Lugn, lugn, jag har inte tänkt dö. Jag hoppas jag får leva 40-50 år till. Men jag är alltid ute i god tid ;)
Nä men allvarligt talat så började jag tänka på det när en kär släkting till mig dog. Det blev så mycket konstigt kring den begravningen. Då sa jag åt mina föräldrar att jag vill att de skriver hur de vill ha det. Och när vi pratade om detta, fick jag veta att en kompis kompis som bara är i 30-års åldern fyllt i Vita arkivet hos Fonus. Hon vill ha musik av Black Eyed Peas på sin begravning. Ångrar hon sig, är det bara att uppdatera det, gratis, på nätet.
Kan hon, så kan jag, tänkte jag. Nu är det gjort. Och det bästa: Jag fällde inte en endaste tår! Konstigt nog kändes det väldigt odramatiskt.
Det är nog ganska klokt. Men dottern fick mig att fundera lite grann när vi pratade om döden en gång. Vi pratade om att en del människor kremeras och hon frågade vad jag ville, men sedan sa hon "Borde inte jag få bestämma det, för det är ju jag som lever kvar?". Och kanske kan man se det så också, för mig har det egentligen absolut ingen som helst betydelse, så då kan ju de som är kvar få bestämma. Men då är det så klart viktigt att förmedla även det medan man lever.
SvaraRaderaHerre min je va klok hon är!!! Det fiffiga är att man kan klicka i "Det överlåter jag till mina efterlevande att bestämma". Men t ex har jag skrivit att jag vill ha billigaste möjliga kista med bårtäcke, så de inte tror att jag vill ha en amerikansk ekkista för 150 000. Typ så.
SvaraRaderaJa, det är ju smart det där med priset. För jag inbillar mig att ofta kan det vara så att de kvarlevande slår till med lite extra dyrt, för att det känns fel att "snåla" i de sammanhangen.
SvaraRaderaOch vet du vad jag kom på? Jag har tre barn. Jag vill för allt i världen inte att de ska bli osams. För deras skull tänker jag att det är bra om de vet hur jag vill ha dig. De är liksom vana vid det ;)
SvaraRadera