Jag skulle vilja bädda in mina barn i bomull och aldrig skulle de utsättas för hemska saker. Eller nu överdrev jag, men som alla andra föräldrar vill jag att inget ont ska hända dem.
Mina tonår var ganska vilda. Det är mer tur än skicklighet att jag klarat mig bra. Jag pratar och pratar och pratar med mina barn. Prova inte droger, bli inte full, lämna aldrig en kompis, mucka inte med någon, stå inte och titta på slagsmål - gå därifrån, gör inget du inte vill, våga säga nej. Och så vidare. Och ett mantra jag upprepar om och om igen: Ring hem. Vad som än händer. Det finns inget som är så hemskt så jag inte kan hämta dig.
Och de har ringt. Alla tider på dygnet. Och i lite olika skick.Tack och lov!
Men varför lyssnar de inte på mig? Varför gör de samma misstag som jag gjorde? Jag VET ju hur det kan gå. Kanske är det så att alla måste göra sina egna misstag för att lära? Vi kan inte lära av andras misstag.
Amanda Widell skriver så klokt om detta.
Usch ja, jag gruvar mig för tonårstiden och alla de faror som lurar där ute. Jag tror dessutom att det på den tiden du och jag var tonåringar var lite mindre "farligt" än det är nu. Men som du säger, det är nog så att man måste få göra sina egna misstag - tyvärr.
SvaraRaderaJa det är nog egna misstag som gäller, och ibland hjälper inte ens det :-/
SvaraRaderaI dagens samhälle HINNER man ju inte ens reflektera över sina misstag, så det är klart det kan bli svårt att lära sig av dom också.
@Kristina: Jo jag tror som du. Å andra sidan har ju vi mycket mer koll på våra ungar än vad våra föräldrar hade på oss. Så det kanske jämnar ut sig ;)
SvaraRadera@C: Visst. Men ungdomarna hinner ju reflektera. Och vi tanter. Det är de åren när man har småbarn som man inte hinner något.