Jag är på hugget

Jag skulle på bibblan och hämta en bok i dag. Eftersom det är valborgsmässoafton, kollade jag när de har öppet. 12-16. 14.05 var jag där. Och möttes av en lapp på dörren där det står att de hade öppet 10-14 i dag. Jag skickade ett ilsket mejl. Om JAG jobbat där så hade jag skrivit ut det på hemsidan först. Och sen satt en lapp på dörren.Och sist läst in det på telefonsvararen.
Jag läser många bloggar. Få av dem svarar på kommentarer. Jag skriver om det här. I dag skrev en av dem att hon skulle skärpa sig och börja svara. Jag skrev typ att det var på tiden, och att det förmodligen var därför hon hade förhållandevis få kommentarer. Sedan skrev jag att det är snudd på oförskämt att inte svara. Då tände hon till. Hon svarar minsann privat ibland, och hon har inte så mycket tid. Suck.
Det är tur att jag blivit så gammal så jag sk**er i vad folk tycker om mig när jag säger vad jag tycker och tänker. Jag satsar inte på beach 2010 utan bitch 2010.

Varför är de så giriga?

Jag tittar på Draknästet på SVT som är riktigt bra.
Men jag fattar inte varför drakarna (dåligt ordval) är så giriga. De är mångmiljonärer, en del har miljarder, och så sitter de och vill ha fem gånger sin investering på jättekort tid.
Om jag var i samma sits, skulle jag nöja mig med säg 20 procent, och allt däröver vore en bonus. Jag skulle tycka det var roligt att KUNNA hjälpa någon och att få ut en bra produkt eller tjänst på marknaden.
Det är väl därför jag inte är rik. Jag är helt enkelt inte tillräckligt girig. 

Ribbing om homoäktenskap

Jag läser Magdalena Ribbings råd ibland. Jag har också frågat henne några gånger, och fått svar på stört.
Idag svarar hon så bra på en synnerligen trångsynt människas fråga.
Jag tycker det är så konstigt att man kan ha något emot enkönade förhållanden. Jag brukar försöka komma ihåg att inte fråga om någon har pojk- eller flickvän, utan säga partner eller sambo. Till mina barn brukar jag säga:
- Är du ihop med någon tjej eller kille?
När de var yngre och homofoba ; ) sa de:
- Kille? Är du galen?
Nu är de mer toleranta och kloka, så de säger bara:
- Nä.
Jag hoppas och tror att de inte känner att det är en stor grej för mig, om de är homo- eller bisexuella. Det finns verkligen andra saker jag oroar mig mer för.

Jag ljög för mina barn

Jag ser Annas Eviga på SVT.  Det är ett bra program. I kvällens program var frågan hur man ska prata med sina barn om döden. Man ska vara så ärlig som möjligt, var alla överens om, och det skriver jag under på. Verkligen. Men när mina barn var sisådär fyra, fem, sex år och började inse att inte bara fåglar, utan också människor kan dö, så ljög jag. När de frågade:
- Mamma kan du och pappa dö?
Då sa jag:
- Ja. Alla dör. Men jag kommer inte att dö förrän jag är jätte, jättegammal. Då är du stor och har egna barn.
De drog en suck av lättnad och kunde återgå till att leka.
Jag tycker inte man KAN berätta för små barn att:
-  Jo du förstår mamma kan dö när som helst. Om en minut eller i morgon. Det vet man aldrig. Mamma kan bli sjuk i morgon och dö knall och fall. Eller krocka med bilen på fredag och dö. Så är det. Men lek nu, lille vän.
Eller säga som Suzanne Reuter i Lorry:
- Mamma ska ta livet av sig.
Ungen grät.
- Mamma bara skojade.
Så. Då fick jag en rolig knorr på detta allvarliga inlägg.

Vi har inte tid att tala om elände

Nu kom jag på varför det finns så få barnböcker om elände: Det är för att föräldrar inte har tid att samtala med barnen om böckerna. Nattningen ska gå snabbt så då läser man något lättsmält.
Jag tycker ju att dagens föräldrar jobbar för mycket och ägnar för lite tid åt sina barn. När det kommer till familjepolitik är jag en riktig KD-tant.
Jag generaliserar grovt, men det fattar ju ni, mina smarta läsare. 

