En kär släkting till mig har dött. Hennes man blev änkling efter ett nästan 40-årigt äktenskap. Ett lyckligt äktenskap, som det verkat.
Nu har mannen träffat en ny kvinna. Fem veckor efter hustruns dödsfall.
Släkten är i uppror. Så KAN man inte göra. Så FÅR man inte göra. Så respektlöst mot hustrun.
Jag höjer också på ögonbrynen. Det var snabbt marscherat. Och lite panikartat, kan jag tycka. Men vilka är vi att döma honom? Nu har han en famn att söka tröst i. Han slipper den tysta ensamheten, som jag tror höll på att ta knäcken av honom.
Jag frågar mina upprörda släktingar när det är OK att hitta en ny kärlek.
- Efter ett år, svarar de bestämt.
Som om det vore en lag.
Nu är släkten lite upprörd på mig, för att jag inte blir lika upprörd som de (hänger ni med?).
Låt tiden utvisa hur det blir. Kanske är detta är hans livs andra kärlek. Eller så är det inte det. Kanske vänder sig hans barn mot honom, för de tycker han beter sig respektlöst? I så fall får han betala ett högt pris. Och då blir det hans sak att hantera det. Inte vår.
Jag sörjer min högt älskade släkting och hoppas hon har det bra där hon är, och slipper se att maken kryper in i en annan kvinnas famn. Eller kanske unnar hon honom det? Vad vet vi? Inte ett skit.
Fast om han har träffat en ny... KAN det inte vara så att han inte orkar vara ensam i en väldigt svår tid?
SvaraRaderaKanske är det lättare för honom att prata med någon utanför familjen.
Hans förhållande med den nya kvinnan förminskar inte kärleken han känt för sin fru. Hade hon levt hade han ju varit med henne.
Sedan tror jag inte att man som död, svävar omkring och missunnar att ens älskade finner tröst.
Det är visserligen bara min åsikt, som ingen bett om :o)
Jag önskar god läkning för dig och din familj, tiden gör sitt. kram
Exakt! "Hans förhållande med den nya kvinnan förminskar inte kärleken han känt för sin fru. Hade hon levt hade han ju varit med henne." Det var klokt. Det ska jag säga till mina släktingar.
SvaraRaderaKul att du hittade hit.
Det här påminner mig om hur det kan låta när någon klagar och är bitter för den man levt med har lämnat en för en annan. Den lämnade får klaga 6 månader kanske 12 mån med lite tur och sedan ska personen ha gått vidare... Kan inte detta med hur länge vi behöver sörja och vad vi har för strategier för att klara det få vara individuellt? Varför måste vi vara så snara med att döma och lägga på andra våra egna tidsgränser?
SvaraRaderaSpännande inlägg! Tack!
Det här handlar väl inte om att han upphört sörja, han har bara hittat en "vän" som kan finnas vid hans sida i det svåra. Och om detta kan göra det lite lättare för honom så är det väl egentligen bara att gratulera. Å andra sidan är det alltid lätt att ha åsikter om det som inte står en nära. Hade det varit mina föräldrar det handlade om kanske jag hade reagerat annorlunda och sett det som ett svek mot min mamma. Man kan ju bara hoppas på att de som misstycker vågar prata med honom om det så att han kanske kan få förklara hur han ser på det hela, så kanske de ändrar uppfattning.
SvaraRaderaJag håller med dig egentligen, men efter det "omständigheterna" som rått så känner jag bara "var hon inte mer värd än så?" alltså pga de andra konstigheterna.
SvaraRaderaJag tror att förhållandet mellan han och hans nya blir hårt och svårt, för att han inte hunnit sörja, och för att barnen förmodligen inte kommer att acceptera henne. Om det då inte funkar mellan dom, DÅ kommer han att bryta ihop. Men... egentligen är det bara korkat och sitta och spekulera och tycka. Alla gör som dom vill och det som känns bäst för dom.
@Nattens bibliotek: Jag håller med dig. Det är egentligen konstigt att folk tar sig rätten att döma.
SvaraRadera@Kristina: Jag håller med dig också. Och tänker att om det vore mina föräldrar så... ja, det är svårt att säga hur jag skulle reagera. Jag skulle nog ändå tänka att det är en "panikåtgärd" för att man inte står ut med sorgen och ensamheten. Men den lär ju komma förr eller senare i alla fall.
@Sist: Jag håller med dig. Tiden får utvisa hur det blir. Jag håller tummarna för att det går bra både för honom och barnen. Det sista de behöver är ju att komma ifrån varandra. De behöver komma närmare.
Brukar man inte prata om typ ett övergångsförhållande efter att ett långvarigt förhållande tagit slut, som en slags räddningsplanka men att det kanske inte håller så länge.
SvaraRaderaAtt han träffat en ny behöver ju inte som någon sa betyda att hans kärlek till den förra hustrun är mindre. Kanske haltar jämförelsen lite men när man får ett barn och redan har ett eller flera innan älskar man ju inte de först födda barnen mindre när det nya barnet kommer eller hur?
Övergångsförhållande har jag inte hört talas om, men det låter logiskt.
SvaraRaderaKanske haltande jämförelse, men jag förstår hur du menar, och det kan nog ligga något i det.
Det är inte lätt, särskilt inte om man börjar tänka på sina föräldrar... Skulle jag oreserverat gratulera och bli glad? Efter fem veckor? Näää...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDu vet kanske bättre, men den nya kvinnan kanske inte är så ny? Det "nya" förhållandet kanske inte är så nytt? Vad vet vi om de olika förhållandena? Konsekvensen med mitt inlägg är väl att vi inte kan döma någon för vi vet inte allt...
SvaraRaderaJag har också tänkt tanken, men jag tror inte att han varit otrogen. Men ingen av oss vet ju. Och min poäng är också att vi inte kan döma.
SvaraRadera