Jag är ingen djurvän

Missförstå mig rätt. Jag tycker inte man ska plåga dem. Men jag förstår inte hur folk kan lägga ut tusentals kronor på veterinärkostnader på en sjuk katt. Eller operera en hund. Och jag har ännu svårare att förstå varför folk kan starta namninsamlingar och gå man ur huse för en j**la noshörning, elefant eller vad det nu kan vara för djur som är inlåst, sjukt eller något. När vi har människor som svälter, lever i krig, hotas till livet eller är dödssjuka. Vem bryr sig om dem?
Martin Ezpeleta tycker som jag. Han kommer att få på skallen. Tro mig.

Konsten att lyssna

Jag älskar att prata, och somliga kanske tycker jag kastar sten i glashus. Eller nåt. Men jag tycker det är både konstigt och irriterande att så många pratar mer än de lyssnar, när jag vill att de ska lyssna. Det hände häromdagen. Jag ringde en väninna för att jag hade saker som tyngde mig. Men hon hummade lite och sedan var det hon som pratade om sitt, och jag lyssnade.
Jag har en annan som gör så hela tiden. Där har jag gett upp, så jag försöker inte ens dryfta mitt. Jag låter henne babbla på om sitt.
Eller är jag otydlig? Ska jag säga "Jag behöver prata och nu vill jag att du lyssnar". Det känns knepigt, för SÅ dramatiskt är det ju inte.
Jag hoppas, och tror, att jag har fingertoppskänsla så jag inser när jag ska lyssna mer än prata.

Finns det inget vett och sans?

Igår hörde jag på Rapport att Migrationsverket skulle utvisa en man som är pappa till en fyra månaders baby. Mamman är sjuk, och farlig för sitt barn. Men babyn kunde ju bo i familjehem, tyckte Migrationsverket.
Idag tog Migrationsverket sitt förnuft till fånga, och ska i alla fall utreda lite mer. Tack! Jag hade tappat tron på mänskligheten annars.

Respektera min tid

Jag är alltid ute i tid. I god tid. Men jag är omgiven av människor som inte kommer i tid.
Häromdagen skulle jag bestämma träff med en väninna.
- Vi säger halv, så kommer jag kvart i, sa hon.
- Men då säger vi kvart i.
- Nä, vi måste satsa på halv för att jag ska komma kvart i.
Hon kom inte ens kvart i, utan på hel timme.
En annan väninna är helt makalöst dålig på att passa tider, så vi bestämde oss för att säga 12 till henne och 13 till de andra. Då kom vi samtidigt. Men det genomskådade hon. Och vi får vänta.
Det är fruktansvärt respektlöst mot min tid. Är den mindre värd än deras tid?

Inflation i älskar dig?

Många säger "älskar dig" när de pratat med sina barn, och lägger på luren. Och de säger det ofta, ofta.
Jag kan få dåligt samvete för att inte jag gör det. Men så sansar jag mig och tänker att jag är ganska säker på att mina barn vet att jag älskar dem. För att jag visar det i handling, för att jag kramar dem ofta, för att jag ibland säger "mammsens älskade lille son" och för att jag nästan alltid skriver pok i mina sms. Visst räcker det? Om jag skulle börja säga "älskar dig" i tid och otid skulle de undra vad som hänt.

Anders fick pudla - tack internet

Jag lyssnade på Anders S Nilsson (från Parlamentet) som intervjuade Lina Thomsgård som startat Rättviseförmedlingen. Men vilken mansgris. Jag häpnar. Twittrarna och bloggarna gick igång. Bravo! Så då pudlade han på Newsmill. Johanna Ögren funderar över om han behövt pudla om inte inslaget spridits på nätet. Jag tror inte det. Heja internet!

Hur mycket ska man curla?