Vill man läsa om sitt elände?

Häromdagen hade jag en intressant diskussion med några väninnor. Vi pratade om att det nu är en gullighetstrend i barnböcker. Ingen röker, dricker sprit, svär eller har några problem.
Det finns massor av barn som har det överjävligt. De har föräldrar som knarkar, sitter i fängelse, slår dem, skiter i dem, super och är psykiskt sjuka. Barn blir mobbade, de är ensamma, sjuka och de är fattiga. Så här kan jag fortsätta. Men hittar de böcker om barn som har det likadant? Knappast. Kanske, kanske att något bibliotek har kvar "Lasses pappa sitter i fängelse" från 70-talet. Men några nya böcker i dylika ämnen hittar de inte. Det är synd, tycker jag. Jag tror alla behöver känna att de inte är ensamma. Och böckerna ska självklart ha ett hoppfullt slut.
Men några i sällskapet tyckte inte att barn som har det jävligt, också ska behöva läsa om eländet. De behöver fly och få vila i en fantasi- och lycklig bullerbyvärl.
Men både och kan väl inte vara fel?
Om jag skulle ta och skriva "Lisas pappa sitter i fängelse"?

Måste mina barn göra mina misstag?

Jag skulle vilja bädda in mina barn i bomull och aldrig skulle de utsättas för hemska saker. Eller nu överdrev jag, men som alla andra föräldrar vill jag att inget ont ska hända dem.
Mina tonår var ganska vilda. Det är mer tur än skicklighet att jag klarat mig bra. Jag pratar och pratar och pratar med mina barn. Prova inte droger, bli inte full, lämna aldrig en kompis, mucka inte med någon, stå inte och titta på slagsmål - gå därifrån, gör inget du inte vill, våga säga nej. Och så vidare. Och ett mantra jag upprepar om och om igen: Ring hem. Vad som än händer. Det finns inget som är så hemskt så jag inte kan hämta dig.
Och de har ringt. Alla tider på dygnet. Och i lite olika skick.Tack och lov!
Men varför lyssnar de inte på mig? Varför gör de samma misstag som jag gjorde? Jag VET ju hur det kan gå. Kanske är det så att alla måste göra sina egna misstag för att lära? Vi kan inte lära av andras misstag.
Amanda Widell skriver så klokt om detta.

Leva för att äta eller tvärtom?

I dag läste jag en intervju med en kvinna (ligger inte ute på nätet) som tyckte det var jättejobbigt att behöva äta flera gånger om dagen. Hon var totalt ointresserad av mat. Hon åt för att leva. Artikeln handlade inte om mat, utan om hennes yrke. Det där med maten var en bisats. Typ.
Jag lever för att äta. Inte riktigt, men nästan. Mat är oerhört viktigt för mig. Ska vi bjuda hem vänner så är maten det första jag tänker på. Vad ska vi laga? På helgerna är mat också superviktigt. Jag tänker ofta på mat. Vad jag ska laga. Vad jag ska äta. Så ser jag ut som jag gör också ;(
Till middag i dag blir det: kalvfilé med ugnsrostade grönsaker i form av potatis, morötter, blomkål, svartrötter, vitlök, röd lök, purjolök, olivolja, timjan och flingsalt. Till det en god sås baserad på grädde. Hur gott blir inte det?

Jag hittade en snygg klocka

Här.
Jag tror jag slår till. 8 500 kronor är väl inget att bråka om?

Har vi blivit tålmodigare?

Jag skulle ha flugit i dag, men den resan gick om intet. Jag skulle "bara" träffa goda vänner, så det är ju ingen ko på isen.
Men det som slår mig när jag ser på tv, lyssnar på radio och läser tidningar, är att det är så få som är arga och upprörda. Alla jag sett och hört tar det med ro. Typ:
- Vi skulle till Paris på semester men nu tar vi tåget till Köpenhamn. Det blir säkert också trevligt.
- Det är inget att göra åt att vi missar vår match. Det är bara att gilla läget.
Jag har en känsla av att folk var mycket mer upprörda och arga för några år sedan.
Har jag rätt? Och varför har det i så fall blivit så?
Jag tycker det är bra. Tro inget annat!