkelt? Men måste det vara så jäkla SVÅRT, för så många?