Mina barn är snart vuxna. I alla fall på papperet, brukar jag säga. De tycks bli samhällsgoda medborgare. Men jag tycker det är, eller kanske mer har varit, en svår balansgång mellan att pusha och curla.
Jag tycker om att vara snäll. Så jag kunde bre mackor, knyta skosnören och skala potatis till mina barn även om de själva kunde.
Alla har haft det lätt för sig i skolan och jag har nog varit dålig på att pusha dem och "tvinga" dem att plugga. Jag har varit rädd för att de ska känna sig för pressade och bli stressade. Men nu tänker jag att jag kanske skulle ha pressat dem mer. Då kanske de haft större ambitioner och mer jävlaranamma i sig? Hänger pushande och resultat ihop?
Hur som helst så är de snälla, mjuka, fina, omtänksamma, generösa och roliga. Och de tycks vara tillfreds med livet. Jag nöjer mig med det, och litar på att de kan om de vill.

Jag har planerat min begravning

Lugn, lugn, jag har inte tänkt dö. Jag hoppas jag får leva 40-50 år till. Men jag är alltid ute i god tid ;)
Nä men allvarligt talat så började jag tänka på det när en kär släkting till mig dog. Det blev så mycket konstigt kring den begravningen. Då sa jag åt mina föräldrar att jag vill att de skriver hur de vill ha det. Och när vi pratade om detta, fick jag veta att en kompis kompis som bara är i 30-års åldern fyllt i Vita arkivet hos Fonus. Hon vill ha musik av Black Eyed Peas på sin begravning. Ångrar hon sig, är det bara att uppdatera det, gratis, på nätet.
Kan hon, så kan jag, tänkte jag. Nu är det gjort. Och det bästa: Jag fällde inte en endaste tår! Konstigt nog kändes det väldigt odramatiskt.

Sätt tjocka i fängelse!

Med vatten och knäckebröd (men bara lite, utan smör) så vore det väl själva den om de inte gick ner i vikt! Varför inte göra ett tv-program om det? Vilken dramaturgi! De skulle bli på dåligt humör och visa sina sämsta sidor. De skulle börja bråka. De skulle slåss om den där brödskivan. De skulle bli deprimerade och gråta. Men sen skulle de bli så glada när de ställde sig på vågen. Bra tv. Eller...?
Jag skulle kunna skriva "vi" istället för "de", eftersom jag är tjock. Grejen är bara att jag aldrig skulle ställa upp i förnedrings-tv. Därför säger jag "de".
Hillevi Wahl skriver klokt om tjockisar i Newsmill.

När är man färdig med sorgen?

En kär släkting till mig har dött. Hennes man blev änkling efter ett nästan 40-årigt äktenskap. Ett lyckligt äktenskap, som det verkat.
Nu har mannen träffat en ny kvinna. Fem veckor efter hustruns dödsfall.
Släkten är i uppror. Så KAN man inte göra. Så FÅR man inte göra. Så respektlöst mot hustrun.
Jag höjer också på ögonbrynen. Det var snabbt marscherat. Och lite panikartat, kan jag tycka. Men vilka är vi att döma honom? Nu har han en famn att söka tröst i. Han slipper den tysta ensamheten, som jag tror höll på att ta knäcken av honom.
Jag frågar mina upprörda släktingar när det är OK att hitta en ny kärlek.
- Efter ett år, svarar de bestämt.
Som om det vore en lag.
Nu är släkten lite upprörd på mig, för att jag inte blir lika upprörd som de (hänger ni med?).
Låt tiden utvisa hur det blir. Kanske är detta är hans livs andra kärlek. Eller så är det inte det. Kanske vänder sig hans barn mot honom, för de tycker han beter sig respektlöst? I så fall får han betala ett högt pris. Och då blir det hans sak att hantera det. Inte vår.
Jag sörjer min högt älskade släkting och hoppas hon har det bra där hon är, och slipper se att maken kryper in i en annan kvinnas famn. Eller kanske unnar hon honom det? Vad vet vi? Inte ett skit.