Jag ser Annas Eviga på SVT. Det är ett bra program. I kvällens program var frågan hur man ska prata med sina barn om döden. Man ska vara så ärlig som möjligt, var alla överens om, och det skriver jag under på. Verkligen. Men när mina barn var sisådär fyra, fem, sex år och började inse att inte bara fåglar, utan också människor kan dö, så ljög jag. När de frågade:
- Mamma kan du och pappa dö?
Då sa jag:
- Ja. Alla dör. Men jag kommer inte att dö förrän jag är jätte, jättegammal. Då är du stor och har egna barn.
De drog en suck av lättnad och kunde återgå till att leka.
Jag tycker inte man KAN berätta för små barn att:
- Jo du förstår mamma kan dö när som helst. Om en minut eller i morgon. Det vet man aldrig. Mamma kan bli sjuk i morgon och dö knall och fall. Eller krocka med bilen på fredag och dö. Så är det. Men lek nu, lille vän.
Eller säga som Suzanne Reuter i Lorry:
- Mamma ska ta livet av sig.
Ungen grät.
- Mamma bara skojade.
Så. Då fick jag en rolig knorr på detta allvarliga inlägg.
Jag såg också det programmet och tänkte "Hur svårt kan det vara?". Har folk verkligen problem med vad man ska säga till barnen om döden? Jag tycker absolut inte att det har varit svårt och då hör jag ändå till en av dem som inte tror på ett liv efter detta, änglar i himlen osv. Jag tycker nog att det finns massvis med saker som är betydligt svårare att förklara och svara på än just döden.
SvaraRaderaSuzanne Reuter är ju bara bäst för övrigt!
Jag håller med. Men det är väl dagens föräldrar (igen) som är så oroliga för att göra fel.
SvaraRadera